Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lorraine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellanliggande dalarna äro deremot rika på grönska
och mycket fruktbara. 53 proc. af arealen äro
åkerjord. Hufvudprodukten är vin, hvaraf det
bästa kommer från Cahors. Depart. lemnar ock mycket
frukt. Det indelas i 3 arrondissement: Cahors, Figeac
och Gourdon. Hufvudstad: Cahors.
Lot-et-Garonne [lått-e-garå’n], departement i sydvestra
Frankrike, v. om depart. Lot, bildadt af delar af de
forna provinserna Guienne och Gascogne. Areal 5,354
qvkm. 312,081 innev. (1881). Garonne delar depart.
i tvänne olika stora delar. Omkr. 650 qvkm. i
s. v. tillhöra de ofruktbara »landes»; deremot
äro Garonnes och dess biflod Lots dalar ryktbara
för sin bördighet. På gränsen mot depart. Dordogne
ligga vilda skogstrakter. 56 proc. af arealen äro
åkerjord. Depart. producerar spanmål, i synnerhet
hvete, vida öfver behofvet. Vin, tobak, kastanjer och
andra fruktsorter lemna ock rika skördar. Industrien
är ganska liflig. Depart. indelas i 4 arrondissement:
Agen, Marmande, Nérac och Villeneuve. Hufvudstad:
Agen.
Lothar (Fr. Lothaire), fransk konung, var son
till Ludvig IV d’Outre-mer och Gerberga, Henrik
Fogelfängarens dotter. Knappt 14 år gammal,
efterträdde han 954 sin fader i ett rike, der
länsväsendet redan erhållit en för konungamakten
och statsenheten farlig utveckling, och der konungen
var beroende af de store baronerna. De oroligheter,
som vid denna tid utbröto i Lothringen, öppnade
utsigter att åt franska kronan återvinna detta
land. Två lothringska grefvar, Rainer och Lambert,
som (957) blifvit förjagade från sina besittningar
i Nedre Lothringen (Brabant), hade nämligen flytt
till Frankrike och der funnit understöd, i synnerhet
af konung L:s broder Karl. För att göra slut på
de oroligheter, som till följd deraf uppstodo i
Lothringen, ingick romersk-tyske kejsaren Otto II
(konung L:s kusin) förlikning med de nämnde grefvarna
och deras gynnare Karl, åt hvilken Otto då gaf
hertigdömet Nedre Lothringen såsom län af tyska kronan
(977). Men att Karl blef tysk låntagare för ett förr
franskt land retade hela franska folket. Begagnande
denna sinnesstämning, eröfrade L. 978 inom kort hela
Lothringen och hade så när tillfångatagit kejsaren
sjelf. Men denne trängde s. å. snart med en här af
60,000 man L. tillbaka ur Lothringen, förföljde honom
in i hjertat af Frankrike, och intog Paris. Efter
tre månaders dröjsmål i det inre af Frankrike,
hvarunder en del af hans trupper återvände hem,
medan å andra sidan befolkningen retades af de
råe tyskarnas barbariska framfart, anträdde Otto
omsider återtåget (i Dec. 978) under mycket ogynsamma
omständigheter och förföljd af den franska hären
under L:s eget befäl. Vid Maas tillfogades honom ett
känbart nederlag, men årstiden synes hafva af hållit
L. från att förfölja honom bortom denna flod. Vid ett
personligt möte mellan L. och Otto 980 ingicks dem
emellan en förlikning (på hvilka vilkor är obekant)
rörande Lothringen, och Otto förblef i besittning
af öfverhögheten öfver båda hertigdömena
Lothringen till sin död (983), men derefter förnyade
L. sina anspråk (hvilka han väl sålunda uppgifvit
blott för Ottos lifstid) och sökte med vapenmakt
återtaga landen. Döden hindrade honom dock att
fullfölja sina anspråk. Ännu mindre framgång hade
L:s försök att först med list, sedan med våld
bemäktiga sig hertigdömet Normandie. Hertig Richard
Långben kallade till sin hjelp sina stamförvandter
danskarna (och norrmännen?), hvilka åter på ett
fruktansvärdt sätt med plundring och ödeläggelse
hemsökte Frankrike. Derigenom tvang Richard
sin motståndare att såsom en ynnest tigga fred
af honom. – L. var en bland de dugligaste af de
franske karolingerna: »han hade både en regents
och en fältherres egenskaper» (Schlosser), och
blott de ogynsamma tids- och samhällsförhållandena
hindrade honom att gagna sitt fädernesland så, som
han önskade och eljest utan tvifvel kunnat göra. Han
var förmäld med Emma, dotter till konung Lothar II af
Italien. Vid sin död, 986, efterträddes L. af sin son
i detta äktenskap, Ludvig V Fainéant. En oäkta son,
Arnulf, blef ärkebiskop i Reims. S. F. H.
Lothar (II) (Ital. Lottario), konung af Italien, var dottersons
son af kejsar Lothar I och son till konung Hugo af
Italien (se Hugo, sp. 25). Han antogs till faderns
medregent år 931 och innehade efter hans död (947)
ensam konungavärdigheten, men fick redan år 949 en
medtäflare om kronan i Berengar II. L. dog kort
derefter (950). Om hans enka, Adelaide l. Adelheid,
se Adelheid. S. F. H.
Lothar (II), konung af Lothringen, var andre son till
kejsar Lothar I (se denne). Den del af riket, som vid
faderns död (855) föll på L:s lott, kallades efter
honom Lotharringien (Lothringen, se d. o.), hvilket
namn dock senare inskränktes till endast en del af
detsamma. Då hans yngste broder, Karl, dog (863),
ärfde han norra delen af dennes rike, medan dess
sydliga del, Provence, tillföll den äldste brodern,
kejsar Ludvig II. Lothar har vunnit en bedröflig
ryktbarhet genom sina äktenskapliga förhållanden,
som gåfvo anledning till den påfliga myndighetens
utvidgning. Då nämligen L., som utan giltigt skäl
ville förskjuta sin gemål Theutberga för att i
stället äkta sin frilla Waldrada, förmådde de
lothringske ärkebiskoparna Theutgaud af Trier och
Gunthar af Köln att i kyrkans namn låna sin medverkan
till skilsmässan (862), åtog sig påfven Nikolaus I
Theutbergas sak. Med stöd af den just vid denna tid
framkomna samling af förfalskade påfliga dekretal
(de »pseudo-isidoriska dekretalen»), som tillerkände
påfven högsta domsrätt inom hela den vesterländska
kyrkan, kasserade han skilsmässedomen, afsatte
de båda ärkebiskoparna, bannlyste såväl dem som
Waldrada samt tvang omsider L. att förskjuta henne
och återtaga Theutberga. Efter Nikolaus’ död (867)
sökte L. å nyo blifva löst från sitt äktenskap med
Theutberga, hvilken han i sådan afsigt förmådde att
hos den nye påfven, Hadrianus II, anklaga sig sjelf
för att utverka skilsmässa, men denna vägrades af
Hadrianus. Slutligen ingick L. i Rom förlikning med
påfven (869) på det vilkor att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
