Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Longström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro Or thora (lärans ljus) öfver Massoran, som
fastställer läsarterna i pentatevken (särskildt
tryckt i Hamburg 1738), och Maarich (ordnande), ett
bihang till Nathans stora talmudiska lexikon. Äfven
detta verk har blifvit tryckt flere gånger, senast
i Leipzig 1853. L. L.
Lons-le-Saunier [lång lö sånje], hufvudstad i franska
depart. Jura, vid Vallière, ett litet tillflöde till
Saône. Omkr. 11,500 innev. Tillverkning af musserande
viner. Staden har sitt namn efter de saltgrufvor,
som bearbetats sedan urminnes tid. Sedan 1839 finnes
badinrättning derstädes.
Lónyay [lå’niåj], Melchior, grefve af Nagy-Lónya
och Vásáros-Nameny, ungersk statsman, f. 1822,
blef 1848 understatssekreterare för finanserna i
Kossuths ministèr, men måste efter den olyckliga
utgången af ungerska sjelfständighetskampen begifva
sig i landsflykt. 1850 erhöll han amnesti samt
arbetade under den följande tiden mycket verksamt
för jordbrukets höjande och för inrättandet af
kreditanstalter. 1867 blef han finansminister i
ungerska ministèren, erhöll 1870 samma post i den
österrikisk-ungerska riksministèren och utnämndes i
Nov. 1871 till ungersk konseljpresident, men störtades
följande året, beskylld för egennytta, och deltog
sedan i det politiska lifvet endast såsom medlem af
ungerska öfverhuset. L. blef 1861 ungerska akademiens
president och 1870 grefve. Död 1884. L. gjorde sig
känd äfven som författare af flere nationalekonomiska
arbeten.
Loos [los], Cornelius, fortifikationsofficer,
tecknare, född i Stockholm (födelseåret okändt),
erhöll i Jan. 1710 i Bender befallning af Karl XII att
jämte kaptenen friherre Konrad Sparre och löjtnanten
Hans Gyllenskepp företaga en resa till Egypten och
Syrien för aftecknande af sevärdheter derstädes. Efter
deras återkomst (i April 1711) aflemnade L. till
konungen en omständlig reseberättelse och teckningar
öfver hvad han funnit märkvärdigt, bl. a. en utsigt
af Palmyras ruiner. En del af dessa ritningar
gick förlorad vid kalabaliken (d. 1 Febr. 1713);
andra äro ännu i behåll och förvaras numera i
Nationalmuseum. Straxt före återkomsten till Bender
blef L. major af fortifikationen; s. å. adlades han,
med bibehållande af sitt namn. Då Karl hemvände
från Turkiet (1714), stannade L. i utlandet,
hvarifrån han hemkom först efter konungens död. Han
uppnådde i svensk tjenst generalmajors värdighet
(vid afskedstagandet, 1736) och afled d. 15 April
1738 i Hamburg, dit han kallats såsom kommendant.
Lope de Rueda, en af Spaniens äldste dramatiker,
född i Sevilla omkr. 1500, var först guldslagare
och ledde sedermera, 1544–66, ett kringresande
teatersällskap, som med stor framgång uppträdde i
Spaniens förnämsta städer. Han dog i Cordova (dödsåret
okändt) och begrofs i katedralen derstädes. –
L:s styrka låg i små qvicka dramatiska sedebilder
ur hvardagslifvet, högeligen natursanna, men ofta
drifna till karrikatur. Hans språkbehandling var
förträfflig. Man tillskrifver honom indelandet af
dramat i akter (jornadas). I scenens dåvarande
outvecklade skick kunde L. i sina stycken sjelf spela
de stående rollerna: negressen, kopplaren, baskern och
den enfaldige. I behåll finnas af honom 10 burleska
spel på prosa, s. k. pasos (se Entremes), 4 komedier
och 2 coloquios pastorales. L:s dramer utgåfvos 1567
(flere uppl.). De finnas intagna bl. a. i Ochoas
»Tesoro del teatro español» (bd I, 1838).
Lope de Vega Carpio, Felix, spansk dramatiker,
föddes i Madrid d. 25 Nov. 1562. På fädernet
härstammade han från en asturisk adlig familj Vega;
hans moder tillhörde slägten Carpio. Hans fader dog
tidigt, hvarefter han som fosterbarn upptogs af
sin morbroder don Miguel del Carpio, som tillhörde
inqvisitionen. Hos honom tyckes han hafva haft ett
godt hem. Sin första skolbildning fick han i den
kejserliga skolan i Madrid. Redan som gosse visade
han sig ega ej blott stor lätthet att lära, utan
äfven ovanlig fallenhet för diktkonsten. Det berättas
om honom, att han som barn, innan han lärt sig att
skrifva, för andra dikterade långa skaldestycken,
som han sjelf författat. Ehuru han var af en i grunden
ädel och god karakter, är det dock lätt förklarligt,
att hans lifliga sinne och lättrörda inbillningskraft
kunde leda honom in på ungdomliga äfventyr, som ej
alltid voro af oskyldig art. Vid 15 års ålder lät han
inskrifva sig som soldat och gjorde som sådan tjenst
i ett krig mot portugiserna. Kort derefter återfinner
man honom i tjenst hos biskop Manrique i Avila, under
hvilken tid han tyckes hafva blifvit baccalaureus,
hvarefter han stod i begrepp att låta prestviga
sig. Ett samtida kärleksäfventyr bragte honom dock
på andra tankar, och han begaf sig till Madrid,
der han blef sekreterare hos en hertig af Alba, som
ifrigt uppmuntrade honom i hans alltifrån barndomen
fortsatta skaldeverksamhet. Vid denna tid, 1585,
trädde han i äktenskap med Isabella de Urbina. Kort
derefter måste han till följd af en duell gå i ett
slags landsflykt till Valencia, der han gjorde flere
literära bekantskaper, bl. a. Guillen de Castro’s. Så
snart han utan fara kunde göra det, återvände han
dock till Madrid, der han inom kort förlorade sin
hustru. Antagligen af sorg deröfver gick han åter
i krigstjenst och var med på ett af de skepp, som
utgjorde »den oöfvervinneliga Armadan», hvilken, som
bekant, till större delen förolyckades (1588). L. kom
i land vid Cadiz och begaf sig derifrån till Madrid,
1590. Under de följande åren tjenstgjorde han som
privatsekreterare och trädde 1597 i nytt äktenskap,
med Juana de Guardio, som dog sju år senare, efter att
hafva skänkt honom en son och en dotter. Samtidigt
tyckes han hafva haft en olaglig förbindelse med
ett fruntimmer, Maria de Lujan, som äfven skänkte
honom tvänne barn. Sedan han för andra gången
blifvit enkling och hans andra förbindelse brutits,
vaknade åter hos honom den gamla planen att inträda
i det andliga ståndet, och 1609 blef han prestvigd
i Toledo. Ungefär samtidigt lät han inskrifva sig
som »familiar del Santo oficio», hvarmed menades
en person, som utan bestämdt uppdrag stod till
inqvisitionstribunalens förfogande. Denna titel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
