Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Longström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Longström, Peter, krigare, var bondson från Savolaks
och omtalas första gången 1710, då han bar titel
af fänrik. Han åtnjöt anseende för djerfhet och
oförskräckthet, hvarför befälhafvaren för finska
armén, grefve Nieroth, åt honom anförtrodde 100 man,
med hvilka han, utnämnd till kapten, skulle medverka
i det på denna tid organiserade guerrilla-kriget
mot ryssarna. Den ursprungliga afsigten att
frivilliga bönder talrikt skulle sluta sig till detta
frikompani kunde icke förverkligas, men L. lyckades
dock på hvarjehanda sätt oroa fienden. Efter den
finska arméns nederlag 1714 fortsatte L. sitt
guerrilla-krig i Österbotten. Då den finska armén
1718 under Armfelts befäl ryckte mot Norge, slöt
sig L. till densamma. Sedan armén passerat fjällen,
sändes L. med 24 ryttare att bringa underrättelse
härom till Sverige, men stötte den 25 Nov. på ett
antal norska bönder, hvilka försvarade sig bakom
förhuggningar. Under striden blef han dödligt sårad
och begrofs derefter af sina banemän i Hegre kyrka. –
Det berättas, att L. blef af Karl XII adlad med namnet
Långsvärd. M. G. S.
Longueville [lånsgvi’l], ort i franska
depart. Seine-inférieure, 16 km. s. om Dieppe. L. var
hufvudort i ett grefskap, som 1453 upprättades åt
Jean Dunois, »bastarden af Orléans», och 1505 blef
hertigdöme.
Longueville [lånsgvi’l], fransk hertiglig ätt,
härstammande från medeltidshjelten Jean, grefve
af Dunois och L. (se Dunois). Hans sonson François
upphöjdes 1505 till hertig af L. Bland medlemmar
af ätten må följande nämnas. 1. Henri II, hertig
af L., krigare, diplomat, f. 1595, kämpade 1637
mot spaniorerna i Franche-Comté och erhöll efter
hertig Bernhards af Weimar död, 1639, befälet öfver
dennes här samt förde 1640, efter att vid Erfurt
hafva förenat sig med Johan Banér, ett svältkrig
mot den kejserlige generalen Piccolomini. 1642 stred
han med framgång i Piemont. Efter Ludvig XIII:s död
(1643) blef L. medlem af regentskapsrådet och sändes
1647 till Münster såsom fransk fullmäktig vid
fredskongressen. Han deltog 1648–49 i det ryktbara
»fronde»-upproret mot konungahuset och blef d. 18
Jan. 1650 på regeringens befallning häktad jämte sina
svågrar prinsarna af Condé och Conti, hvilket satte
upproret åter i gång. Han frigafs 1651 och drog sig
undan till Normandie, hvars guvernör han var sedan
1619. Död 1663. – 2. Anne Geneviève, den föregåendes
gemål, dotter af Henri II, prins af Condé (se Condé
2), f. 1619, var en af de mest lysande stjernorna
i hôtel Rambouillet, samlingsplatsen för allt hvad
Paris hade lärdt, snillrikt och gladt, då hon 1642
förmäldes. 1647 åtföljde hon sin make till Münster och
inledde efter återkomsten derifrån en förbindelse med
hertigen af La Rochefoucauld. För att främja dennes
äregiriga syften deltog hon i »fronde»-upproret
och drog in i detsamma sin broder Armand, prins af
Conti, och sin man, men lyckades icke att vinna sin
broder den »store» Condé. Då både denne och andra nära
slägtingar till hertiginnan 1650 fängslades, lyckades
det henne att undkomma, hvarefter hon från
Turennes högqvarter Stenay utgaf ett manifest mot hofvet
samt underhandlade med Spanien och andra utländska
makter om hjelptrupper. Då hofvet 1651 frigaf de
fångne, återvände hon till Paris, men flydde vid
utbrottet af nya misshälligheter mellan drottningen
och Condé med denne sin broder till Bordeaux,
der hon dock 1653 ödmjukade sig. Efter sin makes
död (1663) flyttade hon till Paris. Der blef hon
alltmer jansenistiskt sinnad samt tillbragte sitt
lif under hårda umbäranden och botöfningar. Hon dog
1679. – Hennes son Charles Paris (f. 1649, d. 1672),
hertig af L., äfven känd under titeln grefve af
S:t Paul, var den siste legitime medlemmen af ätten.
A. B. B.
Longwood [långoudd], gård på S:t Helena, der Napoleon
I vistades från d. 10 Dec. 1815 till sin död, d. 5
Maj 1821.
Longwy [långvi’], stad i franska
depart. Meurthe-et-Moselle, vid Meuse’s biflod
Chiers, nära belgiska gränsen. Det består af en nedre
och en på en klippa belägen öfre stadsdel, hvilken
sistnämnda bildar en stark fästning, uppförd 1680 af
Vauban. Omkr. 4,200 innev. Tillverkning af mattor,
spetsar och snörmakeriarbeten. Staden tillhörde
fordom Lothringen och afträddes till Frankrike
1679. Den intogs af preussarna d. 23 Aug. 1792,
d. 18 Sept. 1815 samt, efter 9 dagars beskjutning,
d. 25 Jan. 1871.
Longör (hårdt g; Fr. longueur), långrandighet, ställe
af onödig vidlyftighet i ett literärt arbete.
Lonicera L., bot., ett slägte af upprätta
eller slingrande buskar, hörande till
nat. fam. Caprifoliaceae Bartl., kl. Pentandria
L. Fodrets bräm är mycket litet och har 5
tänder. Blomkronan är utdraget trattlik, snedt
läppformig, med den öfre läppen fyrflikig och
den undre odelad. Blommorna sitta parvis i
bladvinklarna eller i skaftad flock samt äro hos
flere arter i hög grad välluktande. Frukterna
äro saftiga bär med 1 till 3 frön. Till svenska
floran höra 3 arter, af hvilka L. Periclymenum L.,
»Svensk kaprifolium», ofta odlas till beklädnad
af väggar och spalierer. Denna art blommar i
Juli och Augusti. Andra arter blomma tidigare,
t. ex. L. Caprifolium L., »kaprifoliebusken», som
har de motsatta bladen sammanvuxna med hvarandra
och gulhvita, synnerligen om aftnarna välluktande
blommor. L. Tatarica L. har parvis sittande, ljusröda
blommor, hvilka utvecklas tidigt på försommaren,
såsom äfven hos flere andra arter af detta vackra
slägte. Veden är mycket hård, hvaraf namnet »benved»
för L. Xylosteum L., hvars bär kunna förorsaka
laxering och kräkning. Förr voro blommor och
stjelkar af L. Periclymenum använda mot magkatarrer
(»matleds-träd» i Bohuslän) och såsom »blodrenande».
O. T. S.
Lonjumeau. Se Longjumeau.
Lonsano, Menachem di, lärd jude, poet och kritiker,
lefde i Jerusalem mot slutet af 16:de och i början af
17:de årh. Han författade sex särskilda verk, hvilka
utkommo i Venezia 1618 under den gemensamma titeln
Schte jadot (två händer). Hans två vigtigaste arbeten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
