Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppslagsord E - Ed...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 En.
ändamål lägger det sig isynnerhet vin-
ning om att visa det Kristi evangelium
gifver oändligt mycket mera än den
gammaltestamentliga tempeltjensten. De
från judendomen till Kristus omvände
ledo af förföljande judars bitterhet, fre-
stades till affail och återgång, kände sig
kanske åter dragna till judendomens
rika ceremonitjenst, eller kanske tryckte
dem den sorgliga tanken att all denna
Zions härlighet skulle snart falla om-
kull och försvinna. Ebreerbrefvets för-
fattare mnöter dem på deras egen mark
och svarar dem så: »Samme Gud som
talade till fäderna, har nu talat till oss
genom sonen. 1 Kristus hafven 1 allt
hvad 1 söken, allt hvad edra fäder åstun-
dade. 1 Kristus, Guds egen son, hafven
1 en alltillräcklig medlare, närn’»are Fa-
dren än englarne, en lagstiftare, högre
än Mose, en öfversteprest och en före-
bedjare, mera kraftig och mera medli-
dande än de gamle öfverstepresterna;
hans sabbat väntar eder i himmelen;
hans förbund är bättre än det gamla;
hans försoning är den eviga verklighet,
hvaraf alla offren äro en försvinnande
skugga; himmelsk är den helgedom
hvilken han ingått med sitt blod; hin’»-
melsk är hans stad, ej med händer gjord.
Och då 1 hafven honom, så hållen eder
vid honom fast med en tro som omfattar
det osynliga, stark som de hädangångna
helgonens i fordom timma, tålige under
lidandet, i helig vandel och fast brödra-
kärlek, ty han är trofast som löftet gaf.>
Att brefvet är skrifvet i en senare
tid framgår af 2: 3; 13: 7, hvaraf sy-
nes att de till hvilka det skrefs, tillhörde
en andra generation af de kristna. En-
ligt i~: 7 voro församlingens ursprung-
lige lärare och föreståndare redan hä-
dangångne. Men att episteln dock är
författad före Jerusalems förstöring, sy-
nes af de ställen, som förutsätta att
tempeltjes’»sten ännu egde bestånd. Jfr
8: 4 f.; 9: 6 f. Följaktligen gissar man
på något af åren 65-70 e. Kl.
Såsom författare till Ebreerbrefvet
har traditiom’» ocIs gissning m’»äm’»’»t es’»
mängd olika personer. Några af öster-
landets församlingar nämde Paulus; Ter-
tullianus nämner Barnabas; andre åter
Klemens eller Lukas. Redan Origenes
säger: >Hvem som författat denna epi-
stel, vet allena Gud,. Men att det ej
kunde vara Paulus, sluter redan Calvin
af det vigtiga stället i 2: 3. »Detta
ställe bevisar, att brefvet icke är för-
fattadt af Paulus. Ty han brukar icke
tala så ödmjukt, att han bekänner sig
vara en af apostlarnas lärjungar.> Flere
nyare hafva omfattat Luthers mening,
att det skrifvits af Apollos, hvilken just
skildras af Lukas såsom en vältalig
man, mägtig i skrifterna, den der kraf-
tigt vederlade judarna, bevisande genom
skrifterna att Jesus var Kristus, Ap. sS:
24, 28. Och på Apollos, såsom alex-
andrinsk jude, passa förträffligt åtskil-
liga utmärkande drag i Ebreerbrefvets
stil och uttryckssätt. Språket är alex-
andrinsk grekiska, bibelcitaten ur G. T.
äro beständigt gjorda efter den grekiska
Septuaginta (se pag. 58), ej efter ebre-
iskan, hvarjemte det typiskt-symboliska
lärosättet och den med omsorg utar-
betade periodiska satsbyggnaden synas
vittna om en vältalig alexandrinare.
Trots allt dunkel som ännu står
qvar öfver denna och hithörande frågor,
n’»åste vi dock instämma i Luthers ord
omn Ebreerbrefvet, att »det är en stark,
mägtig och hög epistel, som far högt
fram och drifver den höga trons artikel
om Kristi gudomn. » För att tala med
en annan författare, det är i viss me-
ning »ett storartadt requiem öfver den
gamla tempeltjensten med dess altare
och presterskap» och intager i uppen-
barelsens utvecklingshistoria ett rum,
som ej fylles af någon annan bok
G. eller N. T. Till tredje Moseboken
förhåller det sig som kroppen till skug-
gan, och offerlagens bok har i Ebreer-
brefvet sin gudomliga utläggning.
Ed. Mose förefann eden ibland is-
raeliterna såsom ett urgammalt bruk,
se m M. I4~ 22 f. Och såsom han
öfriga fall gaf sådana bestän’»melser,
son’» afsågo att begränsa och reglera
den mnenskliga friheten, så gjorde han
ock med eden. Han förbjuder svärja
falskt vid Guds namn, 2 M. 20: 7; 3
M. 19: 12; påbjuder att fullgöra löftes-
eden, 4 M. 30: 3, och bestän’»n’»er att
man skulle »värja blott vid Jehovas
rman’»n, 5 M. 6: 13, ej vid något skapadt
ting, såsom hedningarnes sed var, Je.
5: 7; Am. 8: 14; 5 M. 42: s5f.; och
som äfven de otrogne judarne seder-
mera tillät0 sig, Mat. 23: s6 f.; 5: 36.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
