Vindelfjällen 1994: Vandringspremiären året innan hade givit oss blodad tand. Fyra av oss återvände till fjällen för att gå vår första tälttur.

När stockholmarna äntligen klev av blev det bara vi fyra och ytterligare två fjällvandrare kvar på bussen. Vi klev av vid Ammarnäsgården, en ganska stor anläggning som innehöll så väl hotell, som vildmarksresearrangör och naturum. Vi prövade på vår första friluftsmåltid och åt våra medhavda lunchsallader i gräskanten vid parkeringen. Efteråt besökte vi naturumet, som utförligt presenterade Vindelfjällens geologi och biologi. Av föreståndarinnan fick vi också rapporter om snöläget, de dittills mest hoppfyllda. Nu skulle sjöarna vara isfria upp till 1100-metersnivån.

Efter ett sista toalettbesök axlade vi ryggsäckarna och började försöka leta oss ut ur Ammarnäs. Det var inte helt problemfritt. Fjällkartan lämnade en del övrigt att önska som tätortskarta betraktad. Till slut, efter några irrfärder, hittade vi rätt stig. Den var markerad som omärkt stig på kartan, men i själva verket var den utmärkt med ledkryss av något driftigt turistföretag. Leden ringlade sig uppför slalombackarna och det var snart dags att lätta på klädseln. Det var svettigt, och humöret var inte på topp. Skulle det bli så här jobbigt?

Så småningom lämnade vi granskogen bakom oss, och sluttningen planade ut i fjällbjörkskogen. Vi kom fram till Näsbergstjärnen, där det fanns ett rekorderligt vindskydd. Där tog vi en gorp- och väderrapportpaus. Medan vi satt inne i vindskyddet passade dagens enda regnskur på att falla.

Vi fortsatte genom den småkuperade björkskogen till Småfjällen. Där kom vi för första gången upp på kalfjället, och blev belönade med en vidunderlig utsikt över Ammarfjället och Karsbäckens ringlande lopp i väst och nordväst, Guvertfjället i söder och Björkfjället som sträckte sig långt in i Norrbotten i nordost. Utsikts- och fotopausen blev dock inte långvarig, eftersom vinden ven snålt uppe på den kala bergsknallen. Nu lämnade leden oss när vi följde stigen vidare norrut. Här och var låg ledkorsen som ska markera Kungsledens nya sträckning norrut från Ammarnäs. Nu bar det ner i björkskogen igen, och ner på en platå fylld med småsjöar. Vi passerade en privat stuga och började ta oss uppför Gieråives sydsluttning. Efter ungefär hundra höjdmeter kom vi upp på Gieråive breda, flacka topplatå. Björkskogen hade nu givit vika för utsökt lättgången, fjädrande rished. Vi passerade Gieråives krön och slog läger vid Gieråivejauratjes strand. Vi åt spaghetti och tomatsås och trängde sedan ihop oss i Malins och Gunnars tält för ett par omgångar Gang of Four och lite choklad. Jag försökte lyssna på väderrapporten, men det gick inte att få in P1 på vår lilla medhavda radio. På ett hugskott satte jag antennen mot en tältstång, och lyss! mottagningen blev hur bra som helst. På natten regnade det. Jag gjorde misstaget att inte ha långkalsonger på mig i sovsäcken och frös.

2. Gieråivejauratje - Raksjauratje Nästa morgon skulle jag laga frukost. I år blev det jag som till min nesa kokade havrevälling i stället för gröt. Nåja, den blev inte fullt så rinnande som Davids, blivit året innan i Kebnekaise... Det tog tre timmar för oss att äta frukost och bryta lägret, och vi hann lagom lyssna på väderprognosen klockan 13. Ökande vind, vridande mot väst utlovades. Vi fortsatte längs stigen över Njallavaratje. Tvärs över Marsivagge kunde vi se upp på platån mellan Stubebakte och Gagerets. Vi hade planer på att eventuellt leta oss upp mot det hållet. Det var rätt gott om snö däruppe, men det verkade till nöds gå att ta sig fram.

Vi hade tänkt besöka Stabburet, en gammal fjällägenhet från mitten av 1800-talet, men de planerna blev allt mindre attraktiva. Stabburet låg fyrtio höjdmeter och en kilometer vid sidan av vår färdväg. I stället lämnade vi stigen och sneddade mot östra sidan av Stuore Jåppe. Vi tänkte att vi kanske kunde få lite skydd från vinden, som började bli lite besvärande, och samtidigt kunna undvika att gå på skrå.

öster om Stuore Jåppes topp letade vi oss fram till en liten namnlös sjö som låg bland en massa branta berghällar. Där hittade vi en nästan perfekt fyrmannasoffa på en klippavsats i lä. Lunchfruktsoppan intogs girigt.

Eftersom den ökande vinden gjorde det ganska viktigt att hitta en tältplats i lä beslutade vi att fortsätta till den lilla bergsknallen Raksvaratje. Där borde det kunna finnas lä mot vinden som kom svepande upp söderifrån genom Marsivagge. Vi rundade Stuore Jåppes topp och kom ut på den vida ryggen som sträckte sig i nordnordvästlig riktning. Underlaget var fortfarande lättgången rished, men avbröts här och var av små sjöar och sankmarker. På andra sidan Vindelälvsdalen, Vuornavagge, försvann det sista tecknet på civilisation, vägen till Bjergenis, ur sikte.

Nu började molnen som kom rullande söderifrån lämna ifrån sig lätta regnskurar som kändes ganska stressande. Vi ville ju inte slå läger i regn. Att det var lite knepigt att ta sig runt blötmarkerna som låg i sadeln mellan Stuore Jåppe och Raksvaratje gjorde inte saken bättre. Ljusspelet över fjällsluttningarna mellan de sönderslitna molnen trotsar beskrivning. Till slut rundade vi en liten kulle och kom fram till sjön Raksjauratje, som ligger bakom Raksvaratje, från nordost. Vi hittade efter lite letande en lägerplats. Precis vid stranden av sjön fanns en grön, plan gräsmatta, som dessutom låg ganska skyddad för vinden. Tyvärr hade andra hittat den tidigare, eftersom det låg ganska mycket skräp spritt, inklusive trasiga spritflaskor.

Vi åt middag och ägnade resten av kvällen åt ett parti Gang of Four, hopkrupna alla fyra i vårt tält.

3. Raksjauratje - Skalkåtan Jag vaknade mitt i natten av att det ösregnade och blåste hårt. I byarna fick jag en lätt dusch i ansiktet där jag låg. Yttertältet trycktes in mot innertältet av vinden och blötte ner det. När jag drog på mig regnkläder och tumlade ut för att spänna tältet, visade det sig att vinden hade vridit och låg på från Skebleskalet. Vi hade inte längre något skydd av kullarna utan låg rätt i vinden. Molnen hade krupit nedåt, och allting runt oss hade försvunnit i dimman. Det var knappt att jag såg fram till sjökanten. Det blev några fler utryckningar för att justera tältet under natten, men duscharna i ansiktet slapp jag i alla fall. Turligt nog hade vi tagit in packningen i innertältet, så den höll sig torr.

Framåt elvatiden tog Malin initiativet till frukostlagning. Vi trängde ihop oss i det ena tältet och slevade i oss vår gröt. Sedan förflöt eftermiddagen under träget kortspelande.

Såsmåningom blev vädret bättre. Efter den sena lunchen hade det till och med slutat regna. Vi ville gärna flytta på oss till ett mer skyddat ställe, och beslöt oss för att undersöka Skalkåtan, en kåta som var utmärkt på kartan en bit bort i Skebleskalet. Vi hade läst att den skulle vara nyrenoverad och fin. Vi rev lägret och började vandra vid sextiden. På kartan var det bara några kilometer till kåtan, men diverse jåkkar och blötmarker tvingade oss att gå i en vid båge längs dalsidan.

Halvvägs kom vi till en jåkk som inte lät sig hoppas över. Det var dags för premiärvadet. Vi hittade ett ställe där jåkken delade sig i två fåror. Vi repeterade våra kunskaper i vadningsteori och tog av oss byxorna och bytte från kängor till gymnastikskor. Jag gick först. Att säga att vattnet var iskallt förmedlar inte riktigt känslan av att vada i nollgradigt vatten. När jag kommit över första fåran hoppade jag omkring och skrek av smärtan i fötterna. Andra fåran var lättvadad. Jag kastade ner ryggsäcken och fumlade av mig skorna. Aldrig har kängorna känts så varma och sköna som när jag tog på mig dem då.

Någon timme senare var vi framme vid kåtan. Tyvärr var den inte så väldigt lockande att sova i. Golvet var lerigt, och det var lite trångt. Däremot var den stabil och gav oss äntligen skydd från vinden. Det gav en stor känsla av tysthet att komma in från den evigt vinande vinden. Vi lagade lövbiff med bearnaisesås och potatis till middag.

Utanför kåtan fanns ett par tältplatser. Eftersom det var svårt att spänna duken i mitt och Mias tält ordentligt tog vi den något mer skyddade platsen bakom kåtan. Vinden gjorde det svårt att hålla kameran stadigt.

Vi ställde packningen inne i kåtan och gick och la oss och väntade på att tältduken skulle blåsa sönder. Jag sov inte många timmar den natten, men på något underligt sätt höll faktiskt tältet.

4. Skalkåtan - Libojaure Nu var den stora frågan vilken väg vi skulle fortsätta. Enligt den ursprungliga planen skulle vi gå upp mot Libojaure och snedda över Ammarfjällsmassivet, och eventuellt bestiga Rerrogaise. Alternativt kunde vi fortsätta genom Skebleskalet mot Dalovardo och gå runt hela massivet. Den förra vägen skulle innebära en hel del snö och vatten, den senare en massa skog, en okänd mängd vad samt ytterligare en dag i den utsatta dalen. Vårt matförråd skulle förmodligen räcka precis runt Ammarfjället. Efter lång tvekan beslöt vi att gå upp mot Libojaure.

Jag kikar-rekognoscerade en väg upp längs södra dalsidan till passet mellan topparna Gagerets och Buråive. För att komma dit var vi tvungna att fortsätta längs dalen och korsa jåkken i dalbottnen bortom bergknallen Guovtevaratj. Vädret var bättre. Det blåste fortfarande, men regnet höll sig borta.

När vi gick längs en klippbrant i norra dalsidan blev ett par fjällvråkar mycket upprörda och cirklade över oss under ihärdiga skrianden.

Närmare sjöarna bortom Guovtevaratj började vi leta efter ett ställe att ta oss över till andra sidan dalen. Vattendragen i dalbottnen var djupt nedskurna i jorden. Vi rastade vid kanten av en sjö där det flöt omkring små isberg. På andra sidan sjön breddade sig jåkken och blev vadbar. Av med strumpor och kängor igen. Den här gången var vadet inte lika plågsamt. Man visste ju att fötterna snart skulle bli varma igen.

Alldeles efter vadet dundrade en helikopter över oss och landade en bit bort i dalen vid en renskötarstuga. Vi rundade Guovtevaratj på södra sidan och tog lunch i någorlunda lä i en brant. Långt borta vid Skalkåtan fick vi syn på fem färgglada prickar som rörde sig i terrängen. Andra människor! Prickarna blev aldrig större än prickar, men vi hörde fjällvråkarna när de blev störda igen.

Vi kom upp i passet längs en klipphylla med vidunderlig utsikt över Skebleskalet. Uppe på 1000-metersnivån var marken blöt och delvis snötäckt. Vi hade en höjdrygg kvar att passera innan vi kom fram till Libojaure. På andra sidan ryggen låg ett bistert landskap, välförsett med snö och is. "Runt Libojaure breder leende gräshedar ut sig" skriver Abrahamsson i Detta är Vindelfjällen. Ha!

Ovanför Libojaures västkant hittade vi några kvadratmeter där det faktiskt gick att få upp två tält i relativt skydd av en liten kulle. Det var bistert kallt. På natten väcktes jag av en storlom som ropade. Det är en gåta vad den gjorde vid Libojaure som bara var isfri i en liten vik.

5. Libojaure - Rattetjåkke Efter en kylslagen frukost började vi söka oss mot passet mellan Jengem och Viagaise mot Jengemjaure. Alla gick klädda i fem-sex lager kläder. Molnen började krypa neråt. När vi med visst besvär passerat jåkken som kom ner genom dalen som ledde upp till den högre platån, övergick molntäcket till dimma.

Sluttningen upp mot passet var täckt av ett snöfält, som tonade bort i dimman. Vi kontrollerade att alla hade sina visselpipor lätt tillgängliga och gav oss ut i snön på ett led. Något tiotal meter in på snön försvann omvärlden helt. Allt var bara vitt. Ingen horisont, inga konturer, ingenting. Det enda som syntes var de som gick runt mig, och så våra fotspår som försvann in i dimman bakom oss. De färgglada regnkläderna stod i absurd kontrast mot vitheten runt oss. Vi gick på kompass mot pasströskeln.

Snöfältet var inte långt, men det kändes långt. Det kan ha tagit fem minuter, det kan ha tagit en halvtimme att passera det. Till slut skymtade svarta konturer framför oss. En landtunga stack upp ur snön. Vi pausade och fortsatte över omväxlande snö och stenfält. Strax invid en minimal rännil hittade vi en kanske meterhög sten som gav något slags skydd mot den hårda västvinden genom passet. Vi staplade våra ryggsäckar ovanpå stenen för att förbättra skyddet, och lyckades laga lunch. Soppa och dubbla brödransoner. Under lunchen ökade vinden. Jag gick först när vi började gå igen. Jag var isolerad i min regnjackshuva och hade ingen aning om de andra gick precis bakom mig eller om jag sprungit ifrån dem. Jag vände mig om väldigt ofta.

Passet var väldigt flackt, och det var svårt att avgöra när vi passerade vattendelaren. Såsmåningom var det dock uppenbart att det lutade neråt. Mot våra förväntningar var det fortfarande lika mycket snö på marken, glest avbruten av landtungor. Dimman gjorde svårt att bedöma hur vi skulle fortsätta. Ryggsäckarna var blöta av den fuktighet som kondenserat ur dimman som kom svepande. Vi var tvungna att byta sida och hålla oss på södra sidan av dalen för att komma på rätt sida av Guoutejukke längre fram, men dalbottnen var täckt av snö som inte bar om man kom för nära dalmitten. Vi fortsatte på norra sidan av dalen och hoppades hitta ett ställe där det gick att ta sig över. Till sist lyckades vi leta oss ner på barmark till ett stenkasts håll från jåkken. När vi försiktigt fortsatte över snön märkte vi att den vattendränkta snön närmast jåkken hade frusit till en nästan ishård massa. Vi gick försiktigt framåt och stötte med vandringsstavarna framför oss för varje steg. Till slut stod vi vid jåkkanten. Jåkken var här inte mer än meterbred och rann genom en isränna ovanpå snön. Vi hittade ett ställe där det genom att sätta en stav i jåkkbotten gick att hoppa över. Vi var på södra sidan.

Underlaget fortsatte med påfrestande enformighet. Snöfält genomsprängda av landtungor. Dimman gjorde det svårt att orientera sig, och omöjligt att välja väg. Vi försökte hålla oss till landtungorna, men allt oftare blev vi tvungna att korsa snöfält, med allt sämre bärighet. Ibland fick vi försöka korsa snöfälten genom att hoppa mellan stenar. Hoppa till en sten, balansera på den medan man sonderar snön runt omkring med staven för att hitta nästa sten, hoppa... Mias kängor var snart genomblöta efter några genomtrampningar i den blöta snön.

Efter oändliga timmar öppnade sig dimman för ett ögonblick och avslöjade var vi var. Nedanför oss såg vi Jengemjaures konturer. Istäckta. Och här hade vi tänkt tälta. Det var bara att fortsätta. Vi tog oss längre upp på dalsidan och hittade snöfält som var mer lättframkomliga. Nu hade alla blöta kängor.

Till slut kom vi fram till östra väggen av toppen 1266, som sköt fram och trängde ihop den vida dalen till ett smalt stråk mellan sig och Rerrogaise. Rerrogaise, som vi tänkt bestiga. Nu såg vi det lägsta dussinet meter av berget på andra sidan dalen. Vi började komma under molnhöjden. Längs väggen på 1266 gick ett välsignat stråk av barmark ner mot dalbottnen. Lerigt och vattensjukt, men ändå barmark. När vi rundade kanten på berget såg vi ut genom dalen, under molnkanten och ut över kullarna vid dalens mynning. Där, en halvmil bort, lyste solen! Det hade en kvalité av hägring att efter en dag av vinterväder se ut över solbelysta gröna kullar.

Nu var det slut på snön. Vi gick på trötta ben över vattenslipade klippor som hörde hemma på Västkusten, ständigt neråt mot de gröna kullarna. Vi passerade den lilla sidodalen Geinoguren, som gav milsvid utsikt söderut. Efter visst letande hittade vi en lägerplats vid kanten av en liten jåkk i skydd mellan kullarna och med utsikt över Norra Storfjället långt bort i söder. Vid midnatt lagade jag och Gunnar, som hade minst blöta kängor, middag och serverade Mia och Malin som satt barfota i tälten. Vi diskade och gick och la oss och sov, utan att frysa, utan att behöva bekymra oss över om tältet skulle blåsa bort. Vi sov länge.

6. Rattetjåkke - Tärnasjöstugan Vi vaknade sent och tog det lugnt. Nu skulle vi ju bara gå den ganska korta vägen till Tärnasjöstugan. Vädret var strålande. Solen sken mellan ulliga stackmoln. Nu såg vi toppen av Rerrogaise. Den var helt snötäckt. Nåja, ett annat år...

Vi sicksackade söderut mellan kullarna och småsjöarna. Vi mötte den dittills mest närgångna renhjorden. Vi försökte fotografera dem, men de blev mest små bruna fläckar på bilderna. (Kan du se renen på bilden?)

Vi gick längs en höjdrygg parallellt med leden för att hålla oss ovanför trädgränsen. När vi närmade oss Åika var det kört - vi var tvungna att ta oss ner på leden för att korsa ett vattendrag broledes. Björkskogen var gles och parkartad. Temperaturen gick upp mot tjugo grader. När vi kom fram till en ängsliknande glänta i skogen tog vi lunch. Ängen var frodigt grön, björkarna runt oss var fortfarande skirt nyutsprungna, och solen gassade. Vi rullade ut liggunderlagen och tog en lång, skön lunchrast, utan att frysa, utan att behöva hålla fast varenda pryl för att de inte skulle blåsa bort. Kontrasten mot lunchen i passet dagen innan var nästan obegriplig.

Vi fortsatte längs leden, nu i ganska högt tempo. Vi ville komma fram, och att gå på led i björkskog är inte det roligaste man kan göra.

En del broar och spänger var originellt nog gjorda av stora skifferplattor som låg utlagda. Vi räknade avståndet till stugan i broar. Fyra broar kvar, tre, två, en... Den sista biten gick genom snårig ängsbjörkskog, och vi verkade aldrig komma fram. Så, när jag tittade upp, stod stugan plötsligt där, grå mellan björkarna ett stenkast bort.

Stugvärden gav oss ett rum och undrade om vi ville basta. Vi tackade inte nej. Nere vid sjön väntade himmelriket - en vedeldad bastu på stranden. Värmen var mjuk och mäktig. Vi satt länge och samlade mod för doppet i sjön. Vattnet var runt åtta grader. Men bada måste vi ju. Vi hade varit ute i sex dagar, och hade inte gått till några hygieniska överdrifter som till exempel att tvätta oss.

Min duschkräm löste sig bara motvilligt i det kalla vattnet, så jag fick närmast skrapa av mig den.

På kvällen lagade vi mat på gasspis och satt på stolar vid ett bord och åt. På porslin. Och drack vatten ur riktiga glas. Lyx.

Stugvärden visade sig vara från Finspång. Vi diskuterade postgången i Student-Ryd i Linköping. När vi senare spelade Gang of Four kommenterade en tillstädesvarande representant för lokalbefolkningen (som jobbade hårt på sin lappgubbe-image) att mitt fyrtal i students var "ena ojävligt fula käringa".

Det var en märkvärdig upplevelse att sova i sängar.

7. Tärnasjöstugan På den sjunde dagen vilade vi. Vi spelade kort och lagade mat och gjorde inte så mycket mera. Jo, vi passade på att proviantera. Chokladkakorna kostade tjugo kronor styck. Framåt kvällen försökte jag fotografera den överjordiska utsikten över Tärnasjön. Vi lagade en mustig köttgryta av våra egenhändigt torkade ingredienser; marinerad lövbiff, potatis, tomater, lök, purjolök... För att spara pengar och inte skämma bort våra kroppar slog vi upp våra tält i björkskogen och sov där.

8. Tärnasjöstugan - Sjul-Olsaxeln Nästa dag var också varm. De två föregående dagarnas sol hade kläckt ett oändligt antal myggor, som gjorde allt för att vi inte skulle ta det för lugnt söderöver längs sjön. Vi skulle ner till sydspetsen av sjön, där en geologiskt märklig skärgård gör det möjligt att korsa sjön på ett omfattande system av hängbroar. Milen ner dit gick på rekordtid.

När vi tog oss ut i skärgården på vajande hängbroar märkte vi till vår glädje att öarna var närmast myggfria. Vi segnade ner på en gräsplätt, hängde våra svettblöta kläder på tork och hoppade återigen i sjön. Uppfriskande, skulle man lite eufemistiskt kunna säga. Det låg snöfält längs stränderna. Vi lagade lunch och dåsade ett tag i solen.

När vi kom över på andra sidan sjön vräkte nya horder av mygg sig över oss, samtidigt som all fläktande vind dog ut lagom tills vi skulle ta oss upp för den oerhört sega stigningen mot Syterstugan. Den påföljande timmen var inte rolig. Trots att vi kom upp över trädgränsen, så slutade inte myggen surra runt oss. Det hjälpte i alla fall lite grann att utsikten blev allt mer storslagen, med Tärnasjöns arkipelag under oss, Ammarfjällsmassivet som vi korsat några dagar tidigare i nordost, rullande fjällryggar till horisonten i öster och Norra Storfjällets toppar allt närmare framför oss.

Vi försökte köpa choklad i Syterstugan, men stugvärden var ute på vift. Vi tog en relativt myggfri paus på en sittgrupp utanför stugan och lyssnade på Svärfarsbäcken som forsade förbi stugan på ömse sidor.

Vidare uppåt sluttningen mot Norra Storfjället. Myggsvärmarna försvann inte. Någon kilometer längre upp tältade vi vid en liten jokk. Jag och Mia lagade middag, iförda handskar och regnjackor för myggens skull. Vi åt inne i tälten. Men utsikten var ju fin.

9. Sjul-Olsaxeln - Viterskalet Nästa morgon hade det gudskelov börjat blåsa och myggen var som, ja, bortblåsta.

Vi skar av ett hörn på leden genom att snedda över Sjul-Olsaxeln, en flack bergrygg som leden rundar. Det blev genast intressantare att gå när vi lämnade leden. Jag blev ivrig att få se mynningen till Syterskalet, en mäktig U-dal som skär rakt genom massivet mellan Norra Storfjällets båda högsta toppar. Nu råkade jag ut för det klassiska fenomenet; så fort man kom till det man trodde var toppen dök det upp en ny bakom. Snart hade jag lämnat de andra bakom mig i min jakt på den Slutliga Toppen. Till slut kom jag svettig och andfådd upp på Sjul-Olsaxelns flacka krön och upptäckte att man alls inte såg in i Syterskalet. Vinkeln var fel. Ja, ja...

De andra kom såsmåningom ifatt mig och vi fortsatte över frodiga fjällängar mot en renvaktarstuga vid dalmynningen. Jag skrämde upp en ruvande ljungpipare bara någon meter framför fötterna. Den sprang iväg, ynkligt pipande, med en förespeglat bruten vinge släpande efter sig. Jag studerade nyfiket det lilla boet med sina båda ägg, vände i mina fotspår och tog en vid omväg runt boet.

En liten bit in i dalen hittade Malin en lunchplats, en smaragdgrön kulle som gav utmärkt lä, strax bredvid en liten, starkt forsande jokk.

Vandringen framöver var den bästa vi varit med om. Breda, irlandsgröna gräshedar som fjädrade under kängorna. Bakåt den allt mer utpräglade U-profilen à la Lapporten. Eftersom dalen mynnade så högt över Tärnasjöbäckenet såg man bara blå himmel genom dalöppningen.

När vi närmade oss Viterskalsstugan mötte vi en renkalv som förskräckt sprang iväg från en skällande hund som stod kopplad vid ett tält. Eftersom det rör sig stora mängder renar genom Syterskalet får man inte medföra hund till Viterskalsstugan eller Syterstugan. Alltså tältar hundägarna istället. Djup suck och fundering över människors dumhet.

Nytt chokladinköpsförsök vid Viterskalsstugan. Ingen stugvärd här heller.

Några kilometer längre fram hittade vi en tältplats en bit uppåt dalsidan. Vi hade funderat på att kanske stanna en dag och göra någon bestigning i närheten. Vädret var i och för sig bra nu, men det var fortfarande gott om snö. Det var inte realistiskt att försöka sig på Norra Sytertoppen eller Dalåive. Vi bestämde oss för att fortsätta nästa dag.

10. Viterskalet - Hemavan När vi fortsatte gå nästa dag började vi möta turister. Kånken på ryggen och gymnastikskor eller seglarstövlar på fötterna. Vi närmade oss civilisationen. Vi började se PET-flaskor på sidan av leden.

När leden närmade sig den västra mynningen av Syterskalet började den klättra uppåt bland kullarna på dalsidan. Utsikten, som var ganska instängd i dalen, öppnade sig igen. Nedanför oss låg Ume älvdal med vägar och hus. På andra sidan älvdalen låg Artfjället, och långt bort i soldiset syntes Okstinderne inne i Norge.

Turisterna kom i allt stridare strömmar.

På en topp ovanför oss till vänster fanns en skidlift. En bit längre fram stötte vi på en tipspromenadskontroll och så ytterligare en skidlift. Den sista bilden på rullen gick åt till Hemavan, som bredde ut sig med sin flygplats nedanför backen.

Vi hade ganska många höjdmeter ner till samhället, och våra skröpliga kroppar började protestera. Gunnars knä började ge signaler om att ge upp det hela och vänta in skidsäsongen för lifttransport ner. Vi tog oss långsamt ner genom skogen till Högfjällshotellet och vidare ner på asfaltsväg till E12:an. Vandrarhemmet låg på FBU:s stora anläggning. Just för dagen hade en cirkus kommit dit, och vi möttes av storögda clownmålade barn, och vuxna rynkade näsor.

Vi duschade länge och hett, och släppte sedan loss våra lustar på ICA Fjälltoppen. Det hade varit lite knappt tilltagna matportioner under de gångna tio dagarna och nu frossade vi i pasta, choklad och färsk frukt.

Rummen var lyhörda, och våra grannar gick upp vid sextiden. De städade och dammsög ordentligt efter sig. Nåja, vi tog igen sömnen på bussen längs älven till Vännäs.

Vi hade vandrat nio mil genom fjällen. Vi hade pulsat i snö och svettats i hettan. Vi hade korsat jokkar på snöbryggor och isbryggor, på broar av metall, trä och sten. Vi hade gått från Vindelälven till Umeälven. Det kändes på något sätt rätt att börja och sluta resan där älvarna rinner ihop, i Vännäs.

Tillbaka till huvudsidan