Itinera Lapponica
Reseberättelser 
  Kebnekaise 1993 
  Vindelfjällen 1994 
  Padjelanta 1995 
  Kebnekaise 1996 
  Padjelanta 1997 

Annat 
  Utrustning 
  Mat 

Litteratur 
  Kebnekaise 

 Huvudsidan 

Ryggsäck

Det finns två varianter av ryggsäckar; ramsäckar och softsäckar. Med ramsäckarna kan man bära tungt, och det är lätt att spänna till exempel tält och liggunderlag på utsidan av säcken. Dock kan ramsäckar vara lite klumpiga, speciellt om man börjar ge sig ut på lite mer avancerade toppturer.

Softsäckar är mer smidiga och följsamma än ramsäckar, och fungerar även om man klänger omkring på klippor. Ofta kan man ställa in säcken på en rad sätt efter ens egen kroppsbyggnad. Softsäckar är inte lika lämpade för tung packning som ramsäckar. Dessutom kan det bli rejält svettigt om ryggen, eftersom säcken ligger mot ryggen på ett annat sätt än en ramsäck.

1996 ersatte jag min gamla opålitliga Intersport-ryggsäck med en Haglöfs Grönland. Det är en ny nittiolitersmodell som är enkel och robust, och bara har de finesser som verkligen behövs.

Skodon

Den klassiska frågan som diskuterats i decennier är "Kängor eller stövlar?" Kängförespråkarna har framhållit det nödvändiga i rejäla kängor om man ska vandra i stenskravel eller på glaciärer, och hur bra det är med skodon som kan ventilera foten. Stövelentusiasterna hävdar att den bästa känga inte håller tätt i ihållande regnväder.

På sistone har det dykt upp en tredje variant; lätta, relativt mjuka vandrarskor i Gore-Tex eller något annat ventilerande material.

Själv har jag bara använt vanliga kängor, och är helt nöjd med det. Jag har alltid haft torra fötter, och har inte vrickat fötterna i blockhaven eller halkat i snöfälten. Stövlar är säkert också bra, om man ser till att skaffa sig ordentliga vandrarstövlar, typ Tretorn Sarek. De hi-techskor som finns är ofta utvecklade för kontinentala förhållanden och är för låga för de skandinaviska fjällen. Det finns dock några höga modeller, bland annat från Meindl, som nog kan fungera bra i fjällen.

Jag köpte ett par nya kängor, Lundhags Alaska, till sommaren 1995. De fungerar utmärkt.

Byxor

De första åren vandrade jag i jeans. Det fungerar ganska bra, så länge de håller sig torra. Blöta jeans tar otroligt lång tid att torka. Dessutom får man se upp så att de inte är för tajta.

Numera har jag ett par Fjällrävenbyxor i G1000-väv, dvs tätslaget impregnerat bomullstyg. De är rymliga och sköna och torkar snabbt om de skulle bli blöta. Benfickorna är bra att ha karta och annat i.

Vandringsstav

En vandringsstav ska man ha. Den gör det betydligt lättare att gå i uppförs- och utförsbackar, och är oumbärlig vid vad. Dessutom kan den vara bra att ha till försvar mot slagrenar.

Många anser att en vanlig skidstav med kringlan borttagen är idealisk. Mer sentimentala vandrare, som jag, föredrar en knotig trästav, något kortare än den egna kroppslängden. Har man en sån kan man också fördriva tiden med att tälja på staven.

Tält

Ska man ge sig ut på tälttur i fjällen vill man ha ett tält man kan lita på. Om tältet inte håller när det börjar storma hamnar man i en tämligen otrevlig situation.

Numera är det två huvudmodeller som gäller, nämligen tunnel- eller kupoltält.

Kupoltält är mycket vindtåliga, och helt självstagande. Man kan till och med flytta omkring dem uppslagna. Kupoltält har ganska bra innerutrymmen. Nackdelarna är att kupoltält är tunga, och att de sällan har bra absidutrymmen.

Tunneltält är ännu vindtåligare än kupoltält, så länge vinden kommer från kortsidan, men är mer känsliga för sidovind. Tunneltält är inte helt självstagande, utan behöver några pinnar i marken för att hålla sig uppe. De är dock lättare än kupoltält och har för det mesta bra absidutrymmen.

Det finns också en rad hybridformer av tält med bågkonstruktioner på olika ledder, till exempel Fjällräven Foxlite, ett tämligen extremt lättviktstält för två personer.

Det klassiska ryggåstältet är knappast längre ett alternativ, bland annat på grund av det är vindkänsligt och inte är självstagande. Det utvecklas knappast ryggåstält längre.

Jag har ett Hilleberg Nallo, ett tvåmans tunneltält som väger 2,3 kilo. Jag är väldigt nöjd med det. Det är mycket lätt att slå upp och ta ner, även i mycket hårt väder, och det har tagit oss genom ruskiga stormnätter.

Kök

Den klassiska Trangian är fortfarande standardköket i fjällen. Det är lättanvänt och säkert, och klarar av nästan vilket väder som helst. Bland nackdelarna finns att effekten är låg och att rödsprit i maten inte är speciellt gott.

Det finns många andra modeller av kök, som drivs med gas, bensin eller fotogen. Av dessa är det mest gaskök som förekommer i Sverige.

Vi använder Trangiakök av standardmodell. Bränslet förvaras i metallflaskor av typ Sigg. Jag har skaffat Trangias finurliga ventilkork, som passar på Siggflaskor och gör det lätt att fylla på brännaren utan att spilla.

Numera är det inte T-röd som gäller som bränsle, utan i stället T-bränsle. Det är en blandning av etanol och metanol, som är avvägd för att inte sota. Fungerar faktiskt mycket bra.

Orientering

Givetvis har man alltid karta och kompass med sig. Den grundläggande kartan är Lantmäteriets Fjällkartan, som täcker hela fjällkedjan. I de södra fjälltrakterna kan fjällversionen av Gröna Kartan vara ett alternativ.

Det kan dock vara trevligt att komplettera Fjällkartan med Vegetationskartan, som ges ut av Naturvårdsverket. På Vegetationskartan ser man (bland annat) var det är gräsäng, var det är rished och framförallt var det förhatliga videt finns. Med den är det lättare att i förväg planera in sin vandringsväg och sina övernattningsställen.

För den geologiskt intresserade kan Geomorfologiska kartan (med lite övning går det att uttala...) vara intressant. Även den ges ut av Naturvårdsverket, och upplyser om var man kan finna sevärdheter som raviner, tundrapolygoner och palsar. Till kartan hör också en bok som utförligt berättar om fjällens terrängformer och hur de uppkommit.

Vi brukar se till att ha både en vanlig kompass och en syftkompass med oss. Med den senare är det lättare att krysspejla för att ta reda på var man är någonstans, alternativt syfta in en topp för att hitta den på kartan.

Ficklampa

På en tälttur under högsäsong behövs det knappast någon ficklampa. Ger man sig ut senare, säg framåt månadsskiftet augusti­september, när det börjar bli mörkt på kvällarna, kan det vara praktiskt med en ficklampa om man behöver gräva i ryggsäcken framåt småtimmarna.

I fjällstugor, där belysningen på sin höjd består av stearinljus och kanske en fotogenlykta, kan det också vara bra med en ficklampa ibland, även när det är ljust ute. Tillbaka till huvudsidan