Festivalen började redan 13.30, vilket är lite tidigt på en vardag. Min son Tedde slutade skolan 14:00, och efter det åkte vi så snart vi kunde. Straxt efter 16 var vi på plats. Då hade jag missat 2-dagens, Anna Glistrup och Silikonsafari, men kunde i alla fall smita in och lyssna lite grand på Krasse Flodström innan jag koncentrerade mej på min egen spelning, och på ett snabbrep med Tröst som skulle kompa mej.
Krasse Flodström
Jag tror det här är Bygden.
I serveringstältet hittade jag Eric Welin som tydligen hoppat in i stället för något av de tidiga namnen.
Inne i "backstage"-området hittade jag Tröst och Thor som jammade.
Så var det jag, med Henrik Tröst som snabbrepat kompare.Jag fyllde min halvtimme från start till mål med planerat program och järnkoll på klockan. Det är inte varje dag. Det blev några gamla favoriter, som "Som en golfare", och en del av de nya som "ADSL-barn" och "Korsfäst light" och numera ganska givna "39:90 på Statoil".
Eva reagerade lite på mitt val av låtpärm. Det är avsiktligt, inte nåt slumpval. Jag tycker det känns helt rätt att ha låtarna i en Datasaab-pärm. Pappa jobbade hela sitt yrkesverksamma liv i det företaget, och både min syster och min fru har jobbat där, så det är en del av min bakgrund. Företaget finns inte mer, så det har inget reklamvärde. Dessutom har pärmen en fräck design.
Thor Rutgersson med band.
Tröst och Alexandersson.
Dristig med en annan visälskare.
Jag slank in i teatern en stund för att kolla i alla fall en föreställning med poesigruppen "Lasermopsen", dvs Lina, Martin och Hanna.
Fast det skulle jag inte ha gjort, för Eva hade inte hört när jag sade till Martin att jag skulle dit, så hon och barnen hade letat efter mej.
Tedde och Musse fick nyckelpige-ansiktsmålning (gratis service för barnen!). Det tyckte de var fint, men just här var de lite sura på mej för att jag hade kommit bort en stund. På grund av det hade Tedde hunnit smeta ut nederdelen av hans nyckelpiga, så han fick inte visa mej den innan den var lite skadad. Fast så skadad är den ju inte!
I backstage hittade Tröst sina idoler Smaklösa och språkade med dem över lite dryck.
I serveringstältet fick vi och Tryggs gäng mat. Ja, många andra också, men just här, på bilden var det vi.
Det här är Maud Lindström om programmet stämmer, en bra solotjej som jag hade velat höra mer av än jag hann. (Jag har efterlyst mer kommentarer om musiker som jag inte hann höra så noga. Maud är ett exempel.)
Gotländska Smaklösa kallas "coverband" i programmet, men jag skulle nog säga att de gör "tolkningar". Här är allting på skoj! Ingenting är för barnsligt för Smaklösa. Publiken var med på noterna och det var här som publiken kom upp i matchvikten.
Jag hittade A&P-gänget vid en minibuss, sysselsatta med musik och öl.
Tröst och Thor har här, efter min och Thors spelningar, återupptagit jammandet.
På kvällskvisten snurrade chokladhjulet en del, här med mina pojkar i förgrunden.
Peter Trygg och The Academy Awards, gruppen med två Oscar för bästa musik, öste på. Det blev lite väl tungt ljud för lokalen, som hade ganska klangig akustik.
Tröst kommenterar:
Förut har Tryggs band känts orepat och lite väl mycket ös utan variation. I Nässjö märktes det att de hade tränat mera, blivit mer samspelta och lite mera varierande. Ett riktigt bra gig! Ljudet var väl sisådär, fast det lät sämre med andra band. Försök att variera svagheten och styrkan i musikens dynamik. Fullt ös hela vägen orkar man sällan med, och publiken blir ännu mera på alerten om man varierar!
Ser med spänning fram mot nästa spelning!
Gänget från Västerås syntes riktigt mycket. Det var inte svårt att inse vilka det var!
Lars Demian blev festivalens stora huvudnummer. Det var ganska tydligt att Nässjöborna kom för honom och Smaklösa.
Peter Trygg var mycket glad att få vara förband åt en given idol som Demian. På denna bild skymtar vi också lite bevis på hur mycket renlevnadsman Demian är. (Två laster i samma hand!)
Efter Demian hade alla tidsramar spruckit, och de följande programmen låg lite huller om buller och långt efter tiden.
Visa Västerwijk spelar Cornelis-covers, vilket var betydligt roligare än det låter. Det var nämligen inte ett mekaniskt harvande av Hönan Agda, Brev från kolonien, Trasiga skor och de andra standardnumren, utan det var många av de mindre kända sångerna. Sångaren var nog den på festivalen som är näst mest lik Cornelis. Ja, kanske rentav mest lik, tills Trygg klipper håret. Trygg vill ju inte heller vara "han som liknar Cornelis", så han bjuder nog på titeln!
Gruppen består av Mats Molin, Tony Lindgren och Anders Hogman (från vänster till höger).
Detta ska nog vara Chris Lemar Band enligt programmet. Bluesband, vill jag minnas, ett gäng som man speciellt uppskattar om man tänker "jag vill höra nåt i Blues Brothers-stil". (Om jag nu inte förväxlar band.)
Fredrik Sandh med basist (Mikael Persson om jag inte tar fel) hamnade rent oanständigt sent i tiden. Jag fick nöja mej med att avnjuta ett par låtar i form av ljudtest och uppvärmning. Jag fick höra klassiker som "Rak röd tråd" och "I min egen lilla värld", men också en egendomlig lång nonsensberättelse som var rent obeskrivlig.