Lördagsförmiddagen var musikfri, vilotid kan man säga. Jag ska illustrera denna med några små nedslag i min förmiddag:
(Vill du direkt till musiken så gör det här!)
Lugnt på hotellrummet. Tedde och Musse leker med lite medhavda leksaker.
Utsikt över järnvägen. Det kan man säga nästan var som helst i den här stan!
Frukosten intogs helst uppochner.
En lekställning bestigs av två långhåriga grabbar i kepsar. Om jag påstod att han till höger är Mattias Dristig, skulle nån gå på det? (Nej, vi hade inte träffat några andra musiker än.)
Hotellet såg ut så här. Om vi sov i den färggranna byggnaden i förgrunden eller den höga grejen i bakgrunden får ni själva räkna ut.
Nog om detta. Runt middagstid tog vi oss till Folkets Park igen. Här är den charmiga entrén:
Nässjö Folkets Park!
Bakom galler satt två glada tjejer som bevakade entrén.
Enligt programmet borde detta vara Fågel Blå, en av de grupper som jag vill minnas att jag ville lyssnat mer på än jag fick tillfälle till.
Här är den mäktiga teaterbyggnaden från 1931.
"Frida och Martin" stod det på programmet, men vad det var frågan om var Chaida, utan sitt kompband med förstärkta av Martin Vilcans. Bland annat besjöngs ensamheten.
Här ser vi enbart Chaida, Frida och Charlotte.
Jag försökte spela in Chaida med minidisc, men det verkar ha gått snett. Min minidisc verkar vara trasig, och första krånglet var när jag tittade till den efter deras spelning. Synd!
Fredrik Johansson med flytande kompband, idag "humanisterna" magnus och Jocke samt Martin Södling. Kan det bli bättre? Många röster talade om spelningen som festivalens topp! Örhängen och nytt blandades, med klassiker som "Hambo".
Fredrik och bandet plåtade från bakom scenen.
Tröst kommenterar:
Kanske bästa spelningen på hela festivalen. Min tanke var "Fredda är tillbaka". Det flytande kompbandet har ibland nästan överröstat Fredda med musik, men när Jocke och Magnus är med, förstärkta med Martin Södling på bas, blir det tillbaka till grunden: Sväng & humor. Allt det som Humanisterna handlade om. Sommaren 2001 i Grytgöl kändes plötsligt levande igen där i Nässjös kyla. Inrepat och lekfullt på samma gång!
Martin visar upp lite utrustning som ingen kom åt att föreviga när han använde dem.
Peter Frisk spelade visor nästan oanständigt långt vänsterut. Ja, till och med för en proggdominerad festival som denna. Det är nämligen mycket raka rör som gäller i hans texter. Det blir ibland en smula magstarkt, men poängen som jag ser det är att det får en att tänka över sitt eget ställningstagande en del.
Frisk med extra komp. Jag är inte helt säker på hur många av låtarna som var nya. Peters starkaste, "Man skjuter dem ner", var förstås med, och en låt om borgarklass mot utslagna, "det är ett fyllo i vår trapp", hette det inte så?
Mama Viol, numera en kvintett sedan sångerskan Monica Berg tillkommit. De överraskade med att spela funk i en ny låt om karriär och ambitioner.
Peter Elmberg är detta enligt programmet. Han sjöng mest om kärlek så långt jag hörde. Ärligt talat tappade jag intresset efter två låtar, så någon av er som han passade bättre för får hemskt gärna fylla i, ni som glatt sjöng med i refrängerna.
Anledningen till att jag ledsnade var att jag inte hade lust att sjunga med i refränger som jag inte tyckte var i min stil, och han var lite väl envis på att försöka få med alla på allsång. Det kändes lite fel efter att själv gjort parodi på den sortens musicerande. Det var liksom inte min grej den dan. Jag ville lyssna på intressanta låtar, inte skråla romantik.
Everhill hade med sej en rejäl systemkamera som fick min Kodak att se ut som en riktigt mjäkig sak mellan den och de små nyare kameror som många har.
Poeterna hade en av sina "happenings", utdelning av lappar med sinnesstämningar.
Bland de ganska många östgötarna fanns Saidi och Kollektivet. Jag fick bara höra en låt ("Jag vill behöva dej" om jag minns rätt), sedan blev jag hemkommenderad av Eva och två trötta barn. Synd.
Precis utanför Folkets Park växte en tapper viol i en spricka i asfalten. Jag gillar alltid när jag ser livet trotsa de döda konstruktionerna på det här sättet. Ett visst band kan ju få hävda att den måste ha slagit ut under eftermiddagen.
Jan Hammarlund, lördagens mest kände artist (möjligen tillsammans med Dick) drog inte så mycket publik som man kunde hoppats på, men han bjöd på en mysig spelning i hans mycket speciella, snälla stil med en skolad röst som på ett känsligt sätt bär fram hans budskap om fred, välvilja och tolerans i en värld som av någon anledning inte alltid ställer upp på dessa saker.
Bland låtarna minns jag speciellt "Gatsten", "Mjuka tassar" och sången om polisen som inte trivdes med att trakassera demonstranter, och så en talsång om en dröm, som är så gammal att det inte hette rapp när den skrevs.
Efter spelningen satte sej Jan i publiken och avnjöt så gott som alla efterföljande artister. Jag tror att han, till skillnad från många andra etablerade artister (och även en del oetablerade, tyvärr), ser det fina i att både ge och ta, att både sprida sin musik och ta intryck av andras. I det dubbelriktade utbytet växer den riktiga kulturen.
Michael Nystås fick den fina tiden mellan Hammarlund och Lisen Elwin, två av tre av lördagens huvudnamn.
Jag fick kosta på mej ännu ett avbrott i fesivalen, för mat. På vägen hittade jag en turnébuss som nog gör Peter Trygg avundsjuk.
Men det här är nog den sötaste "turnébussen". Det tyckte Tedde i alla fall. Den lär tillhöra Jocke holm.
Åter från pizzerian fick jag höra två låtar med Lisen Elvin & the Desert Boys.
Sedan var det Dristig, som liksom jag anlitat Tröst för assistans. Resultatet var en riktig höjdarspelning där Dristigs låtar levererades klockrent. Det blev låtar som "Barnomsorgen", "Uppstudsige Jack" med mera.
Men nog smäller Johan Piribauer & Gruvtolvan ändå högre? Piribauer med hela bandet, det var ett tag sen senast. Johan inledde solo med "Krigsflygmaskin" medan de andra riggade klart. Sedan blev det en rad av Johans bästa, som "Balsam" och "Hugg", och också något spår från kommande plattan som tydligen ska heta "Jag lurade världen".
Här började kvällens topp-period för mej, vad gäller musiklyssnandet, för Eva tog barnen till hotellet så jag inte behövde springa efter barn varannan minut, eller ens hålla uppmärksamhet åt det hållet. Jag älskar min familj, men aktivt lyssnande går dåligt ihop med småbarn.
Dick Lundberg och ett något decimerat Lucidor spelade låtar dels från nya plattan "14 dagar i staden Kall", och en del låtar som inte passade in på den. Titellåten tillägnades så klart Nässjö!
Jag gav med sjutton på att få med trummisen Samuel på bild, fast han var dold bakom trummorna. Det gick som ni ser genom att gå upp på balkongen och ta en bild därifrån. Men vänta lite... Det finns ingen balkong i den här kåken! Men det brydde jag mej inte om och tog bilden uppifrån i alla fall!
Avslutningen blev en låt som de egentligen sade sej lägga på hyllan senaste Lucia, klassikern "Horn".
Tröst och Dristig röjer loss på dansgolvet.
Jämmerdals Visorkester hade en spelman som dels kunde spela fiol, och dels blåsa rökringar på scen.
Alexandersson & Paussson och Jämmerdals Visorkester kallar de sej. Bra drag, fina låtar, men de kommer nog aldrig att erövra utmärkelsen "nyktrast på scen".
Peter Olofsson & Alla Små Stjärnor fick jag också plåta från balkongen (fast den som sagt inte fanns). Här fick vi kvällens bästa bandljud i lokalen "Rallaren", tack vare att trummisen körde med vispar.
Dick kommenterar Olofsson:
Peter Olofssons nya band var en positiv upplevelse trots att det ibland kändes lite osäkert och orepat. Men vad jag förstår var det deras första livespelning tillsammans så vem kan klandra dem för det? Sättningen är trummor, bas, akustisk gitarr och sång och det räcker långt, samtidigt som texterna lättare går fram i en sådan sparsam ljudmiljö. Jag hoppas att Olofsson håller fast vid bandet och inte utökar det med fler instument innan de är ordentligt samspelta som trio. Det kommer inte att dröja länge förrän det här blir farligt bra!
Hopp! Men aj, han hoppade lite ur bild!
Även Tröst kommenterar Olofsson:
Det lilla jag såg var en riktig höjdare! Peters kompband var ett rejält lyft, självsäkerheten har vuxit några snäpp och låtmaterialet lät bra. Peter ska ha komp, så enkelt är det.
Arrangörerna hade avslutning en liten aning i förtid, och drog fram ansvariga och volontärer till scenen. Ja, äras den som äras bör, och de som är bakom kulisserna ska man inte glömma! På bilden får Folkets Park-chefen en bukett som tack för samarbetet.
Där kom i alla fall en del av de som var med och jobbade med på bild, men alla syns ju inte. En del höll sina poster. Till den kategorin hör också ljudtekknikerna.
Det började bli väldigt sent, och näst sista punkten, Tomas Svensson med band, kunde jag bara höra lite på. Synd, för det lät lovande och jag hör gärna mer en annan gång. Detsamma kan jag säga om många andra som jag inte kunde höra så mycket på som jag velat. Texten till låten "Öken av sten" var lite åt Frisks håll.
Jag tittade in hos Lasermopsen en sista gång.
Fångläger i Sibirien? Nej, kväll i Nässjö.
Denna älg är ersättare för Hanna Trygg, som blev lite för trött på sena kvällen.
Så här kan man visa var man håller till.
Utanför Lasermopsens utrymme låg den här fina teaterlokalen, vars utsida fanns på bild tidigare. Sätena ser ut att vara i behov av dynor (som antagligen är i ett förråd nånstans), men vad säger ni, rejäl lokal eller hur?
Allra sist spelade Tröst, och det lär ha varit för en decimerad skara. Det var tråkigt att vara en av de som svek, men jag kunde inte. Halv ett på natten är helt enkelt för sent.
Natt i Nässjö.
