Här skriver jag in både nyheter och mina funderingar, i första hand musikrelaterat. Det blir nyheter, information, funderingar, diverse saker som jag känner för att tala om. Du får gärna skicka kommentarer eller tipsa om musiknyheter (t.ex. om du lagt ut några nya MP3, tipsa om sidor, eller bara vill argumentera emot)!
040906: "Ställ upp för Cloetta Center"
040906: underjorden.nu blir underjorden.se
040512: "Basen ska kännas i magen"
040204: En vissångerska har gått ur tiden
040201: Vissa skribenter borde inte skriva alls
031218: Men min längtan finns kvar
030919: Pagrotski for president?
030912: 11:e september börjar bli lite för svart
030910: Vist och ovist om vismusik
030818: Mer recensioner planeras.
030805: Schema för Höglandets Visfestival på gång - igen!
030804: Tröst och Lundberg, medias gullgossar
Alla äldre rubriker ligger nu med sina artiklar på följande sidor:
Gamla nyheter och funderingar del 9 (följ länkar på denna sida till ännu äldre)
Nej, den här sidan är inte helt övergiven. Idag lägger jag upp en bunt rapprorter från spelningar som tidigare legat på Ljuv Musik, och jag tänkte faktiskt lägga nyare också här. Jag har en på gång, gårdagens fest i Malexander. Men å andra sidan ligger jag så lågt med musiken nu att jag inte vet hur det blir här. Inga heliga löften, bara ett steg hitåt för dagen i alla fall.
Jag fick idag veta att Povel Ramel, den man vars musik tagit större del av mitt musikaliska liv än någon annan artist, lämnade oss i går.
Det känns tungt. Det är naturligtvis ingen stor chock att en 85-åring till slut inte orkar längre, det är en hög ålder, men ändå.
Min Povel-samling är omfattande, inte precis komplett men det är väldigt många skivor, både CD och vinyl. Det är väl i alla fall över 30 vinylskivor från Knäppupp, och minst dussinet CD. Och de flesta är vällyssnade. Jag nämner det för att berätta att jag inte är någon slölyssnare som hört ett par hits, jag har hört så gott som allt som finns inspelat och haft flera av hans låtar på den egna repertoaren både solo och när jag sjöng i kör.
Redan i barnkammaren lyssnade vi på Povel. Det var pappas gamla singlar från Knäppuppens storhetstid, och vi dansade till "Måste vägen till Curaçao gynga så". På gymnasiet handlade det om Bellman, varpå jag skaffade fram "Torstigste Bröder". Nog lyssnade jag på pop som alla andra ungdomar, men varvade dem med Knäppuppskivor från 50-talet. När Povel var ämne på 10000-kronorsfrågan kunde jag varenda fråga. Som vuxen gick jag på flera av de sista Povel-revyerna, "Knäpp igen", "Kolla Klotet" mm. Det var förstås efter att Povels skapande avklingat rätt rejält, men då fick jag i alla fall se honom.
Povel har ofta avfärdats som en tokrolig lustigkurre, och nog kunde han vara både rolig och banal ibland, men ser man till hela produktionen finns det fantastiskt mycket som är riktigt, ritkigt bra. Ända fram till 70-talet var produktionen av mycket hög kvalitet (dvs topparna, mindre lyckade utfyllnadsnummer kan vi ju bortse från). Han gjorde sveriges bästa rap-låt flera år innan rappen slog igenom. Musikaliskt är hans stora gärning att vara den store inom "jazz-visan". "Underbart är kort" är så underbar att jag hört misslyckade tonsättare uttrycka sig avundsjukt nedlåtande om den (vi förstår ju varför) så sent som på 90-talet.
Jag har skrivit flera sånger som i olika grad syftar på Povel, "Den är bara underhållande", "Som en låt av Povel Ramel" med flera. Tyvärr fick han aldrig höra dem. Fast frågan är vilket intresse han skulle haft av det, och det är ju därför det inte hände.
Jag kan skriva hur länge som helst. Det är en tung dag. Jag får sätta på en Povel-skiva så kanske det känns bättre.
Se vad barnen i Linköping ritar dessa dagar:
Mycket mer finns inte att säga. Jo, att jag naturligtvis hoppas han åker fast snart. Fridfulla Kanberget börjar få lite för mycket våldsdåd i sin historia. Husockupationen tog i alla fall ingens liv.
För övrigt vill jag nämna att jag lägger mindre krut på att uppdatera här numera. Ljuv Musik är numera mitt ansvar, så jag försöker komma på bra sätt att göra det bättre.
Idag hörde jag på morgonradion en av personerna bakom Cloetta Center uttala sig. Han trodde förstås på den stora monsterarenan i den relativt lilla staden, och sade att han hoppades att Linköpingsborna skulle "ställa upp" och komma dit.
Vad är det för kvalificerat skitsnack? Skulle vi komma dit och uthärda dålig underhållning bara för att få ett dåligt projekt att gå ihop? Att man kan gå på hockey för att ställa upp, det köper jag, för i slutänden kan LHC's framgångar ge friskare människor när fler ungdomar idrottar, men att jag skulle pynta upp 500 spänn för att sitta som en myra i en myrstack och höra ointressant musik med dålig ljud spelas av någon kändis som är så långt bort att han/hon knappast syns, bara för att "stötta", nej tack! Ska jag stötta kultur så stöttar jag hellre kultur på en helt annan nivå.
Mer orosmoln: I Correns artikel om Winnerbäcks konsert smögs det fram att ljudet inte var bra. Skribenten skrev att det var tur att publiken redan kunde texterna. Jag tycker det luktar dunderfiasko, en stor hall för stora konserter som inte lämpar sig för musik!
Vi får väl hoppas att LHC gör många fina säsonger och att ytterligare ett par hockeylag (damlaget antar jag, och något förortslag) slår sig fram till elitserien. Annars står vi där med en stor tom låda som kostat många miljoner. Drömmen är förstås att en genialisk arranngör ska få smålänningar, sörmlänningar och närkingar att vallfärda ett par gånger i veckan, men jag skulle inte satsa mycket på det. Nej, jag tror det hänger på en Linköpingspublik som är notoriskt ovillig att komma på stora konserter om det inte är de allra hetaste världsstjärnorna.
Men vi ställer nog upp, förr eller senare, via skattsedeln.
I slutet av september slutar underjorden.nu att fungera för att komma till Underjordens hemsida. Vid det laget hoppas jag att underjorden.se fungerar. Som reserv finns den "äkta" adressen: http://www.lysator.liu.se/~ingemar/elsas.
Anledningen till ändringen är att NU-adresser är ohemult dyra, och att den lösning jag hade både var dålig och kostade pengar. För mindre pengar kan jag få någonting bättre, med SE-adress.
Saknar du www.ljuvmusik.nu? Det gör jag, så för att hålla vårt kontaktnät levande, och dessutom försöka göra det lite mer inbjudande för de musiklyssnare som inte själva gör musik, så har jag idag lagt upp ett nytt forum på adressen www.ljuvmusik.se.
Även i år har jag varit på stugan på Orrskärsgrund, och kommer hem med en bunt nya låtar i bagaget. Hur många vill jag inte säga än, för jag ska renskriva, spela in, och gallra bort de som bara inte funkar. Det blev en del i alla fall.
Jag har också kunnat konstatera att Piteå Dansar & Ler har ett märkvärdigt tråkigt artistuppbåd (med Patrik Isaksson som enda intressanta artist i ett mycket internationalistiskt program) och jag undrar var Piteås egen kultur finns. Mycket få artister sjunger på svenska så vitt jag inser, och de som gör det kommer från Stockholm! Pressen rapporterar om tråkiga spelningar och fylleri. Pite halsar & kräks heter det, på den vägen är det. Tydligen lärde sig Pite ingenting av åren med Euskefeurat. Den enda lokalkultur jag såg var palt som snabbmat.
Tack, Roswell! Tack för att ni äntligen sagt det jag länge undrat.
Det gäller en artikel i Corren, om rockbandet Roswell, om rockmusik och öronproppar. Roswell menar att basen ska kännas i magen. Det är en sak jag ofta undrat men ingen någonsin velat medge.
Själv är jag helt ointresserad av att få mina inälvor ommöblerade på konsert. Jag vill hellre höra musiken. Gå på konsert med öronproppar är tråkigt, för man missar massor av musiken och blir dessutom asocial eftersom man inte hör varann.
Så jag lär inte gå på konsert med Roswell, men jag accepterar att det finns musik som helt enkelt ska kännas och inte höras, och därför knappast kan kombineras med den musik jag gillar (musik där texten är viktig). Ni gör som ni vill, så länge publiken uppmuntras att ha öronproppar på konserterna. Jag dömer inte, gillar man sådan musik så ska man så klart spela den och gå på sådana konserter. Jag undrar bara, varför verkar det som om rockmusikerna skäms för att säga vad det är de gillar? I det här fallet bastryck som känns i diafragman! Gillar ni det så säg det.
Så tack, Roswell, för klara besked. Vad ni gör är inte min grej, men nu har någon äntligen lyckats säga rakt ut varför man spelar högt. Gör er grej och skäms inte för det. Själv gör jag min grej i stället.
Jag fick ett telefonsamtal under eftermiddagen: Idag somnade Solveig Löwenhard, känd för vispubliken som Susanne Löwenhard, in för sista gången. Hon var känd för sånger som "Kåk i Haga", "Ragnarök" och "Saltstoden", samt för sina barnvisor. Hon hann göra fem LP-skivor, varav tre för vuxenpubliken och två för barn. Barnvisorna hittade också in på "Klapp och Klang"-skivorna, som sålde guld och därmed gav visorna mycket stor spridning. Hon var också känd för sina översättningar från norskan, av sånger som "Vi ska inte sova bort sommarnatten" och mycket annat.
Förutom de egna skivorna var hon aktiv i Visans Vänner i Göteborg, medverkar på deras samlingsskiva från 60-talet (som också samlade stjärnor som Evert Taube och Alf Hambe) och var själv en av krafterna bakom en senare samling på 70-talet.
Som jag nämnt tidigare var Solveig min moster, och en av mina visförebilder och en tid något av min mentor i vissammanhang. Jag har ett par gånger uppträtt tillsammans med henne på visscener i Göteborg, men kring millenieskiftet slutade hon definitivt att sjunga. I december besökte jag henne för sista gången, på Vegahemmet i Göteborg där hon vårdades. Dödsbudet kom inte som någon överraskning. Hon var mycket dålig redan då. Flera decenniers anorexia tog till slut ut sin rätt. (Redan på bilden ovan, från 70-talet, var hon mager.) Sedan maken Percy dog för ett antal år sedan har det gått utför, och idag tog det slut.
Så "Dammtrollet" har gått ur tiden. Farväl och tack för alla fina visor!
Detta är något av en uppföljare på "En ovanligt usel recension", på det sätt att jag även här vänder en rad mot den som ursprungligen skrev den, mot någon som förtjänar kritiken. I det här fallet handlar det inte om en usel recension utan om osedvanligt uselt ordval i öppningen av en artikel. Det är Correns i övrigt trevliga artikel om Tomas Anderssom Wij (lördag 31/1, uppmärksammar hans skiva "Stjärnorna i oss"), som lyckas börja med den fantastiskt korkade meningen "Vissa artister borde inte sjunga alls." Vad menas? Den där sortens uttalanden dyker upp i tid och otid, att de skulle vilja förbjuda en del artister som de personligen inte gillar. Att vissa artister har låtar fullkomligt utan budskap, och att detta står i kontrast mot Tomas Anderssom Wij, det är relevant och vettigt, men det förpassas till följande meningar. Så här börjar det:
Vissa artister borde inte sjunga alls. Andra borde hålla sig till låtarna. Och så finns det de som utöver sina låttexter har mycket att säga mellan sångerna. Som Tomas Anderssom Wij.
Allt utom första meningen är riktigt och vettigt (bortsett från interpunktionsfel, isärbrutna meningar, men det är nästan regel). Artikeln diskuterar skapandet, om vad man skriver om, i formen av en intervju med Andersson Wij, där vikten av att lyssna på texten framhävs. Det är mycket bra, men min poäng är att första meningen är den viktigaste i en artikel (efter rubriken). Där står det som skribenten allra helst vill ha sagt, som tydligen är att de som skribenten inte råkar gilla borde förses med munkavle? I "alla kan spela"-filosofins namn protesterar jag. Det är illa nog att den åsikten smygs in i artiklarna ibland. Här tillåts det vara viktigare än ämnet. Man kan till och med tolka åsikten som något som Andersson Wijs sagt. Varför skulle det annars stå där?
I allt man gör är starten och möjligtvis slutet kritiskt. Sätt starten klokt och genomtänkt. (Gäller även musicerande och mycket annat!) För mej förstörde en dum startmening hela artikeln. Den borde ha börjat så här:
Vissa artister har låttexter som är helt ointressanta. Andra har bra texter men det finns inget mer att säga. Och så finns det de som utöver sina låttexter har mycket att säga mellan sångerna, som Tomas Anderssom Wij.
Så jag menar faktiskt inte att skribenten inte borde skriva alls (alla kan spela, alla kan skriva!), bara formulera sina öppningar en gnutta bättre, som att hålla sej till ämnet i öppningen!
...har jag skrivit ihop en ny recension och har ett par till på gång. Dicks "Fiendeland" har snurrat ganska ofta på sistone, och växt rejält, så jag tänkte jag skulle uppmärksamma den. Nästan klar är också en recension om Thor Rutgerssons nya skiva, vilket som omväxling blir recension av en engelskspråkig skiva. Olofssons "Allt eftersom" kanske till slut kan få några rader också.
Det är mot bättre vetande av två skäl. Dels har jag varit jättestressad ett tag, och det är inte över på ett bra tag. Idag kändes det ändå ganska bra, efter att ha slitit med en föreläsning som kändes riktigt lyckad. Humöret gick upp och jag kände för lite annat också.
Det är också mot bättre vetande för att jag vet hur fel det blir om man råkar vända några ord fel. Jag skulle skriva tio gånger fler recensioner om jag slarvade och rafsade ner några rader lite oövertänkt, men jag är trött på missförstånd och irritation. Nu blir det ganska rejält gjort, och det tar tid. Thors var speciellt svår eftersom det är en annan stil än det jag oftast skriver om. Å andra sidan är det ju intressant att söka kärnan i musik som inte är byggd på samma sätt.
Jag vet inte hur ofta jag sagt det, men nu är det sagt igen. Jag försöker skriva för att uppmärksamma, ge min bild av musiken, kanske hjälpa den som läser att förstå om det är nåt för honom/henne, och ge artisten lite återkoppling som jag hoppas är seriös och konstruktiv. Det blir aldrig bara plus, för det finns alltid någonting som är mindre bra.
Och en sak till: Jag inbillar mej inte att jag vet bättre än andra. Jag tror inte att jag kan analysera musik speciellt bra. Jag tror bara att jag vet lika bra som de flesta andra vanliga människor. Alla kan skriva om sina åsikter, och allt jag tar mej är rätten att skriva vad jag tycker på min egen sida, och göra så gott jag kan att göra det bra.
Här kommer två bilder ur tidningar, den ena dummare än den andra. Den första är helt enkelt lite för oblyg könsdiskriminering. Vad är det för fel på följande filmannons?
Tjejens djupa urringning? Nejdå, det är inget konstigt med att tjejer klär sej lite utmanande. Nej, det är en annan grej. Fundera på det medan jag tar den andra dumheten:
Detta är ett alldeles ovanligt korkat försök att ljuga med statistik. Man har helt enkelt dragit en linje mellan värdet för 1955 och 2003, och sedan dragit vidare upp till 2095. Märk väl att om man plockar två andra årtal så faller linjen helt annorlunda. Tag 1955-1975 så når kurvan 80 redan nånstans runt 2020. Men drag den från 1975 till 2000 så når den bara 40 på slutet av skalan. Meningslös lek med linjer! En kommunal skattesats på 70% är orimlig, och kommer aldrig att hända. Varför inte lika gärna dra kurvan upp till den nivå där den passerar 100? Skattesatser följer inte linjära förlopp, speciellt inte när man närmar sej smärtgränsen. Dum, dummare, dummast!
Men åter till den korkade filmaffischen. Vad är det som är så illa? Jo, att man gör en filmaffisch med två killar och en tjej, i bredd, till synes likvärdigt... och sätter bara ut männens namn! Männen är viktiga, huvudpersoner, kvinnan är ett objekt, en dekoration, en bisak, det är det budskap affischen förmedlar till mej. Är det vad man ska läsa ur en affisch år 2004?
Visst, det finns många affischer där inte alla personer på affischen står med namn, men då poserar de inte på det där viset. Här poserar de som "vi tre", men texten ändrar det till "vi två och nån brud". Nej, jag ha inte sett filmen, men det hör faktiskt inte hit. Det viktiga är vad affischen säger. Den säger "JämO, tag bort mej!"
Idag besökte jag och min mor min moster Solveig/Sussi/Tussa/Susanne Löwenhard på Vegahemmet i Göteborg. Hon heter Solveig, men var känd som vissångerska under namnet Susanne Löwenhard, mest känd för sånger som "Ragnarök" och "Kåk i Haga" samt många översättningar från norska, till exempel "Du ska inte sova bort sommarnatten" och Kjell Lunds barnvisor. Hon har skrivit skoj, vemod, satir, samhällskritik och barnvisor, och fyllt fem hela LP med dem, varit med på samlingsskivor med Evert Taube och Alf Hambe och inhyst Cornelis i sin lägenhet. Hon hade en vacker visröst ganska lik Lisa Ekdahls.
Nu måste jag tyvärr säga att hon ser ut att ligga för döden. Över två decenniers anorexia (minst!) håller på att ta ut sin rätt. Jag var där och sjöng hennes egna sånger för henne och ett par av de andra gamla damerna som vårdas där. Hon lyssnade och uppskattade det, bad om mer för den delen, men det är ytterst lite kraft kvar i hennes utmärglade kropp.
Det kändes som om det nog var mitt farväl till den visdiktare som kanske gav mej de avgörande impulserna för att intressera mej för vismusik, med barnvisorna hon sjöng för oss när jag var barn. Senare introducerade hon mej till Visans Vänner och det opretentiösa framförandet av bra visor som hon inte minst stod för själv (visvänner i Göteborg minns nog hennes tolkning av "Filosofisk dixieland"), och gav mej förebilderna som jag stöpte Underjorden efter. Utan henne hade jag kanske inte givit mej in i visornas sköna värld som jag gjort, kanske på sin höjd nöjt mej med det lättsinniga Ramel-stuket, bonnkomik och känslofattiga körnummer.
Solveig kommer aldrig att läsa detta, men ändå... tack för allt det fina jag fann i musiken!
Som torr jord längtar efter regnet
som kalt träd längtar efter våren
som spåd knopp längtar efter solen
som tung frukt längtar efter jorden
så längtar jag...
och regnet kommer till jorden
och våren kommer till trädet
och blomman öppnas mot solen
och frukten faller till jorden
men min längtan finns kvar. (S. Löwenhard)
Allt väl ombord vad gäller barnet!
Musiken rullar också på i full fart, för ögonblicket. Under hösten har jag haft en ganska svårt motivationssvacka på musiken, men då hjälper det faktiskt mej lite att gå igenom mina sånger. Jag brukar tycka att jag hittar en del som i alla fall förtjänar att hamna på nån slags vettig inspelning innan jag lägger av. Jo, jag har i högsta grad tänkt tanken att lägga musiken på hyllan för överskådlig framtid, men det har jag tänkt förut och lusten brukar återkomma. Nu känner jag men visserligen inte speciellt styv, men å andra sidan känner jag att jag gör en typ av musik som behövs mer av, musik med åsikter. Och det är just det som driver mej, att känna att jag kan göra någonting som behövs och som kan spela roll för någon annan.
Nu är det i alla fall två egna spelningar (Stockholm och Luciaspelningen på Elsas Hus) före Jul, och efter Jul är jag så illa tvungen att ta en paus. Kurserna som betalar det mesta av min lön går då, och det blir tyngre än de senaste två åren, och därtill kommer tyngre belastning av familjen. Så jag arrangerar ingenting från januari till mars! Ska det hända nånting i "underjorden" då så hänger det på... kanske dej?
Idag smäller det! Klockan är 6.30 på morgonen, Eva har regelbundna värkar. Barnet kommer säkert idag! Önska oss lycka till!
I tisdags var min sista Underjord före Lucia. Nu tar jag paus från arrangerandet i över en månad. Det blir inte stillestånd för det, för tre Underjordar i rad kommer nu att hända utan speciellt mycket inblandning för min del.
Väl är det, för jag känner väldigt lite lust att rota i det just nu. Underjorden behöver någon mer omfattande nyhet än det ombyggda caféet och tillgången till loge i källaren. Vi behöver nån mer rejäl förnyelse. Eller snarare, jag behöver det. "Vanliga Underjordar" kanske ligger bättre i händerna på andra.
Egentligen har jag inte mycket lust med musik alls just nu. Huvudet är fullt av annat. Det finns jobb som bör eller måste göras innan barnet kommer. Det finns andra projekt som vill dras igång. Mina egna låtar känns väldigt oviktiga, och arrangerandet inte så kul. Musiken får vänta, en månad minst. I december ska det bli luciaspelning, och dessutom ska jag själv spela i Stockholm. Hoppas jag får tillbaka lite spellust till dess.
Möjligen, om jag känner för att lyssna lite, så kanske jag skriver någon recension, men det kan dröja lite till.
Knappt har Lundbergs storstilade avslutning på Birdnest, "14 dagar i Staden Kall", kommit ut så kommer en till. Nu är det ett gratisalbum som Lundberg ger ut med början idag, en låt i taget. Det gäller att vara på hugget, för det är en låt om dagen som gäller, och i morgon är det en annan låt som ligger ut!
Hämta dem på Ljuv Musik!
Nå, hur gick det med inspelningarna från Nässjö? Jotack, några av dem blev hyfsade. Jag har inte hunnit med att skicka ut, och kanske inte hinner ännu på ett tag, men det ska komma. Tålamod, och när ni haft lite tålamod till (mot slutet av oktober, efter 14:e skulle jag tro) så går det bra att tjata igen. Bara så ni vet.
Och om en dryg vecka är det Underjord och min Minidisc är kass... Jag får skaffa nåt nytt, men det är inte så lätt att välja. Minidiscen är snart lika gammaldags som fonografrullen. Nu ska det vara mp3-spelare med inspelning, med hårddisk eller flashminne.
Correns ledare idag tar parti för demokratin, mot etablissemangets diktatur. LO's ordförande angriper näringsminister Leif Pagrotsky och tycker att han ska avgå. Precis som Corren noterar är detta befängt. Skulle den minister som starkast tagit parti för nej-sidan avgå? Som näringsminister borde han om någon ha en vettig modell för hur Sverige ska fungera utanför EMU. En LO-bas som enbart gått i ja-tankar däremot skulle nog behöva en tid i skolbänken.
Egentligen borde väl alla ja-sidans ministrar avgå? Pagrotsky borde inte avgå, snarare borde han få uppdraget att, i egenskap av etablerad politiker i regeringspartiet samt på nej-sidan, bilda ny regering!
Så sent som igår skrev Magnus Karaveli (Correns bäste krönikör enligt min mening) en strålande krönika om hur etablissemanget kan surna till när deras korkade väljare har åsikter om hur de ska sköta sina jobb. Pagrotsky-debatten är en del av detta. Etablissemanget, den interna klubben som styr Sverige, hade bestämt sej för ett ja, och nu är de sura på alla idioter som sade nej och ska börja med att försöka hämnas på Pagrotsky.
Just EMU-omröstningen har, i mitt tycke, bevisat att de korkade väljarna inte alls är så korkade. Det tycker jag inte för att det blev nej, utan för att opinionen inte tvärvände efter mordet på Anna Lindh. Svenska folket hade redan bildat sej en åsikt.
Jag hade själv nedvärderat den stora massan, avfärdat dem som soffpotatisar som tittar på såpor, som utan vidare kommer att byta åsikt i ren sympati med Anna Lindhs familj. Det gjorde de inte! Vi slapp en infekterad debatt om Anna Lindh-effekten.
Nu omvärderar jag mina fördomar om väljarkåren. Medelsvensson är betydligt klokare och genomtänkt än jag trodde. Makthavarna bör göra detsamma och respektera folkomröstningen. Vi har demokrati här i landet. Väljarna har valt en bit självbestämmande före en bit integration. Valet var medvetet och väl genomtänkt. Bristen på effekter av mordet på Anna Lindh bevisar det. Valresultatet var klart och tydligt. Respektera nu den demokrati som ni säger er representera!
Och Pagrotsky sitter förbaskat starkt den dag Persson avgår. Han kan mycket väl bli ny statsminister, om inte etablissemanget sätter sej över folkomröstningen och rensar ut alla nej-sägare. De närmaste veckorna får vi se om vi har demokrati eller ej.
Visst kändes gårdagen lite jobbig? Palmemordet fick sin direkta efterföljare, 17 år senare. Likheterna är kusliga. Dessutom dagismordet och fyndet av en mördad tonårsflicka. Och datumet är nedsvärtat med både gårdagen, 2001 och 1973 (Chile). Nu är ett datum bara ett datum, ett nummer, men såhär i början av hösten känns dåliga nyheter extra dåliga.
Alla skriver om det här just nu, och jag har inte mycket att tillägga. Jag ska bara säga att mord är alltid mord, men mord på folkvalda är dessutom angrepp mot den demokrati vi har kvar.
Jag bläddrade runt lite länkar om Västerviks visfestival, Vislinjen med mera, och kände mej snart bra trött på det eviga missbruket av ordet "visa". Det är inte automatiskt fyndigt att använda diverse ord som råkar börja på "vis", Visevärden, Vis-a-vi (en duo som fanns här i stan), VisAvisen (nyhetblad av nåt slag)... I tid och otid säger man att man vill "visa" nånting även när man menar nånting annat. Jag blir bara trött på det. Västerviks projekt "Visstaden" envisas dessutom med att skriva på det fula sättet "VisStaden". Inte bara det, utan "VisNyheter", "VisFestivalen"... Skriver man VästerVik kanske? JätteDumt tycker jag. Nåt slags Kalle Anka-stuk (där man ofta har bindestreck för att dela upp ord så barnen ska förstå), men värre.
Vismusikens starkaste punkt är språket, så använd det då med omsorg! Jag säger inte att man ska "visa" att man behärskar språket eller använda det "vist", för det låter bara fånigt. Den som är vismusiker ska väl kunna välja sina ord och skriva dem korrekt?
Nog klagat.
Betydligt roligare är det då att notera att Ljuv Musik-gänget, med Dick i ledningen, spelar även på årets Kulturnatt i Norrköping. Vi är inte med i programmet på hemsidan än, men det kommer nog snart. Det ser ut att, precis som förra året, bli i Hörsalsparken, mitt i stan, och den här gången tänker Dick starta tidigare och sluta tidigare, så vi spelar mer när folk verkligen är i omlopp.
För det är det som är grejen med Kulturnatten. Folk är verkligen i omlopp, och de är på jakt efter kultur och inte bara det gamla vanliga. Många passerar förbi och lyssnar lite grand. Det är bra, mycket bra! Linköping känns bra fattigt då. När bullar vi upp med ett rejält utbud kultur för alla? Tja, ungefär aldrig! Här är det en sak i taget, segregerat.
Man man kanske kan, nån gång?
Jag satt och spelade igenom mina egna låtar på jakt efter en spellista till Höglandets Visfestival. Inte nog med att jag snart hade en lista på 26 låtar som "måste med" (jag får gallra hårt), jag hade också överraskat mej med att återupptäcka en låt som jag inte kom ihåg hur bra den var. Det är låten "Snigel", en låt som jag tror att jag bara vågat dra på scen en enda gång, för det är en mycket elak nidvisa om en musiker som många av de unga vismusikerna håller mycket högt.
Men så hör jag slutet, och kommer ihåg att det var där poängen var, och inser i efterhand att jag var mycket mer framsynt än jag anade då. Slutversen förutsäger faktiskt Göteborgskravallerna, genom att se ett behov som inte var fyllt! "Snigel" är nämligen skriven i mars 2001. Grundfokus i låten handlar om besvikelsen över att "vismusiker" gör låtar som är rent skval, men på något vis såg jag det i ett större sammanhang som var alldeles korrekt! Jag frågade var protesterna fanns, var viljan fanns. Unga med visioner hade blivit helt osynliga i media, och det vände jag mej mot. Naturligvis var jag inte ensam om att känna så, och med normala kanaler som politisk musik tilltäppta så är det inte konstigt om det kommer en urladdning.
För att fortsätta på ämnet visor kontra skval så har Tobias i Corren recenserat Dan Viktor idag, med ungefär samma bekymmer. Dan Viktor blir nog inte så glad över recensionen, men jag tycker ändå att det ser ut som en bra recension. Tobias påpekar helt korrekt att vismusik är kanske den enda genre där texten går före musiken och formen, och kritiserar Dan Viktor för att han inte klarar det. Även Lasse får en känga för samma sak. Deras musik är för skvalig, deras texter är inte intressanta nog för aktivt lyssnande.
Jag har också lyssnat på skivor för att skriva recensioner, och där kommer det också igen. Jag har lyssnat på två skivor som båda två är ganska råddiga, lite i otakt sådär, lite felspel... men mycket charmiga, personliga och hörvärda visplattor! Här är texterna i fokus, med en massa vilja och budskap. Ytan är grov men det innehåller mer.
Så om någon undrar var dagens riktigt bra visdiktare finns, så är svaret att de finns i högsta grad, i viskulturens underjord. Där finns visorna, proggen, vispunken, allt det där som vågar säga nåt, allt det där som radion inte vågar spela för att radion måste passa alla, och därmed inte får beröra någon.
Så på det sättet är det. Det är vi som är bäst, vi oetablerade (och en del överlevare som etablerade sej på 70-talet, vi ska inte glömma dem). Radion klarar inte djupare budskap än "gräva guld i USA". Ska nåt mer blir sagt får vi säga det på gator och torg, festivaler, politiska möten och underjordsspelningar. Låt oss göra det!
Jag lade ju ut några nya recensioner i början av sommaren. Jag tänkte fixa några till. Jan Altsjö är på gång, och sedan tänkte jag ta mej av namn som Dristig, Welleby och Hamilton. Någon som känner sej bortglömd då? Hör av dej i så fall!
I förra veckan var jag in på Elsas Hus, och tog till och med bilder på hur det ser ut just nu. Tyvärr hittar jag inte bilderna just nu, så det får bli senare. Gamla scenen ligger nu under golvet i nya kontorsrummet, medan gamla kontoret blivit en del av cafésalen. En ny scen kommer upp i något av hörnen, vilket är väl inte riktigt klart än. När jag var där såg det ut som kriget, men i september ska vi kunna köra igång igen.
Jag har spelat in ännu lite mer, och har nu en skiva till på gång, en skiva med nio låtar från förra året, som inte blev studioinspelade då på grund av mina problem med nätbrum. Arbetsnamnet är "Som en golfare", dvs att den blir döpt efter öppningsspåret. Kolla skivsidan för mer detaljer.
Här kommer en sån där lustig bild igen. På framsidan av en katalog från en postorderfirma fanns följande ovanligt korkade detalj:
Nu från 74.50, förr upp till 159:-... Det där med "halva priset" låter på detta inte riktigt troligt. Varför ha "från" på nedersta och "upp till" på förr, om det verkligen är halva? Vad de åstadkommer är att misstänkligggöra sej själva rejält.
Nu är det nog precis så att varorna kostade från 149 till 159, men... Att skriva "nu från" och "förr upp till", det är att stämpla sej själv som en skojare. För en usel tias skull har man pajat hela grejen. Inte fel, inte lögn, men väldigt, väldigt dumt.
Nu har jag i alla fall fixat just de dokumentationsinspelningar som jag nämnde nedan. "Rötmånadssånger" fick "skivan" heta, döpt efter två Lundbergare på samma gång, "Augustisånger" och "Artistiskt mögel". Av dessa var den första också skriven och inspelad inom ett par veckors tid, och den andra minst sagt lång och ganska ogallrad, två egenskaper som stämmer in på "Rötmånadssånger". Nu ska den inte spridas i många exemplar, de flesta spåren är lite för hastigt inspelade för det, men i alla fall.
Det blev faktiskt smått otroliga 20 låtar! (Det här är inte skryt, för det handlar inte om 20 superhits, utan bara om 20 Ingemar-låtar av varierande klass.) Det var 24 från början, men 4 föll bort för att de inte höll ihop när jag skulle spela in. Någon av dem kanske jag kan skriva klart en annan gång. De kvarvarande 20 är alltså alla som någorlunda gick att spela. Det är blues, vals, hambo, nån som är tänkt att låta calypso.. och inte minst handlar det om lite allt möjligt. 50 minuter totalt.
Hur kunde jag skriva så många? Har man tid och lugn är det inte alls omöjligt. Jag var förberedd med en hel sida idéer att spinna på. Om jag fick nån liten melodislinga i huvudet så var det bara att välja ett uppslag och börja spåna. Det blev konsekvent en låt varje kväll efter att barnen somnat, och en varje morgon, som jag flummade ihop medan jag vaknade, och så ofta en eller två under dagen. Det blir några stycken på en vecka.
Men det här väcker en fråga inom mej: Hur många av melodierna är mer eller mindre snodda? En av dem är jag nästan säker på att är snodd av Lundberg (igen), men jag kan inte komma på vilken låt det är. Flera av de andra är såpass lättfunna och vanliga att de väl liknar lite allt möjligt, men risken finns ju att några är väldigt lika nån specifik låt.
Det är nästan kusligt att ha skrivit så många så fort. Det är svårt att bedöma vilka som är bra. "Som en golfare" (låten som inte handlar om golf) har fått sin uppföljare, med namnet "Kolonilott" (som handlar om golf!), och den tror jag håller, även om den inte är lika skönt dubbelbottnad som "Som en golfare". "ADSL-barn" och "Pite halsar och kräks" kanske någon minns från festen i Jakobslund. Några är så enkla skämtlåtar att det inte är fråga om bra eller dåligt. Men de andra...? Jag får väl köra några på scen och så får vi se vilka som håller. Man brukar känna det då.
Till slut en kommentar på de tidigare notiserna: Höglandets Visfestival har nu fått mycket bättre ordning på programmet.
Efter lite putsande har jag nu börjat spela in låtarna jag skrev under semestern. Till att börja med blir det lite preliminära dokumentationsinspelningar, men i alla fall. Några kan nog bli hyfsade redan i den formen, medan några är skrivna för lite tätare komp och antagligen blir lite tama med bara gitarr. Hittills är fyra låtar inspelade, varav en del tillsammans med Tedde. Det är många kvar. Studio Dunderklumpen har väcks ur Törnrosasömnen den hade under ombyggnaden (reparation på grund av fuktskada) i källaren, så nu ska låtarna i alla fall spelas in alls.
Vi som ska vara med hänger på Höglandets Visfestivals hemsida och hoppas på nytt program. Festivalen verkar, som jag sagt tidigare, mycket lovande både för artister och publik, med flera stora namn och många bra "små".
Tankarna på höstens Underjordar har börjat gro, men jag har en del jobb att tänka på också. Den här hösten får inte bli väldigt tätbokad, inte för min egen del i alla fall. Frågan är om man ändå kan klämma in nån "slam", trubadurslam eller kanske poesislam. Jag ska framöver diskutera med Studiefrämjandet, men jag behöver en del hjälp. Ska man ha "slam" så behövs det ett par lokala kval för att kunna avsluta med en final, och nåt kval borde vara i Norrköping eller kanske Motala. Här i stan behöver jag främst hjälp med affischering och annan PR, konsten att dra folk helt enkelt.
Höglandets Visfestival har nu nytt, bättre och komplettare schema på väg upp. En preliminärverion av fredagsprogrammet är redan uppe, med mej själv runt 17 nånstans och Trygg någon timme senare, och Sandh och Olofsman senare på kvällen. Det finns en del skrivfel än så länge, men man kan räkna ut ungefär hur det ska vara, speciellt om man tänker på att scenerna inte ska gå parallellt, utan man riggar och testar på den ena medan det spelas på den andra. Jag antar att jag spelar 17:15-18:00, men jag undrar lite grand hur Maud Lindström går in. Jag verkar vara dubbelbokad mot henne. Räkna med viss redigering.
Det är ju synd när alltihop måste läggas om, men vad gör man? Säger ljudansvarig att man inte kan spela parallellt så får man ju respektera det även om man kanske inte håller med hela vägen. Min tid klockan fem är ganska bra (om den nu hamnar där), medan andra börjar redan halv två!
På slutet av dagen hittar vi ett nytt dragplåster av klass: Lars Demian! Inte illa, nutida visans kanske allra störste! Läge för en intervju, kanske?
Corren har idag två olika artiklar om Storch-festivalen i Mjölby. I båda artiklarna (en i Nöje och en i Mjölbys lokalsidor), och på en stor kul bild (nedan), dominerar samma två medverkande: Henrik Tröst och Dick Lundberg!
Den ena artikeln finns på Correns hemsida, den andra här.
Den moderna viskulturen kom alltså som omväxling i första rummet. Jag undrar om det inte var lite tack vare det vi ser på bilden: att Henrik och Dick bjöd på sej själva och gjorde det hela lite kul. Det kan nog kännas lite taskigt för alla andra medverkande (Wendy med flera, och det var säkert många som inte ens nämndes), men så funkar det. Skribenterna har bara ett visst utrymme och då blir det inte så mycket. Man kan inte skriva om allting och det man inte kan säga nåt intressant om kan man inte skriva om alls. Vi har ofta fått vara strykpojkar, väldigt ofta, och då är det kul att Tröst och Dick tog hem dubbel vinstlott den här gången! Dick får stå ut med att kallas "Baren-Dick", för i övrigt var det enbart positivt och kul.
Nu är jag hemma igen, efter över en vecka utan Internet, ström, avlopp och en del andra element som stör ens skapande.
Jag kommer hem med en rejäl bunt nya låtar. Exakt hur många vill jag inte säga men det är utan vidare fler än någonsin, fler än från någon tidigare "vecka på stugan". Den enda dagen som inte gav åtminstone en ny låt var den sista, för då var det så mycket stök, och under resan var det komplett omöjligt att få det där lugnet som behövs. Annars var det just lugn jag fick, det där lugnet och sköna otvungenheten som gör att jag skriver. Skrivkramp har jag inte haft ett uns av. Däremot har jag säkert skrivit en hel del rent skräp, men vad gör det? Om bara ett par låtar är lyckade så duger det gott!
Under vistelsen på Orrskär var det bara en sak som störde: insektsbett. Jag hade flera stora svullnader, främst på benen, och en del myggbett. Barnen drabbades mest av mygg, som följande bild visar:
Detta är Musses fot. Bilden är tagen på hemresan. 14 bett är tydliga, och det finns fler. Teddes ben hade ungefär 50-60 bett redan andra dagen. Det blev en del Xylokain, Salubrin och kortison för att begränsa kliandet och snabba på läkningen, men barnen klagade aldrig!
Många låtar blev det alltså, och jag ska ägna en del tid åt att renskriva och plocka ut de bästa, och kanske försöka identifiera de som är lite för lika någon annan låt. Ni som hör mej på scen ibland eller laddar ner låtar här kommer att få höra låtar som handlar om vatten, mygg (!), bantning, tidens gång, Prins Valium (fritt efter känd film) samt Svarta Blus & Gurkmännen - bara för att nämna några exempel. Jag har också gjort en "uppföljare" till "Som en golfare". "Som en golfare" handlar ju egentligen inte om golf, medan den nya gör det, men utan att ordet "golf" nämns en enda gång! Det är både visrock, valser, blues och vissa som jag inte riktigt vet vad de ska kallas. Både trad och popstuk alltså.
Vi får se hur det går med låtarna. Några ska nog kunna komma med redan i Nässjö i slutet på månaden, och sedan kommer ju Underjorden i höst. Inspelningar, ja, både de gamla och de nya behöver lite rejäl studiotid.
Under semestern hittade jag också två saker som jag fotograferade för att skicka till Avigsidan:
Aktivera dej (i solen) står det... men tjejen på bilden är faktiskt ungefär så inaktiv man kan vara utan att vara död! Möjligen skulle hon kunna vara i behov av att aktiveras, men resten av texten säger emot. "Inaktivera dej i solen" borde det väl vara?
Lite tokigt hur man än vänder på det. Nästa är direkt korkad:
Stockholm Zitz??? Detta måste vara påhittat av någon fjant som tror att allt som låter engelskt är bra, även om man inte vet vad det betyder. Antagligen syftar man på "sites", men den enda vettiga tolkningen av "zitz" måste väl vara "zits", vilket betyder finnar eller blemmor.
Stockholms blemmor? Är det en tavla som varnar för ställen man absolut inte ska besöka? Eller kanske den bara visar vilken reklambyrå man inte på några villkor ska anlita?
