Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Poetisk glansperiod 1875-1882 - Faustöversättningen. Faust-tydningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vadet gäller ett envig mellan djävulen och en människa,
ställd utom kretsen av vad på teologiens språk kallas
övernaturliga nådeverkningar.
I Faust rör sig den innerligaste trängtan att leva i Gud,
att främja det sanna och goda med fullkomlig uppoffring
av det sinnliga jaget. Men var finna Gud? Och vad är sant?
Vad är gott? Stödda på uppenbarelse, tusenårig hävd och
millioners tro svara honom kyrka och skolastisk vetenskap,
att han ej må söka Gud i djupet av sin egen ande. Det
ursprungliga samlivet mellan skaparen och skapelsen är
tillintetgjort. Gud talar ej i de mänskliga känslorna och
drifterna, som hemfallit under naturens förbannelse, ej i
den mänskliga viljan, som är riktad på det onda, ej i det
mänskliga förnuftet, som är förmörkat och ett redskap för
irrläror. Vad som synes vara den ädlaste ingivelse kan
hava sin källa i det onda, ty Lucifer omskapar sig till
en ljusets ängel. Människans samvete far ständigt vill.
All inre myndighet är upphävd, och den bräckliga varelsen
skulle vara helvetets oomtvistliga rov, om icke en yttre
myndighet, en frälsande inrättning, tillkommit som det
nya föreningsbandet mellan Gud och släktet. Denna
stiftelse är kyrkan. Genom avsägelse av all
självständighet och i obrottslig lydnad för kyrkans
stadgar kan människan räddas. Annorledes icke. - - - - -
Men Faust vill icke utan strid uppgiva sin personlighet.
Han är färdig att offra sin själviskhet, men ej vad han
känner vara gudsbelätet inom sig, på den yttre lydnadens
altar. Han eftertrånar det förhållande till Gud, vilket
är den friborne sonens till den älskade fadern. Han vill
höra Gud i sitt samvete, och förnimmer han där oklart,
vad han hör, tror han dock, att den missförstående
lydnaden är lydnad och den villfarande kärleken kärlek.
Han vill tro, att medlidandets och självförsakelsens
känslor äro den högstes kraft i honom, medan kyrkan
förkastar dem som blotta naturyttringar, som först
helgas, när de göras till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
