Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Prosadikt och ungdomslyrik - Benoni Strand. De vandrande djäknarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke mäkla, icke underhandla med fienden, utan
ständigt över dignande förhoppningar och bleknande
levnadsfröjder rycka framåt och slutligen stupa
under korsets fana. Den som bekänner Kristus måste
taga sitt kors uppå sig och följa honom.»
Det är icke svårt att se, hurusom här för första
gången den Rydbergska diktens hjälteideal uppenbarar
sin silhuett.
Men Adolf Sparrfälts djärva livsmod skulle stäckas.
I ett slutkapitel, som bildar en epilog, se vi honom
bruten och missmodig besöka sin ungdomsvän. Han hade
med stridsfröjd kastat sig ut i världen, kämpat för
social, politisk och religiös frihet och till och
med ryckt i härnad mot demoralisationen på samhällets
höjder. Men han hade endast skördat hat och fiendskap;
hans krafter voro uttömda, hans själs strängar
slappnade, hans tro bruten. Världen låg för honom
såsom ett mörkt svedjeland, livet som ett uselt
gyckelspel och mänskligheten som en krälande myrhop.
Såg den unge publicisten, som nyss kastat sig in i
frihetens käcka förtrupp, redan så missmodigt på sin
saks framgång? Han låter Göran, den sunde jordbrukaren,
bringa den missmodige tröst.
Adolf har frivilligt lagt på sig en större
börda än han mäktar bära. Men han bör fortsätta
striden, dock ej som en ensam irrande riddare,
utan som en soldat i de djupa leden av de tusende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
