Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - det skarpa dagsljuset i bergen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stormarnas Pass ut sig, som en taggig, slingrande
orm.
Kwam pekade i riktning uppåt passet.
– Däruppe, Denetah. Vi våga inte följa längre. Om
flera solvarv kommer våra sändebud till er. Ja?
– Ja, svarade Denée. De är välkomna.
– Bra. Lätt väg. Inga faror. Ni framme dag efter nästa dag.
– Farväl, sade Cill.
– Farväl, svarade Carli och Denée.
Bergsmännen vände om, fortsatte tillbaks samma väg
de kommit, i samma tveklöst snabba takt.
Carli funderade. – Vi behöver vila, innan vi
fortsätter. Jag föreslår att vi använder den här
dagen till vila och fortsätter i morgon bitti, så
kan vi hålla litet snabbare takt därnere.
– Eller, fortsatte han, har du bråttom att komma hem?
Hon skakade energiskt på huvudet.
– Inte nu längre.
Bergsryggen var ett virrvarr av utskjutande
klippor. Det fanns gott om håligheter och de valde
ut en till läger.
– Men vad ska vi göra eld med, undrade Denée.
Och det var sant.
Häruppe fanns inga buskar, inte en tillstymmelse till
liv, utom en fågel som kretsade därute över djupet.
Dagen var varm, för bergryggen var inte alltför hög,
men natten skulle bli fruktansvärt kall.
– Nej, sade Carli. Vi måste fortsätta, och se om
vi inte kan komma så långt ned innan natten, att vi
kan göra upp eld. Annars fryser vi ihjäl, eller får
lunginflammation.
– Hoppas vi hinner, fortsatte han.
Han tittade ned längs den kala bergssida, som väntade
på dem. Det såg inte hoppingivande ut. Men de måste
försöka ...
Sedan såg han hur trött och förstörd Denée såg ut.
– Men först tar vi en paus, sade han. Kom och sätt
dig här hos mig ett slag och vila.
Han sjönk ned med ryggen mot klippväggen och hon
satte sig i hans famn.
Han fattade hennes ansikte i sina händer, och
skrattade:
– Vackrare har du varit, flicka, men sötare tro jag knappast
jag någonsin har sett dig. Du har en så klädsam blekhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
