Note: This work was first published in 1980, less than 70 years ago. Bertil Mårtensson is still alive, as far as we know. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - skymningen föll snabbt i Kamwarlu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då och då stannade han och lyssnade. En gång vände han
sig om. Då hade slottsljusen redan krympt till blinkande punkter,
blekta av månljuset, som nu lyste skarpt över hela nejden.
Blev han upptäckt här ute var han förlorad. Men chansen
minskade för vart steg han tog.
Hans enda möjlighet att komma undan, var bergen. I alla
riktningar var bebyggelsen tät och borgarnas befästningslinje
hade han ingen utsikt att komma igenom. Inte med en flicka
på ryggen, i alla fall. De skulle förstå att han tänkte ta den
vägen, så snart Prinsessan Denées frånvaro och de två dödade
vakterna upptäcktes.
Därför måste han komma först.
Han hade dolt sitt riddjur, en snabb, hästliknande men mera
intelligent ferd några kilometer från slottet. Den borde kunna
föra honom till bergen på några timmar. Hade han tur skulle
han vara däruppe innan gryningen kom och solen höjde sig,
bländande och varm.
Han uppskattade att han hunnit cirka en kilometer bort
från slottet nu. Han stannade, lade ifrån sig flickan på marken.
Det var inte längre en fråga om minuter. Upptäcktes
prinsessans frånvaro nu, skulle första åtgärden vara att spärra
gränserna, framför allt mot bergen, Kyelipasset och de andra
passen, som ledde dit.
Och han måste vila en stund innan han fortsatte. Han insåg
inte förrän nu, när han kunde kosta på sig att slappna av,
vilken förödande nervpress han befunnit sig i. Nu lade han sig
bredvid den sovande flickan i gräset och stirrade upp i skyn,
där stjärnornas blinkande punkter kämpade mot månljuset.
Månen hängde nu en bra bit över bergen, ljuset som tidigare
varit koncentrerat till en vitgul rand längs en begränsad del
av bergskammen, hade fördelats över hela kedjan, som
mattsilvrig tornade upp sig, som en molnbank vid horisonten. Han
låg så en stund – hur länge hade han ingen aning om – sedan
vände han sig plötsligt om på sidan och betraktade flickan.
Månljuset föll över henne snett uppifrån, reflekterades av
hennes hår, gnistrade i tyget på hennes mantel.
En sällsam känsla grep honom, när han såg henne ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
