| 139 |
För något år sedan lästes i en av våra tidningar följande, som väl förtjänar att av oss beaktas:
»En framstående engelsk köpman i Yokohama yttrade för ett par år sedan vid ett handelskammarmöte, att det mellan konkurrensen å världsmarknaden nu och för några decennier sedan rådde samma skillnad som mellan ett modernt slagskepp och en gammaldags träkorvett. Lika ojämn som striden dem emellan skulle te sig till den senares nackdel, lika mycket, menade han, kommer den köpman i efterhand, som låter sina affärsmetoder bli föråldrade.
Han talade främst till de unga inom sitt lands köpmannakår, och bland de råd, han gav dem, var att skaffa sig en ingående kännedom om förhållanden, seder och språk hos de folk, hos vilka de ville upparbeta en marknad. Han hade därvid föredömen att peka på i de engelska affärsmännens aldrig tröttnande konkurrenter, tyskarna. Därute i Östasien finnas många unga germaner, för vilka varken kinesiska eller japanska språket erbjuda några oöverstigliga svårigheter, som offrat år av sitt liv på att lära sig att tala och förstå deras tungomål, med vilka de vilja driva köpenskap. Tyskarna ta även sin utbildning för den transoceana handeln fullt systematiskt; de överlåta så litet som möjligt åt slumpen, då det gäller att förbereda segern.»
Att med avseende å organisationen av vår utrikes handel många missförhållanden göra sig gällande, är nu mera allmänt erkänt. Likaså, att det är ett ekonomiskt livsintresse för vårt folk, att dessa brister så snart och så fullständigt som möjligt avlägsnas. Här är naturligtvis icke tillfälle att ingå i någon närmare undersökning av dessa förhållanden; vår uppgift kan
| 140 |
Svenska Dagbladet den 26 juni 1913 läses följande artikel av Hjalmar Cassel:
»En av de väsentligaste orsakerna till den svenska handelns svaghet, både inåt och utåt, har varit brist på organisation. Medan vår storindustri skyndat att adoptera moderna principer i den tekniska organisationen, synas våra köpmän, såväl exportörer som importörer, ha varit blinda för utvecklingens krav på organisation och samverkan. I stället för ett välorganiserat samarbete har man satt mördande inbördes konkurrens; i stället för stora solida firmor ett otal små och svaga affärer, som tagit brödet ur munnen på varandra och misskrediterat vårt anseende i utlandet genom sin brist på kännedom om utländska handelskutymer, stundom också genom bristande soliditet och hederskänsla. Det senaste årtiondet har bevittnat ett nationellt uppvaknande i fråga om exporthandelns betydelse. Med storartad energi har man arbetat för upprättande av egna linjer till transoceana länder; staten har offrat stora summor på sjöfarten, på konsulatväsendets förbättrande, på utsändande av handelsstipendiater och attachéer. Men samtidigt har man betänkligt försummat handelns egen organisation, varigenom verkan av de kraftiga hjälpmedel, som denna handel fått, delvis neutraliserats.
Det arbete, som hittills nedlagts på exportens främjande, kan närmast karaktäriseras som en rekognosceringstjänst. Exportföreningen, liksom konsuler och handelsstipendiater, har huvudsakligen inriktat sin verksamhet på att uppmärksamgöra fabrikanter och köpmän på tillfällen till export. Det har naturligtvis haft sin stora betydelse, detta arbete, men resultatet har i många fall blivit ringa, därför att de ansatser som gjorts att fullfölja de givna anvisningarna saknat planmässighet. En upplysningsverksamhet är i och för sig nyttig och nödvändig, men utan organisation av handeln kan den aldrig leda till någon varaktig och betydande framgång. Famlande försök av små och oerfarna firmor resultera endast i missräkningar och förluster. Vilket kapital av energi och företagsamhet, vilka summor av pengar ha icke gått förlorade på dåligt förberedda och dåligt organiserade exportaffärer? Det kan därför icke nog kraftigt framhållas, att det merkantila upplysningsarbetet endast är
en sida av exportens främjande; en annan och minst lika viktig är exportens organisation. Ofantligt mycket återstår att göra på det sistnämnda området, som hos oss är ett tyvärr nästan obrukat fält.
141 Ansatser ha emellertid gjorts till en förbättring, och härvid böra vi främst nämna handelskamrarnas verksamhet. Institutionen är vårt land ännu tämligen ny, och man får icke vänta alltför mycket av de första årens mera trevande försök. I mån som handelskamrarna få sina uppgifter mer klara, kan man vänta ett mer aktivt ingripande även med avseende på den utländska handelns, exportens och importens, organisation.
Av särskilt stor betydelse härvidlag har varit upprättandet av den svenska handelskammaren i London, vilken kan tjäna som ett föredöme för liknande institutioner till försvar för de svenska handelsintressena på utländsk botten. Tills vidare har exemplet endast vunnit efterföljd i New York, men man får hoppas, att det efter hand skall lyckas skapa svenska handelskamrar efter samma typ i alla världshandelns mest betydande centra. Till en början framstår som närmaste önskemål att få en svensk handelskammare i Hamburg; likaså vore önskligt att liknande institutioner inrättades i Paris, Petersburg, Chicago, Melbourne och andra platser, som räkna ett tillräckligt antal dugliga svenska köpmän och ingenjörer.
Näppeligen kan dock någon svensk handelskammare, vare sig på svensk eller utländsk botten, uträtta något stort och varaktigt till vår utländska handels gagn med mindre det etableras ett intimt samarbete med övriga handelskamrar samt med de svenska institutioner, som ha att tillvarataga våra handelsintressen: utrikesdepartementet, kommerskollegium, konsulaten och Sveriges exportförening. Ännu är kunskapen om detta samarbetes mål och metoder alltför ringa; ännu återstår ofantligt mycket att göra, innan de olika institutionerna få ett riktigt begrepp om, hur arbetet skall organiseras och vilka uppgifter som var och en har att fylla. Först då alla samverka på ett enhetligt och målmedvetet sätt, kan det bli tal om ett verkligt uppsving av vår utländska handel under svensk ledning. Ty de utländska intressena ha för närvarande ett så övervägande inflytande på exporten och -- vilket är ännu mer att beklaga -- på importen, att man tyvärr måste säga, att våra handelsförbindelser med utlandet till stor del dirigeras från mäktiga utländska firmor.
Detta främmande inflytande kan för oss i längden icke vara gagneligt, ty det lägger en stark hämsko på vår handlingsfrihet och förhindrar utvecklingen av en blomstrande förädliagsindustri, eftersom det alltid måste ligga i främmande nationers intresse att importera råvaror och exportera förädlade produkter.
En svensk handelsorganisation bör därför sätta som ett ideellt mål att underlätta den svenska industriens utveckling. En bättre samverkan mellan industri och handel är högeligen önskvärd. I vårt land spårar man ofta en viss antagonism mellan handelns och
industriens målsmän, kanske därför att de senare instinktivt känna, att de förra stundom befordra intressen, som icke äro svenska, utan mer eller mindre understucket utländska.
142 En svensk handelskammare på utländsk botten är, bättre än någon institution här hemma, i stånd att urskilja de rätta färgerna; den förstår att bedöma vad som är svenskt intresse och vad som är utländskt. Om den sköter sin sak rätt, kan den uträtta ofantligt mycket för främjande av den svenska förädlingsindustrien, i all synnerhet om bland kamrarnas ledande män även räknas framstående representanter för svensk industri. Det är denna samverkan mellan handel och industri, som tryckt sin prägel på den svenska handelskammaren i London och gjort dess verksamhet så framgångsrik.»
I Svenska Dagbladet den 22 juni 1913 skriver samme författare:
»Genom en fast organisation av handelskamrarna hemma och ute är det möjligt att koncentrera export- och importaffärerna och lägga dem i händerna på verkligt solida och erfarna firmor, vilka fullfölja en gång knutna förbindelser. Det kan icke vara lyckligt, vare sig för vår utrikeshandels blomstring eller för det svenska namnets anseende, att små och fullkomligt inkompetenta firmor kasta sig in i export- och importaffärer, som de alls icke äro i stånd att sköta på ett rationellt sätt. Sådana affärer leda aldrig till några varaktiga resultat, men de skada i nästan otrolig grad såväl de mer kompetenta konkurrenterna som handeln i sin helhet. Endast ett exempel. Då importförbudet å svenskt hö upphävdes sistlidna november, kastade sig en mängd svenska höhandlare på export till England. Ett fåtal av dem voro verkligen kompetenta att handha denna ganska svårskötta affär; resten levererade, på grund av slarv och okunnighet, en mer eller mindre underhaltig vara, som på många håll bragte vårt hö i svår misskredit. Dessa klagomål kommo givetvis till handelskammarens i London kännedom; då de inkompetenta firmorna genom handelskammarens förmedling sökte inleda nya affärer, blevo de naturligtvis avvisade. Det är handelskammarens uppgift att hålla dylika firmor ur marknaden men att samtidigt på allt sätt underlätta arbetet för dem, som vilja och kunna uppfylla sina förbindelser. Efter mycket arbete skall det väl slutligen lyckas att inplanta sundare begrepp i den svenska köpmanskåren. Den måste lära sig förstå, att affärer icke är detsamma som ohejdad konkurrens om lättaste förtjänsten, utan hänsyn till förpliktelser. Affär i en god modern mening kan snarare definieras som ett samvetsgrant fullföljande av en väl utarbetad plan, med iakttagande av såväl säljarens som köpareas intressen. Sådana
affärer kunna icke bedrivas utan ingående sakkunskap och praktisk erfarenhet. Våra gemensamma strävanden böra inriktas på att organisera utrikeshandeln med hjälp av stora, solida och erfarna firmor och att skydda dessa dugande firmors arbete mot stormlöpningar av hänsynslösa och underhaltiga konkurrenter. Det är handelskammarens liksom varje exportinstitutions plikt att hjälpa till med uppbyggandet av en sådan handelsorganisation. Tillfälliga framgångar betyda härvid föga; det är på det uthålliga, samvetsgranna arbetet det hänger.»
143
I förestående uttalande beröres i främsta rummet »okynnesaffärer» i fråga om exporten. Beträffande importen saknas icke heller motsvarande företeelser. Det är en känd sak, att en hel del av våra detaljhandlare ävlas att själva införa sina varor från utrikes ort; i regel kan man nog utgå ifrån, att dessa inköp ske på ett sätt, som innebär nationalekonomisk förlust. Men till och med enskilda personer införskriva direkt sina förnödenheter från utlandet; i synnerhet är detta mycket vanligt bland våra damer, beträffande modevaror, tyger o. s. v. Någon gång -- vid tillfälle av rent personliga förbindelser -- kan ju detta ske med fördel och alltså vara att anbefalla, men för det mesta skötes nog även denna »handel» illa; och att man ej oftare inser detta själv, beror nog till stor del på den okritiska beundran, varmed, särskilt inom fruntimmersvärlden, allt ännu hälsas, som kommer »direkt från Paris».
Vi återgå till exporten. I Emigrationsutredningens Bilaga. XIX har kammarherre Fred. Löwenadler i London framställt ett förslag om bildandet av svenska handelskompanier för en kraftigare befordran av vår utförsel särskilt till mera avlägsna länder. Vi återgiva här detta hans uttalande.
»Med anledning av en begäran», säger hr L., »att jag närmare borde skissera min åsikt rörande önskvärdheten av bildandet av svenska handelskompanier för en mera pousserande avsättning av svensk industri i Österlandet samt för att tillgodogöra oss själva en del av den förtjänst, som hittills hamnat i utomståendes fickor, vill jag meddela, att bildandet av dylika handelskompanier ej bör möta större svårigheter och behöva andra former än vilket annat handelsbolag som helst.
144 Enligt min förmening borde det första bolaget av detta slag bildas av våra mest framstående industrimän, chefer eller direktörer för våra mest framstående industrier.
Kapitalet bör, till en början, fixeras till 2 millioner kronor, att uppkallas efter behov, alltefter affärens utveckling.
Delägarna bliva våra industriers stormän eller deras bolag, vilketdera som nu må anses fördelaktigast, och följaktligen kommer ett dylikt handelskompani att representera de industriverk i Sverige, vilka på ena eller andra sättet ingå som aktieägare.
Till att börja med upprättar handelskompaniet eget kontor på den mest lämpliga platsen i Östern, t. ex. Singapore, Hongkong eller Shanghai, samt utvidgar sig sedermera på samma vis som nu existerande engelska och tyska firmor, vilka alla troligen börjat smått, innan de uppnått sina nuvarande utsträckningar och förbindelser. Intet hinder möter för ett dylikt handelskompani att, vid sidan av sia svenska affär, idka andra, på platsen gängse affärer samt även sysselsätta sig med exportaffärer till Europa, på samma vis som andra existerande handelshus av olika nationaliteter. Genom att på detta vis komma i direkt förbindelse med de större kinesiska handelsfirmor, vilka i sista hand förmedla avsättning till de mindre mellanhänder, som avsätta till förbrukarna, besparas minst 10 %, som för närvarande försvinna, innan vi kunna komma i beröring med den, för ett handelshus, sist nödvändiga mellanhanden. Endast på detta vis anser jag, att vi hava utsikt till att kunna upptaga tävlan med framgång och till vårt eget land återföra en betydlig del av den förtjänst, som vi för närvarande utbetala till mellanhänder.
Dessutom är det självklart, att ett svenskt handelskompani, under praktisk ledning, kommer att poussera sina egna artiklar på ett sätt, som inga mellanhänder kunna åstadkomma.
Dessa senare kunna i allmänhet ej existera på de svenska agenturer de för närvarande representera och föra, vid sidan, en hel del andra varor, kanske även mera lättsålda, med den påföljd att våra artiklar åsidosättas, såvida de ej undantagsvis efterfrågas. Med egen representation blir förhållandet annorlunda. Chefen för ett dylikt handelskompani i Österlandet tvingas av omständigheterna att ägna hela sin och sin personals tid till pousserandet av egna artiklar.
Att ett dylikt handelskompani bliver en verksam länk i alstrandet av storindustri i Sverige, förefaller mig tämligen säkert. Efter hand inkommer handelskompaniet med rapporter angående gångbara artiklar av olika slag, och där vi hava råvaror eller andra naturliga fördelar, bör det ej möta svårigheter för oss att ordna vår industri för stor tillverkning av enstaka artiklar samt därigenom nedbringa kostnaderna.
145 Ungefär på det vis jag tänker mig ett dylikt handelskompani har vår tändsticksindustri utvecklat sig.
Det är trettiotvå år sedan jag först blev intresserad i denna affär.
År 1878 exporterades svenska tändstickor i ringa kvantiteter, och då huvudsakligen till Kina. Ungefär vid denna tidpunkt började Japan sin tillverkning, och på grund av sin närhet till Kina hade Japan inga svårigheter att beröva Sverige denna marknad.
Därefter böijade arbetet på andra fält, och jag vågar påstå, att de fyra resor jag gjort till Östern, Amerika och Australien, sedan 1894, den erfarenheten jag därvid vann och de direkta förbindelser jag då gjorde med alla de största avnämarna på olika platser, i väsentlig grad underlättat avsättningen över hela världen av denna årligen växande industri.
Min erfarenhet, som vanns genom besök på olika platser, omkastade på många vis hela den föregående arbetsmetoden och gav anledning till förändringar i fabrikationen, vilka såtillvida visat sig fördelaktiga.
Ett handelskompani, bildat av svenskar för svenska varor, bör givetvis, synes det mig, på samma sätt kunna dels skaffa avsättning för svenska artiklar tillverkade av svenska råvaror samt dels, genom den avsättningserfarenhet, som vinnes på platsen, kunna lämna värdefulla upplysningar till vår industris stormän om vad som bör och måste göras för att skapa en storindustri i lämpliga artiklar. Med de rätta personerna, var på sin plats, betvivlar jag ej, att ett dylikt handelskompani blir en succés.
Efter hand utvidgas affären, så att bolaget har sina stora »Go-downs» (magasin) samt håller lager av olika slag, vilket blir nödvändigt, ty utan jämn tillförsel växer ingen avsättning.
Nästa steg blir upprättandet av ytterligare kontor på andra lämpliga platser, och passande chefer för dessa hava under tiden blivit uppfostrade på huvudkontoret.
Var och en på huvudkontoret bör veta och känna, att det beror på honom själv att få befordran.
Genom att bilda ett handelskompani med tillräckligt kapital underlättas finansieringen betydligt.
Våra exportörer kunna troligen med lätthet ordna trasseringen, och handelskompaniet blir i stånd att på platsen lämna sina goda köpare kredit enligt gällande kutym, varförutan stora affärer ej bliva möjliga.
En av de orsaker, varför Sveriges export på Österlandet blir lidande, ligger nog till stor del i svårigheterna att ordna finanserna mellan avskeppare och emottagare.
Denna svårighet avlägsnas betydligt genom ett handelskompani med tillräckligt kapital.
146 Det faller av sig självt, att våra direkta ångbåtsförbindelser med Asien, Sydafrika, Australien och Argentina skulle vinna betydligt genom att vår export gick genom egna händer samt genom de returfrakter som rimligtvis i en framtid kunna förväntas, så snart som våra handelskompanier kunna ägna sin tid åt avskeppning till Europa av gångbara varor.
Till sist vill jag påpeka, att samarbetet emellan elever, utexaminerade vid Stockholms Handelshögskola, och dylika av mig föreslagna handelskompanier bör bliva ytterst intensivt samt att de senare kunna och böra sätta de förra i tillfälle att på praktisk väg tillämpa den erhållna teoretiska erfarenheten.»
Våra handelsförbindelser med Ryssland erbjuda utan tvivel den största kommersiella uppgiften för den svenska affärsvärlden i våra dagar. I vårt några gånger förut citerade uttalande i emigrationsfrågan år 1906, återgivet i Bilaga XIX, säges:
»För att återgå till vår svenska språkkunskap, så är det ett stort och betydelsefullt språk, som vi svenskar hava hittills fullständigt försummat. Tyvärr är detta just det språk, som vi först och främst av alla borde kunna -- det språk, som intet annat folk på jorden skulle hava så mycket gagn av att kunna som vi. Det språket är ryskan. Aldrig skulle ordet om att »kunskap är makt» besannas i så hög grad, som om kunskapen kunde verifieras hos oss svenskar i detta fall. För att ännu en gång göra en avvikelse från det egentliga ämnet: vilken ovärderlig tillväxt i vår försvarskraft skulle vi ej vinna bara med den enkla åtgärden, att varenda officer i Sveriges armé lärde sig ryska!
Men av ej mindre betydelse skulle kunskapen i ryska vara för våra affärsmän. Vi hava nyss varit överens om, att Sveriges kommersiella läge är ogynnsamt -- genom vår avlägsenhet från den stora samfärdseln och våra frusna innanhav. Men en stor trumf ha dock naturen och historien givit oss: de ha lagt oss sida vid sida med ett av världens jättevälden, och detta just den av världens stormakter, som ensam inbjuder till något så när jämngod tävlan även mindre, om blott högt utvecklade folk. Gentemot Tyskland och England måste vi alltid bliva ekonomiskt svaga och företrädesvis mottagande; gentemot Ryssland behövde vi ej vara det. Men det sätt, varpå vi här
begagnat våra fördelar, är ett av de mörkaste bladen i den rika krönikan om Sveriges ekonomiska försummelser.
147 Början till ett bättre må ske genom att vi börja lära känna vår väldiga granne. Och då naturligtvis först hans språk. Varenda svensk exportör, åtminstone varje stockholmare, borde tillbringa ett eller annat år av sitt liv i Ryssland. Är väl den levande kännedomen om land och folk vunnen, öppna sig de kommersiella möjligheterna av sig själva.»
Sedan dessa ord skrevos, har utan tvivel en stor förändring kommit till stånd med avseende å våra kommersiella förbindelser med Ryssland. Sjökommunikationerna ha förbättrats väsentligt, och vår export har flerfaldigats. Likväl bör allt detta ännu betraktas endast såsom en ringa början.
Tyvärr ha dock redan även missförhållanden framträtt, som det ligger yttersta vikt uppå att motarbeta. »Då man vill» -- säger en av våra konsuler -- »inleda en affär uti Ryssland, skall man lämna god vara och även vara punktlig uti uppfyllande av villkoren, ej minst beträffande leveranstiden. Denna punktlighet gör särskilt gott intryck på ryssen, som själv ofta saknar denna dygd, men värderar densamma så mycket mer hos andra.»
Men tyvärr sakna också vi denna dygd blott alltför ofta, och så kan lätt ske, att vi snart förverka det goda anseende vi ännu, av gammalt, åtnjuta i Ryssland.
Våra köpmän och fabrikanter måste komma ihåg, att handeln med Ryssland -- just för det stora slutmål, som här är att vinna -- mera än annat är en högst allvarlig sak, som det ej duger att rusa åstad till i lättsinne och par hasard. Just här måste vi bjuda upp allt vad vi äga av klok och omsorgsfull beräkning, av kraft i handling och av omtanke i utförande. Lyckas vi härutinnan, så kan hela vår utrikes handel till sist varda lagd på en helt ny och bättre bog.
Eller skola vi ännu en gång förslösa vår kanske bästa
framtidsmöjlighet? Det vore tyvärr icke alls olikt oss själva och --
vår historia.
