| 136 |
Trots vårt förträffliga järnvägsnät och vår talrika ångbåtsflotta samt våra stora sjöar och övriga vattenvägar är den inre handeln i Sverige, ehuruväl i och för sig mycket omfattande, dock ännu icke alls organiserad efter tidsenliga grunder. I synnerhet gäller detta omsättningen av livsmedel och dylika varor.
För att taga ett typiskt exempel! Fruktodlingen lyckas i södra Sverige förträffligt, men är dock ännu föga omfattande, emedan avsättningen är för liten. Samtidigt är i Stockholm frukten oproportionerligt dyr och införes till stor del från -- Tyskland.
Detta kan synas gåtfullt, men envar vet, att det i själva verket dock förhåller sig så.[1]
Ett annat exempel erbjuder fiskhandeln, i synnerhet handeln med sill. Ehuru vi vid Bohusläns kuster ha, eller åtminstone nyligen ha haft, en nästan obegränsad tillgång på detta förträffliga födoämne, spelar sillen ändock i det hela en mycket obetydlig roll inom de svenska hushållens matordning, och icke heller är den synnerligen billig, fastän den i Bohuslän kostar nästan ingenting.
Genom flera samverkande orsaker, och bland dem de gammalmodiga förhållandena med avseende å livsmedelsdistributionen, har Stockholm blivit en av de dyraste platser i Europa. Under de senaste åren ha flera försök gjorts att åstadkomma en billigare omsättning av livsmedel, men ehuru stora kostnader nedlagts därå, ha alla dessa försök misslyckats.
På detta sätt undergräves vår ekonomi, och vår konkurrensförmåga gentemot främmande länder nedsättes genom vår besynnerliga oförmåga att göra oss till herrar över den moderna handelns maskineri.
| 137 |
I Skåne råder ännu det missförhållandet, att en stor del uppköp, i synnerhet av dyrbarare varor, onödigtvis göras i Köpenhamn.
När man i Sverige vill reformera omsättningsförhållandena, börjar man vanligen med fältropet: bort med mellanhänderna! Det säger sig självt, att detta icke är riktigt; utan mellanhänder skulle ju flertalet varor förbli så gott som oåtkomliga och i alla händelser betydligt dyrare än nu. Uppgiften är naturligtvis mera komplicerad än så och fordrar i varje särskilt fall en detaljerad sakkunskap för sin lösning.
I vår tid uppstå också i detta fall, såsom överallt annars, litet emellan helt nya problem. Utan att här kunna ingå i några detaljer vilja vi blott framställa ett exempel. I den danska affärstidningen Börsen lästes för några år sedan en artikel, som vi här återgiva ett utdrag av, efter ett referat i Nya Dagligt Allehanda:
I Danmark har handeln i det stora hela gått över på danska händer, och våra produkter utföras och införas på danska fartyg. Vi ha själva trätt i direkt förbindelse med yttervärlden och behöva icke längre Hamburgs och Lübecks köpmän. Medan handeln således utåt fått fria händer och vägar, hotas den inåt av nya problem. Hittilldags har ju förhållandet varit det, att fabrikanten sålde sin vara till grossisten och denne till detaljisten. De stora, samlade orderna garanterade fabrikanten den stadiga driften och tilläto honom att på förhand disponera medel vid inköpet av råvaror. Dessa fördelar äro för fabrikanten så stora, att han härigenom kan sälja varorna billigare till grossisten, än om han själv skulle fördela varorna på hundratals händer. Därigenom har engroshandeln sitt naturliga berättigande.
Emellertid finns det nu för tiden en tendens hos fabrikanten att söka komma i direkt förbindelse med konsumenterna. Några fabriker öppna egna försäljningar och sälja direkt till konsumenten, varvid de själva taga både engros- och detaljavancen. På samma gång göra de, vid sidan, affärer med köpmännen och giva dem vederbörlig rabatt.
Ännu så länge är det dock sällsynt, att fabrikanten själv öppnar detaljförsäljning, men det finnes ett annat sätt som fabrikanterna detta syfte begagna sig av, nämligen inregistrerandet av varumärken och dessas offentliggörande samt tillkännagivandet av varupriserna. Fabrikanten inskränker sig alltså icke längre till att framställa varan,
han träder också fram inför publiken i kampen om att förvärva en marknad för sina varor.
138 På grund av publikens efterfrågan av den reklamerade varan tvingas detaljhandlanden att föra denna vara, och genom sina annonserade priser fastställer fabrikanten själv, hur stor avance det tillkommer mellanhanden. På detta sätt träder även detaljisten i bakgrunden och blir en automatisk fördelare av varorna. Konsumenten går nu mera efter det bestämda varumärket, under det han förr köpte vad hans köpman hade att sälja. Detta gäller även födoämnen, icke blott sådana som fabriceras (såsom margarin etc.), utan även rena naturaprodukter, som importören eller grossisten giver sitt eget märke (t. ex. te, havregryn etc.). Fabrikanten eller importören vill gripa direkt in i omsättningen, han anstränger sig att hindra köpmannen från att utgiva andra varor för sina och detaljpriserna från att sjunka.
Liksom fabrikanterna nu begagna automatmaskiner vid varornas tillverkning, kommer den framtidsmöjligheten, som nyligen lästes i den ansedda amerikanska tidskriften »Commercial», kanske att icke blott vara en ren utopi, det nämligen, att fabrikanterna komma att använda automater för själva försäljningen av sina varor. Allt flera och flera fabriker packa själva sina varor i egenartade packningar, såsom te, choklad, cikoria, havregryn, cigarretter, margarin, palmin m. m., varvid en förenkling av detaljhandlarens arbete möjliggöres. Expeditionen förvandlas till automatisk fördelning.
Här skildras ett fall av närmande mellan producenten och konsumenten. Men även i den motsatta riktningen verka starka krafter, stundom till och med hemförande segern, på ett sätt som från samhällssynpunkt är till given skada.
»Produktionen», säger en författare, »strävar att frambringa alla varor till allt billigare pris. Härför anlitar den alla teknikens hjälpmedel och begagnar sig av alla de förmåner masstillverkningen erbjuder. Men allt detta kommer endast till obetydligaste delen konsumtionen till godo. Vad produktionen med uppbjudande av all sin uppfinningsrikedom lyckats vinna, går till allra största delen åter förlorat till följd av distributionens bristfälliga ordning. Och långt ifrån att förbättras tyder allt på, att denna befinner sig i en utveckling i rakt motsatt riktning. I stället för att samlas på ett mindre antal händer, med möjlighet av organisation och därav följande besparingar, upplöser distributionen sig, såsom den tyska statistiken visar, på ett allt större antal mellanhänder, vilka var för sig ha all möda att draga sig fram och tillsammans utgöra en avsevärd och till stor del onödig tunga för det övriga samhället.
139 Så träder i dessa dagar, då tanken på sparsamhet för den enskilde såväl som för folkhushållet med större styrka än någonsin gör sig påmind, distributionsproblemet fram bland de allra främsta samhällsspörsmålen. Tyvärr är det lättare att uppkasta än att lösa. Men uppenbart är, att vi just här stå inför en livsfråga för det nuvarande samhällets ekonomiska framtid.»
För oss svenskar äro de sista orden mera tillämpliga än för de flesta andra folk. Olyckligtvis sakna vi i regeln på detta område både sakkunskap och intresse. Vi få nog betala dyra lärpengar, innan det lyckas oss att bemästra dessa problem.
[1] Under de allra senaste åren hava en del försök gjorts att
avlägsna dessa missförhållanden.
