Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Skiftesväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krafter stodo emot, men ännu mäktigare drevo på, och de senare
segrade, därför att det var framtiden. Då voro vi nästan för unga
för att begripa varom fråga var, men vi minnas att alla bönder, som
voro framsynta och intelligenta, arbetade för storskiftet. Och de fingo
rätt. När reformen väl var genomförd, så blev det ju ett helt enkelt
förvånande uppsving i jordbruket. Vi fingo ju våra ägor och gårdar
samlade, lättare blevo gårdarna att sköta och rikare skördarna.
Jämför för ro skull de dåtida uthusen, som då revos, dessa låga små
nedsjunkna logar och sädesgolv, stall och ladugårdar, med de nutida,
och jämför skördarna. Min far brukade tala om, att om han fick rågen
att räcka till jul, så var det ett gott år. Nu hade han ju inte så
stor areal. Jag har köpt till och odlat något, men i alla fall – jag
säljer i medeltal 2,500 kg. råg pr år utom vete. Han fick in sin
höskörd i sin lilla nedsjunkna ladugård och på sina kyffen till
stallskullar och i sina oräkneliga utlador, som inte voro större än
ostkärl. Jag har skullar som kyrkor, och det går knappt in ändå vissa år.
Så nog gjorde storskiftet underverk, vad det beträffar. Men var sak
har en baksida. Storskiftets nackdel var, att det, samtidigt som det
sprängde byalagen, också löste trådarna som bundo oss samman.
Bönderna ha egentligen aldrig trätt och kivats med varandra förrän
vid storskiftet, men då trätte de och då kivades de så, att sämjan
aldrig mer kom igen. En del blevo upptagna och en del kvarlåtna.
En del flyttade ut, och en del fingo bli kvar i byarna. Och de kvarvarande
skulle hjälpa de utflyttande, enligt lagen, med byggnadshjälp
och timmer. Men i denna stora uppgörelsetid steg den egoism, som
har varit vår förbannelse, för första gången upp. Det var i regel de
fattigare som flyttade ut. De förmögnare ville bo kvar, och vem
skulle tvinga dem ut? Lantmätarna bjödo nog till, men Herre Gud,
vem kan höra på bönders trätor år ut och år in utan att bli led på
det? De tröttnade till sist att bråka och lät det gå. Nu minnas vi
alla, hur rädda bönderna voro att de ägor, de nu skulle få, skulle
vara sämre än dem de hade, och hur de med flit vanskötte för att
inte behöva lämna det bättre för det sämre; hur de höggo ner sina
skogar, en del för att inte den nye ägaren skulle få nytta av dem,
och hur de slutligen med synnerlig motvilja fullgjorde sina skyldigheter
med byggnadshjälp åt de utflyttade. Nåväl, tiderna gingo, och
förhållandena utjämnades så småningom. De utflyttade stodo sig ganska
bra på sina nya gårdar. Men kvar stod isoleringen, och den
verkade så sakta och arbetade fram en ny bondeklass, eller rättare
arbetade fram bonden ur klassen, arbetade fram individen ur ståndet.
Först blev det en känsla av självständighet hos den nye bonden. Han
andades friare, hade inte sina grannars hus framför sina fönster längre,
utan endast sina egna ägor. Ensam arbetade han på sin gård, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
