Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litet om renlighet förr och nu - Uppfinningen af tvål och såpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nu mera för hyfsningen så oundgängligt nödiga
medel bland medikamenten, och af Galenus, som
omtalar användningen af tvål vid tvagningar,
erfara vi, att germanerna på hans tid voro de
bästa såpsjudare. Nutidens folk söka på bästa sätt
godtgöra hvad äldre tider försummat; uppnåendet af
det naturliga välbefinnandet är en vigtig uppgift,
och de planmässiga och vetenskapliga undersökningarna
af dess vilkor skaffa medel att lösa henne. Då vi nu
en gång ha en kropp, måste vi också fästa afseende vid
hans natur, och om vi anse som en pligt att uppehålla
lifvet, måste vi låta kroppens tillstånd och behof
bestämma vårt lefnadssätt. Naturvetenskaperna ha med
råd och dåd väckt och understödt detta sträfvande,
och i synnerhet böra fysiologin och kemin sättas i
främsta rummet som kroppens välgörare.
Då vi här endast ha att skaffa med behofvet af tvål
och såpa, hvilket vi vilja en gång för alla antaga
som obestridligt, ha vi mindre att göra med den förra
vetenskapen än med den, som lär oss tvålens kemiska
beskaffenhet, hans beredningssätt, verkningar o. s. v.
Tvålens historia går, såsom af det redan nämda
synes, temligen långt tillbaka, och uppfinningen är
sannolikt af galliskt eller germaniskt ursprung. De
på lyx begifna romarna hemtade för sin toalett tvål
och pomador af olika slag, till och med salvor för
svärtande af sitt hår, från Tyskland, i synnerhet
från Hessen. För öfrigt tillverkade romarna sjelfva
tvål för vanligt bruk, och en af de första upptäckter,
man vid gräfningarna i Pompeji gjorde, var en tvålbod,
hvars förråd ännu efter 1700 års förlopp var i godt
stånd. Om sammansättningen af den tvål och såpa, som
de gamla tillverkade, är man ej heller i ovisshet,
då Plinius med otvetydiga ord berättar, att såpa
bereddes af aska, talg och kalk samt tvål af samma
råämnen med tillsats af salt.
Att för öfrigt förbrukningen af tvål redan för ett
par århundraden tillbaka var mycket betydlig, visar
sig af ett patent, som för mer än tvåhundra år sedan
(1622) gafs i London åt ett bolag af såpsjudare,
för hvilket monopol de måste årligen betala i skatt
360 000 rdr. Detta patent föranledde en häftig strid
med de öfriga såpsjudarna, hvilka ej ville ingå i
bolaget och af hvilka flera en längre tid höllos i
häkte och alla ådömdes böter. Den engelska regeringen
faststälde priset på tvål, och att patentinnehafvarna
ej gjorde en dålig affär, visar sig deraf, att de
erbjödo sig att betala högre skatt mot erhållande af
större företräden. Emellertid kom regeringen snart
under fund med, att dylika egenmäktiga mått och steg
ej kunde befordra landets bästa, och hon köpte redan
1637 för högt pris af bolaget så väl patentet som
fabriksanläggningarna och förlagen samt gaf yrket
åter fritt.
Vid närmare eftertänkande är uppfinningen af
tvål och såpa i en så tidig period egnad att väcka
förvåning. Alla gamla uppfinningar, såsom spinning
och väfnad, äro antingen rent mekaniska eller grunda
sig på eldens bruk eller kunna åtminstone sättas i
samband med andra framsteg, som föranledt dem; men
tvålberedningen är en kemisk operation, så rationel
som endast nutidens kemi kan åstadkomma. Man kan ej
underlåta att fråga sig, huru folk kunde komma på en
sådan ide som att experimentera med aska, kalk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
