Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hydrauliskt murbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förarbetades till cement, det så kallade romancementet,
innehåller en icke obetydlig mängd jernoxid, af
hvilken cementet får sin allmänt kända brungula
färg. Ar 1796 erhöll Parker patent på sitt cement
och anlade den ännu bestående romancementfabriken,
hvilken under firman Parker, Wyatt & Comp. haft
bestånd intill senaste tid. Denna fabrik förarbetade
sitt råmaterial på följande sätt: lerstyckena brändes
i en kalkugn, tills de började sammansintra; efter
afsvalning söndermaldes de brända styckena till ett
fint pulver och kunde i denna form på ett förträffligt
sätt användas till hydrauliskt murbruk. En lång tid
var det af den så kallade sheppystenen framstälda
romancementet i uteslutande användning i England,
och de mest storartade bygnader, såsom Thamestunneln,
Londons skeppsdockor, Londons börs, British museum
m. fl. ha deraf blifvit uppförda. Sedermera, då
råmaterialet ej längre ville räcka till, tillgrep
ingeniören James Forst den jern- och manganhaltiga
mergel, som förekommer på kusten af Essex, och
tillverkade deraf i stora anstalter ett ganska godt
cement. Andra försök följde härpå, talrika patent
uttogos, men den största framgången hade en murare
i Leeds, Joseph As p di n, hvilken efter fleråriga
försök uppfann det berömda portlandcementet.
Portlandcementet, på hvars beredning Aspdin erhållit
patent, tillverkas genom bränning af en i trakten
förekommande vanlig kalksten och dess intima blandning
med en lika mängd lerjord. Den med vatten plastisk
gjorda massan torkas och brännes i en kalkugn,
hvarefter hon söndermales. Portlandcementet förekommer
i handeln som en gröngrå, fint pulveriserad massa och
har fått sitt namn deraf, att färgen liknar den i
England till bygnadssten mycket använda portlandstenen.
Enligt andra förfaringssätt bränner man lerjord,
som varit utsatt för hafsvattnet, intimt blandad med
krita (Pasley), och enligt Pettenkofer skulle många
naturliga mergelsorter, hvilka i Baiern förarbetas
till cement, gifva mycket bättre vara, om massan före
bränningen indränktes med en koksaltlösning. Detta
förslag grundar sig derpå, att den i England använda
hafsleran blifvit salthaltig af det i henne inträngda
hafsvattnet.
Genom sin alkalihalt skiljer sig portlandcementet
från romancementet, hvilket ej har någon alkalisk
beståndsdel, men väl en större halt kaustik
kalk. Förloppet vid hårdnandet är hos båda cementen
det samma och beror på bildandet af ett dubbelsalt
af kiselsyrad kalk och kiselsyrad lerjord, hvartill
alkaliet torde i väsentlig grad bidraga, då dess
närvaro öfverför kiselsyran i ett lättlösligare
tillstånd.
Om än roman- och portlandcementen äro de första
handelsartiklarna i denna väg, finnas dock fortfarande
cementfabriker öfver allt, hvilkas tillverkning utgör
en betydande handelsgren. Cementen från Stettin, Bonn,
Ulm, Kassel och på senare tiden äfven det från Berlin
hafva alla förvärfvat sig ett godt namn.
Cementets hastiga hårdnande och stora motståndskraft
göra det mycket användbart till framställning af
konstgjord sten, i synnerhet sådan, som i olika former
och färger användes till utsiring af bygnader, till
mosaikgolf och dylikt. Fabriker för tillverkning af
sådan »konststen» finnas i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
