Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkens släckning - Hydrauliskt murbruk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bruket inblandade qvartssanden, dels i bygnadsstenen,
hvilka båda komma i mycket nära beröring med
kalken. Nu är det dock ett väl bestyrkt förhållande,
att sådant murbruk, som ej innehåller qvartssand,
utan är angjordt med kalkgrus i stället för
med sand, äfven hårdnar på samma sätt som det
vanliga murbruket. Bildandet af den redan omtalade
halfkolsyrade kalken (CaO,CO2 + CaO,HO) skall
äfven vara en orsak till murbrukets hårdnande, med
ett ord, det finnes en mängd olika förklaringssätt,
och murbruk af alla slag och från alla århundraden ha
blifvit kemiskt undersökta utan att någotdera sättet
hittills kunnat ge ett fullt tillfredsställande svar
på frågan. Medan man i helt ungt murbruk fann ett
nybildadt kiselsyradt kalksalt, kunde man i gammalt
murbruk knapt upptäcka spär deraf, hvaraf man torde
få draga den slutsatsen, att qvartssanden i murbruket
ej bör betraktas endast som material för en kemisk
förening med kalken, utan att han äfven i fysiskt
hänseende uppträder på ett verksamt sätt.
Hydrauliskt murbruk. Det fins kalkhaltiga mineral,
som hafva helt andra egenskaper än kalk. Om dessa
brännas och på samma sätt, som med ren kalk sker,
hopröras med vatten och sand, får ett så beskaffadt
murbruk egenskapen att hårdna under vatten. I
följd af denna egenskap äro de af stor vigt för
undervattensbygnader. Dessa mineral ha en bestämd
kemisk sammansättning och innehålla utom kolsyrad
kalk dels fri kiselsyra, dels kiselföreningar,
af hvilka kiselsyrad lerjord (den vanliga leran)
är den mest karakteristiska och nödvändiga.
Vanligt kalkbruk kan man äfven göra hydrauliskt
genom tillsatser. Sådana tillsatser kallas
cement, och dertill egna sig så väl de i naturen
förekommande mineralen, som de med konst frambragta
föreningarna. Till de i naturen förekommande cementen
kunna räknas åtskilliga trassarter, såsom den porösa
stenen från Andernach, puzzolanjorden från Puzzuoli
nära Napoli, santorinjorden från ön af samma namn,
alla af vulkaniskt ursprung. Med dessa har naturen
redan utfört glödningsprocessen, då materialen till de
konstgjorda cementen förut måste underkastas en sådan.
I slutet af förra århundradet företog man sig att på
konstgjord väg eftergöra de naturliga cementen, och
detta lyckades den berömde byggmästaren af fyrtornet
på Eddystone John Smeaton. Smeaton upptäckte i
närheten af Bristolkanalen ett slags lerhaltig
kalksten, hvilken efter bränning hårdnade under vatten
och visade en betydande bindförmåga. Men lerhalten
var för ringa, och det deraf vunna cementet kunde
ej ersätta den dyra puzzolanjorden vid byggandet af
det nämda fyrtornet. Smeaton tog då ett annat slags
kalksten från Barnow, som innehöll 22 procent lerjord,
hvilken till hälften af sin massa uppblandades med
jernmalmsaffall och ytterligare till fjerdedelen af
sin massa med grof sand. Af detta cement uppfördes den
berömda bygnaden. En viss jernhalt i cementet visar
sig särdeles fördelaktig, och den lerjordhaltiga
kalkstensart, som flerstädes på Thames’ stränder
förekommer ofvanpå den engelska kritformationen och
senare än Smeatons uppfinning af Parker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>