Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkbränning - Kalkens släckning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom upphettningen förändras antingen i och för sig,
eller derigenom att de, blandade med kalkstenen, ofta
komma i smältning, är den från kalkugnarna uttagna
brända kalken ofta af mycket skiljaktig duglighet.
Ren kolsyrad kalk ger efter bränningen och släckt
med vatten en fet gröt, så kallad fet kalk. Ofta
innehåller kalkstenen kolsyrad talkjord och
liknar då dolomiten, en bergart, som består af
kolsyrad kalkjord och kolsyrad talkjord, till lika
många atomer af hvardera. Sådan kalk blir redan,
om han innehåller 20 till 25 procent af den senare
beståndsdelen, oduglig för vanlig användning; han är
för mager. En halt af kiseljord är äfven ofördelaktig,
emedan den kiselsyrade kalken, som derigenom uppstår,
vid bränningen bildar ett smältande glas, hvilket med
den öfriga kalken hopsintrar till stora massor. Detta
är äfven den vanliga orsaken till den så kallade
dödbrända kalken, hvilken, öfvergjuten med vatten,
ej låter släcka sig. Genom en allt för stor hetta
åstadkommes ej en sådan dödbränning, om upphettningen
sker långsamt, men väl genom en hastigt uppdrifven
stark glödning, hvarigenom halfkolsyrad kalk bildas,
hvilken, såsom kalkbrännare tro, ej vidare låter
bränna sig.
Kalkens släckning. För många tekniska behof nyttjar
man den osläckta kalken i mer eller mindre upplöst
tillstånd. Han utröres för detta ändamål med vatten:
släckes. I det tillstånd, hvari kalken utkommer från
kalkugnen, är han naturligtvis fri från kolsyra och
vatten. Men till det sistnämda af dessa ämnen har den
rena kalkjorden en stor frändskap. I följd häraf
ingår han med vatten en kemisk förening och bildar
kalkhydrat, hvilket till en ringa mängd upplöses
i vatten och bildar kalk vatten. Vid upptagning af
vatten ökas kalkens volym betydligt, han sväller.
Släckningen behöfver ej ske på det sätt, att man
doppar hvar sten i vatten, utan man fuktar vanligen
kalkmassan på en gång medelst långsam öfvergjutning
med vatten. Hundra delar kalk upptaga vid släckningen
ungefär tretiotvå delar vatten, hvarvid en betydlig
värmemängd frigöres. Kalken upphettas och sönderfaller
i ett fint, alldeles tort pulver, som, ytterligare
öfvergjutet och inrördt med vatten, bildar kalkgröt,
hvaraf vanligt murbruk beredes.
Murbruk är en blandning af kalkgröt och sand, vanligen
i förhållande af ett till tre, allt efter kalkens
bättre eller sämre egenskaper. Det har, sedan det
småningom fått hårdna, en stor bindande förmåga
och egnar sig derför förträffligt till bindmedel
mellan bygnadssten, eller till afputsningsämne för
bygnader. Det vanliga murbruket har redan efter några
dagars förlopp antagit en viss grad af hårdhet, men
sin största fasthet erhåller det först efter lång
tid i följd af många, ännu ej fullt kända kemiska
processer hos murbrukets egna och atmosferens
beståndsdelar, hvilkas verksamhet fortgår under
århundraden.
Det allmänna antagandet är, att orsaken till murbrukets
hårdnande är att söka i den kolsyra det upptager ur den
omgifvande luften, äfvensom i en förening mellan kalken
och kiselsyran, hvilken senare förefinnes dels i den i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
