Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattnet och dess betydelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inträffar småningom ett åtskiljande, så att de
olösliga beståndsdelarna qvarlemnas som fint slam,
sand eller grus. Tryck och hög temperatur, närvaron
af andra ämnen, såsom kolsyra och dylikt, kunna öka
vattnets förmåga att upplösa, och vi finna derför i
vulkaniska trakter, der i följd af de täta remnorna
i bergen vattnet kan tränga från ytan långt ned på
djupet och der en högre jordtemperatur och ett högre
tryck råda, att de der uppspringande mineralkällorna
hålla i sig upplösta en mängd olika ämnen. Till och
med under vinterns isande köld fryser aldrig en källa,
som springer upp från djupare lager, åtminstone ej
i närheten af utflödet, emedan hon alltid medför en
mängd värme från jordens inre.
Bäcken har sitt rätta hem på fjället, och allt efter
årstiden eller väderlekens tillstånd för han mycket
olika vattenmängd i sin föränderliga fåra. Trots
sin ystra ungdomliga kraft, måste han dock tåla
oket och drifva vattenhjul och hammare. Endast få
bäckar falla omedelbart ut i hafvet; de allra flesta
deremot gå ut i floder och måste dervid också lemna
ifrån sig sitt ursprungliga namn. Det lugnare, jemna
framflytandet i en bestämd, begränsad bädd tyckes
nästan i alla språk gifvit anledning till namnet
flod; blott i det grekiska »potamos» är vattnets
drickbarhet antydd, medan det franska »rivière»
erinrar om flodstranden och således redan på sätt
och vis häntyder på slättlandet, der först de flesta
floder sjelfständigt bilda sin egen bädd. Ju längre
loppet och ju saktare fallet är mot hafvet, desto
vattenrikare blir i de flesta fall floden. I fig. 302
gifva vi en lätt öfverskådlig sammanställning af de
största flodfårornas längd inom alla verldsdelar. Vi
inlåta oss ej på några vidare betraktelser deröfver,
då vi här endast af handla floden i hennes egenskåp
af ett vigtigt medel för det eviga kretslopp,
som eger rum mellan fastlandets och verldslifvets
vattenmassor.
I ordets egentliga mening finnas inga stillastående
vatten; ty äfven det rundt omkring innestängda
träsket är åtminstone genom afdunstning i oafbruten
rörelse och lemnar ganska påtagliga bevis på
denna sin verksamhet genom de osunda dunster, det
utsänder. Många insjöar hafva ett eller flera aflopp;
ofta äro de egentligen endast större utvidgningar af
en flodbädd. Sådana sjöar träffar man företrädesvis
på de ställen, der en fjällflod träder ut från det
egentliga berglandet. Deras uppkomst förklaras
merendels genom den bortspolning, som de från
fjällen häftigt nedstörtande vattenmassorna under
århundradenas lopp åstadkommit, och de synas utöfva
ett välgörande inflytande som regulatorer derigenom,
att äfven starka flöden, t. ex. öfre Rheins, endast
obetydligt förmå höja vattenståndet i den nedanför
belägna sjön med dess vidt utbredda yta, hvarigenom
högst farliga öfversvämningar på flodens lägre lopp
efter utträdet ur sjön förekommas. Dessa sjöar äro
i egentlig mening verkliga regleringsapparater för
afloppet. Hvilka förödelser skulle t. ex. ej hemsökt
det lombardiska slättlandet, om hela den vattenmassa,
som en gång för endast några få år sedan inemot
33 fot höjde Lago maggiores 2 1/2 qvadratmil stora
yta, utan hejd från bergen utgjutit sig öfver
låglandet! Liksom vid utträdet ur fjällregionen,
finner man ock hos många floder vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
