Blad ur min tänkebok / Odödlighet (1898) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

ODÖDLIGHET.

OM vi bakom oss hade intet och framför oss endast döden, grafven och åter intet, hvarför skulle vi lefva? Hvarför skulle vi älska, strida, längta, lida, försaka, arbeta, tro, tänka?

Ja, hvarför? Allt vore ju endast en försvinnande dröm, så litet värd alla de omsorger, vi nedlägga på detta lif, att vi ju hellre kunde förblifva sofvande i vår första sorgfria barndoms vagga, inväntande döden, än göra oss så många onödiga bekymmer för en tillvaro utan hopp. Dagsländan vore lyckligare än vi, hennes väntetid är kortare, hon föds och hon dör med dagens sol, hon hinner ej fråga

12

för hvad hon är till. Men vi ha vår rastlösa tanke, som lemnar oss ingen ro, vår osläckliga törst efter sällhet, våra lystna sinnen, vår forskande ande, som aldrig tröttnar att fråga. Hvad återstår för den döde, när allt bakom honom och framför honom är för alltid förbi? Mörkret, tystnaden, ensligheten, kölden, glömskan, dvalan, tillintetgörelsen. Hvilket perspektiv, sedt från de ljusa höjderna af ett varmt menniskolif!

Därför äro de, som icke tro på ett tillkommande lif, tvungne att söka hopp, lycka, lön och mål inom de trånga gränserna af det nuvarande, inom jordisk ära, makt, njutning och tillfredsställda passioner. Det lyckas dem måhända i unga år, så länge en lång framtid lofvar dem allt, men för den gamle, den obotligt sjuke, den på lifvet bedragne finns ej mera en morgondag. Och i sjelfva njutningen spökar redan dess hopplösa snara ände. Utan odödlighet intrasslar sig lifvets gåta i olösliga knutar.

De åter, som söka lönen i ädel verksamhet för folk och mensklighet, kunna ej dölja för sig, att de arbeta för glömskan. Hvad återstår af deras verk, när de ej mera äro till? Ett försvinnande namn, nya okända behof och en af likgiltige trampad graf. Utan tro på ett lif efter detta kunna vi ej hängifva oss ens åt de ädlaste lefnadsmål, emedan allt blir ändligt, försvinnande, otillfredsställande, en fråga utan svar och en tillvaro utan spår.

Hvad är ett lif, som dör? Grafven svarar: Ett hopplöst förgånget hopp! Nej, säger Kristus: Ett lif, som dör, är sädeskornet i jorden! Det sås

13

i förgänglighet och uppstår i oförgänglighet; det sås i vanmakt och uppstår i kraft. Jag är uppståndelsen och lifvet. Den som tror på mig, skall lefva, om han än död blefve.

Hvilka ord midt i förgängelsen! Jag föreställer mig, att vid dessa ord darrade bergen, natten ljusnade och en djup suck af lättnad genomilade hela skapelsen. Dödens skugga är endast lifvets morgongryning. Förskräckelsens konung tillber lifvets Herre och fullkomnar hans verk.

Utan odödligt lif vore Guds skapelse en sjelfmotsägelse. Naturvetenskaperna säga oss, att icke en atom af materien förgås, utan endast ombyter form. Och den gudaborna, allt beherskande anden, skulle ensam vara underkastad förgängelsens lag! Huru mycket omkring oss vissnar i förtid, dör i sin vagga, slutar ofullbordadt och vet ej ens, att det lefvat?

Odödligheten ensam besvarar alla frågor, löser alla skenbart olösliga gåtor och öppnar en ändlös, fri utsikt bortom den mörka förlåt, där vårt kortsynta jordiska öga ser endast dimmor och natt. Odödligheten är rättvisa, dom och barmhertighet. Utan den vore Gud icke mera kärleken, han vore det nyckfulla, tyranniska, obevekliga ödet.

Du, som i lätta tankar leker med jordlifvets korta minuter, såsom vore de outslitliga, mins, att du flyter med strömmen bort mot ett ändlöst haf! Och du, som bedrogs på lifvets inbillade lycka, du som tröttnar, förtviflar, sjunker och icke mer förmår resa dig upp, lyft din tårade blick mot det oändliga bortom det, som vi kalla slutet, men

14

som endast är början, och du skall genom tårarna se gryningen af en ny morgon, hvars sol aldrig går ned!