Blad ur min tänkebok / Evigt lif (1898) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

EVIGT LIF.

ENLIGT Buddha och spiritisterna är det eviga lifvet ingenting annat, än det i ändlösa utvecklingsserier fortsatta nuvarande jordelifvet. Utan tvifvel ingår tiden som ett försvinnande moment i evigheten, men huru oändligt olika blir ej allt, när jordens och tidens begränsning bortfaller! Frigörelsen från det ändliga till det oändliga medför en ny tillvaro, ett nytt lif.

Alla våra föreställningar om det eviga lifvet äro grumlade af vår sinnliga uppfattning, från hvilken vi ej kunna frigöra oss. Vi tänka oss bortom grafven å ena sidan ett jordiskt paradis, å den andra en

16

brinnande afgrund med svafvelsjöar. Detta är föga bättre än vildens föreställningar, när han lägger mat i den dödes kista. Skola vi då söka analogien med ett andelif i filosofiens inom sig slutna rena tankeverld? Omöjligt. Denna verld är en kall och tom ödemark, »die Wüste des Denkens»... Kristendomen kan icke nöja sig med detta iskalla absoluta; kristendomen proklamerar den lifsvarma personlighetens fortlefvande efter döden. Hennes högsta salighet är »åskådningen af Guds ansigte», det personliga förhållandet till Kristus och beröringen med de saligas andar. Tankens ödemark uppfylles med pulserande lif, som är ett vilkor för vidare utveckling.

Intet motsäger, allt låter ana själarnas utveckling efter döden, från klarhet till klarhet i riktningen åt Gud, från skymning till mörker i riktningen från Gud. Många kristna protestera mot helvetesstraffens evighet och förmena på grund af Guds kärlek, att en endas eviga osalighet skulle omintetgöra alla de öfrigas salighet. Ja, Gud är kärleken, men huru kan han med sig förena dem, som ej vilja? Gud har ej kunnat benåda djefvulen, utan att förneka personlighetens grundvilkor, viljans frihet. Vi kunna ej komma ifrån Kristi tydliga ord: »Den eld, som aldrig slocknar, den mask, som aldrig dör».

Ett hopp återstår. Det ofta i skriften begagnade ord aionios, hvilket Luther öfversatte med evig, betecknar i grekiska urskriften en lång tidsålder, hvilken kan efterföljas af en annan. Kristi mission i tiden är tidsåldern intill domen. I fulländningens evighet, då Kristus återlemnat all makt åt Fadern,

17

försvinner tiden, och Gud är allt och allt är Gud. Där finner ej det onda, alltså ej heller lidandet, mer någon plats. Djefvulens och de ohjelpligt förhärdades lott blir då fullständig tillintetgörelse, blir det, som skriften kallar den andra, den eviga döden. Den första döden är endast en ny form för den personliga tillvaron.

Du, som klagar öfver de eviga straffens oförenlighet med Guds förlåtande kärlek, du, som tager anstöt af dualismen mellan det goda och onda, böj dig för den oändliga vishet, som förenar Guds helighet och rättfärdighet med hans förbarmande nåd och förunnar äfven de störste syndare hoppet om bättring, endast de vilja!

Tiden fortfar till verldens ände och domen. De genom den första döden frigjorda andarna medföra sina jordiska minnen, som göra dem lyckliga eller olyckliga, men äro likasom sofvande, omedvetna om tidens flykt. Alla torde behöfva en längre eller kortare tid att efter hand vänjas vid en ny tillvaro. Kristus, den syndfrie, behöfde intill frigörelsen fyrtio dagar efter uppståndelsen. Det är sannolikt, att öfrige döde behöfva en längre mellantid, beroende på huru deras åtrå fasthänger vid det jordiska. Samuels ande framkallades af hexan vid Endor tjugu år efter hans död. Det finnes intet skäl att förneka giriges och brottslingars famlande efter döden kring skådeplatsen för deras skatter eller deras missgerningar. Vi ha rätt att tänka oss kära bortgångna osynliga i vår närhet ännu en tid efter döden, men för deras andars ro måste vi önska dem en fullständig hvila.

18

Ty i lifvet och i döden finner anden sin ro endast genom att hvila i Gud. Inga saliga andar spöka. De osaliga, de ofulländade, väntande, ännu vid jorden bundna andarna äro efter döden beröfvade alla medel att tillfredsställa sin åtrå. Deras medvetna tanke lefver, deras minnen följa dem, ehuru vanmäktiga. Dödsrikets tomhet och tystnad innesluta dem i sig sjelfva och binda dem i osynliga kedjor. Ännu lefver viljan i den riktning de medfört. Kristus glömmer dem icke, han bjuder dem än ett hopp. Där detta försmås, intaga de onda makterna hans plats. Uppåt eller nedåt fortfar att vara valfritt, men passivt emottagande, icke aktivt handlande, som i lifvet. Tro ej, att utvecklingen afstannar! Den måste vid domen ha medfört ett afgörande resultat.

Kasta bort alla drömmar om jordiska paradis på andra sidan om tiden! »Hvad intet öga sett och intet öra hört och i ingen menniskas hjerta stiget är», det har Gud förvarat åt sina trogna. Rummets oändlighet och alla praktfulla stjerneverldar ligga öppna för deras blick. Tidernas afstånd och förgångna slägtens glömska finnas för dem ej mer. De hvila i Guds allmakt, Guds kärlek, och Guds lof, men de hvila i ständigt stigande, ständigt mera fulländad klarhet. Kristi förklaring är den enda bild vi hafva af det eviga lifvet.