Thorild.
Samtida kopparstick.
Gustavianska tiden (1772--1809)
Öfversikt
c) Oppositionen mot förståndsbildningen:
Känslosvärmeri och naturdyrkan
(född 1759, juris kandidat, landsförvisad 1793, död såsom professor och bibliotekarie vid universitetet i Greifswald 1808), uppträdde såsom fiende mot allt regeltvång och gjorde -- visserligen ensidigt -- kraf på en friare och tillika mera sublim riktning i diktkonsten än den, som fransk-klassiciteten medgaf, hänvisande till Rousseau, Ossiansdikten samt tyskarne Klopstock och Goethe.
Thorild.
Samtida kopparstick.
Såsom skald är Thorild af jämförelsevis mindre betydelse, hans diktning är föga formskön och lider af oklarhet samt svulst. Företrädesvis är det såsom tänkare, kritiker och prosastilist Thorild utöfvat en både betydelsefull och förtjänstfull verksamhet. Hans lynne var på alla håll reformatoriskt, han var son af den tid, hvarunder franska revolutionen mognade. Känslans och naturens rätt ville Thorild göra gällande på alla områden: i religion, moral, politik och vitterhet; och med glödande ifver, en djärfhet, som trotsade allt, och en hög uppskattning af sin egen förmåga gick han i striden mot det bestående. Han sade sig hafva blott en tanke: »att förklara hela naturen och att vilja omskapa hela världen».
Det var emellertid ett poetiskt försök, som gaf anledning till den thorild-kellgrenska striden, oaktadt skaldekonsten för Thorild var något underordnadt i förhållande till filosofien. Thorild, som år 1781 flyttat till Stockholm, täflade detta år i sällskapet Utile Dulci (hvars ledande själ Kellgren då var) bland annat med ett större, i metriskt afseende underhaltigt, orimmadt skaldestycke, Passionerna, som likväl erhöll blott ett mindre pris, hvarvid uppgafs såsom medverkande orsak till att det icke belönats med första priset, att det var författadt i ett »orimmadt daktyliskt versslag, stridande mot den i vitterheten godkända smaken». Mot detta något inskränkta underkännande af den orimmade versen -- en åsikt som Kellgren snart öfvergaf -- inlade Thorild en berättigad gensaga och afsade sig det tilldömda priset, hvarvid han äfven kritiserade regeltvånget i allmänhet. Kellgren svarade dels med allvarliga, dels med skämtsamma uppsatser, i det han bemötte Thorilds förakt för alla smaklagar och på ett lyckadt sätt dref gäck med hans, egendomliga, afbrutna skrifsätt. Striden, som nog mycket urartade till småaktigheter, fortfor nu dels i Stockholmsposten och -- från Thorilds sida -- i den af honom år 1784 utgifna politiska tidskriften Nya Granskaren. Denna tidskrift, hvars hufvudsyfte var att utveckla idéerna om en obegränsad folkfrihet samt öfriga den gryende revolutionstidens tankar, innehöll nämligen också flera mer eller mindre skarpa utfall mot Kellgren, som emellertid icke besvarade dem. Samma år utgaf Thorild en mycket grofkornig Straffsång mot Kellgren.
Striden afstannade nu i sju år, och Thorild vistades någon tid dels i Uppsala, där han studerade juridik, dels i England, sysselsatt med dristiga planer på statsreformernas område. Då han, efter att dessa planer gått i kvaf, återkom till Stockholm år 1790, flammade stridslågan ånyo upp. Det var i sin Kritik öfver kritiker, med utkast till en lagstiftning i snillets värld (1791), som Thorild gjorde det nya anfallet. Nämnda skrift, som röjer stor genialitet och är rik på nya, djärfva och djupsinniga sanningar, blandade med en mängd vågade satser och hugskott, uttalade i en glänsande och gnistrande stil, kan betraktas som Thorilds viktigaste arbete på prosa. Kellgren anmälde med långt mera beröm än klander första häftet men blef emellertid föremål för nya beskyllningar för »orättfärdig kritik» i de följande häftena. Då Kellgren var sjuk, utkämpade Leopold - som förut stått i vänligt förhållande till Thorild -- striden i hans ställe. En mängd skrifter, flera af ganska stort värde, växlades dem emellan äfven i andra ämnen än vittra, och striden fortfor, til] dess Thorild -- med anledning af en till hertig Karl dedicerad skrift, »Ärligheten», som ansågs innehålla politiska irrläror - landsförvisades på fyra år och för alltid utflyttade till Tyskland. Här fortsatte han till en början sitt svenska författarskap. I sin skrift Rätt eller Alla samhällens eviga lag utvecklade han emellertid åskådningssätt vidt skilda från hans förra och angrep republikanismen och läran om massans herravälde. I Greifswald, där Thorild nu slutligen bosatte sig, ägnade han sig mera uteslutande åt filosofien och författade i detta ämne arbeten på latin och tyska.
Lefnad: Tomas Thorild, hvars lefnadshändelser i det föregående redan blifvit antydda, var född i Svarteborg i Bohuslän, son till en länsman. Han hette egentligen Thorén och antog först 1785 det namn, som han sedan gjort ryktbart. Genom välvilliga människors hjälp sattes han i tillfälle att studera, först vid Göteborgs gymnasium, sedan vid Lunds akademi, där han bland andra kom i beröring med sin »landsman» Lidner. Vid 22 års ålder flyttade han med djärfva framtidsplaner till Stockholm, där han under några år deltog i den ofvan skildrade striden. Efter att åren 1787--1788 hafva vistats i Uppsala, hvarest han bl. a. disputerade i konungens närvaro på ett sätt, som väckte dennes synnerliga intresse, begaf han sig till England för att söka åstadkomma »världsreformen», men hans skrifter vackte där ingen vidare uppmärksamhet, han själf råkade slutligen i bysättningshäkte, hvarifrån en svensk filantrop utlöste honom; missnöjd återvände han till Sverige för att ånyo kasta sig in i litterära fejder. Hans oförsiktiga skriftställeri råkade väcka hertig Karls skuggrädsla, och själfve Reuterholm, som var Thorild välbevagen (båda sympatiserade med Rousseau), mäktade icke afvärja hans åtalande. Den landsflykt, hvartill han år 1793 dömdes, kom honom emellertid icke illa till pass; den åtföljdes efter någon tid af en fast anställning vid det svenska universitetet i Greifswald, hvilken Reuterholm utverkade åt honom, och han erhöll nu en jämförelsevis angenäm och lugn ställning. Från Sverige följdes han af sin käresta, som något år senare blef hans brud. Han afled 1808.
Thorild var full af lågande nit för släktets lycksalighet, med ett
klart förstånd förenande en stark och lättrörd känsla. Men han hade
tillika en naiv mening om sin egen omätliga storhet och förblandade
ofta sig själf med de sublima mål, för hvilka han stred. Detta bidrog
i sin mån till att han kom att sakna själfbehärskning och själfkritik.
