Erik Johan Stagnelius (Svensk litteraturhistoria i sammandrag)

Det nya statsskickets tid (1809--1830)
Öfversikt
Omkring 1820 framträdde ...

Erik Johan Stagnelius

(född 1793, död 1823) var till sina anlag och sin åskådning utpräglad nyromantiker, förenande med sin romantiska färgglöd klassisk formskönhet. Han är en af de märkligaste företeelserna bland vårt lands skalder; sjuklig och olycklig, föga känd och skattad under lifstiden samt död vid helt unga år, har han ändock lämnat efter sig en mängd i hög grad ursprungliga och formfulländade dikter, som ställa honom bland våra yppersta skaldesnillen. Hans skaldskap var uttryck för en mystiskt filosofisk åskådning, fylld af världssmärta och världsförakt. Jorden var för honom ett fängelse för fallna andar, och vindens sus, källans sorl, fågelns kvitter -- allt detta en längtan hän emot ett öfverjordiskt, en sorgeklagan öfver ett affall.

E. J. Stagnelius.
Medaljong skuren i trä af L. G. Malmberg.

Det är hufvudsakligast i den lyriska diktkransen Liljor i Saron, som skaldens trängtan att bryta jordelifvets bojor uppenbarar sig, t. ex. i »Fången», »Suckarnas mystär», »Kreaturens suckan». Bland hans öfriga vemodsfulla lyriska kväden må nämnas romansen Näcken (»Kvällens guldmoln fästet kransa»). I dessa dikter är hans skaldskap med rätta högt beundradt. Såsom epiker skref Stagnelius bl. a. Vladimir den store (utgifvet anonymt 1817), ett på hexametrar affattadt skaldestycke om den mäktige ryske hednafurstens kärlek till den fångna grekiska kejsardottern Anna och hans öfvergång till kristendomen.

Äfven i dramatisk form har Stagnelius författat åtskilliga dikter, som dock ej voro afsedda för scenen. Af Lings diktning inspirerades han till dramer med fornnordiska ämnen, bland hvilka Visbur är det bästa, i dramatisk kraft och lyrisk fägring öfverträffande hans öfriga dramer och vida öfverlägset Lings egna alster; Backanterna behandlar ett antikt ämne: skalden Orfevs jagad af backanterna (motsatsen mellan inspirerad hänförelse och uppjagadt sinnesrus); i Martyrerna har han dramatiserat en följd rörande scener från tiden för de kristnas förföljelse i Kartago. Många af Stagnelius' arbeten äro öfversatta till främmande språk.

Lefnad: Erik Johan Stagnelius var född på Öland, son till en kyrkoherde, som sedan blef biskop öfver Kalmar stift. Redan som barn var han sjuklig, i lekamlig måtto vanlottad men i andligt afseende tidigt utvecklad. Efter ett par års uppehåll vid universiteten i Lund och Uppsala inskref han sig såsom kanslist i ett ämbetsverk, där han tjänstgjorde i åtta år till sin död vid knappt 30 års ålder. Han sökte föga bekantskaper och lefde mest för sig själf, lidande af en svår sjukdom, i kampen mot hvilken han grep till onaturligt döfvande medel. Sången var honom tvifvelsutan en tröst i hans stora lidanden; offentligheten brydde han sig föga om; de af hans skrifter, som han själf lät trycka, utgåfvos anonymt. Först efter hans död blef hans skaldeverksamhet mera allmänt känd och rättvist beundrad. Den 3 april 1823 fanns han död i sin säng; ett länge sjukt skaldehjärta hade brustit.

The above contents can be inspected in scanned images: 151, 152, 153

For more information about this person, see Project Runeberg's Nordic Authors.

Project Runeberg, Thu Dec 13 20:46:22 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/svlihist/stagneli.html

		Svensk litteraturhistoria i sammandrag / Erik Johan Stagnelius (1904) Author: Karl Warburg - Tema: Reference, Biography and Genealogy Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|