Tillägg. De senaste årtiondenas vittra författare
"Renässans"
(f. 1860) har under sin korta, tyvärr hastigt afbrutna alstring gjort sig känd som lyriker med rang bland våra främsta mästare.
Hans debutarbete, Gitarr och dragharmonika (1891), vann med
sina dubbeltvinnade strängar -- en känslosam, bisarr, allvarlig tråd,
en uppsluppen, burlesk, folklig -- allmän beundran och sympati. Han
uppenbarade många drag af svensk känsloton, af äkta folklighet både i
innehåll och form och var dock fjärran från den alldagliga slagdängan,
ty denne värmlandsson hade gått i världssmärtans skola; utlandets
vemodsskalder och tänkare hade sin lott och del i hans andes daning
likaväl som hemlandets »viser» och »låtar». Sådan uppenbarade han sig
ock i sina senare samlingar (Nya dikter, Stänk och fikar
m. fl.), dock med allt starkare dragning åt det tungsinta. Bland hans
yppersta skaldestycken må nämnas »Det var dans bort i vägen»,
»Vallarelåt», »Bergslagstroll», de kostliga »Beväringa», »Lelle Kal
Johan» samt de af brusten humor genompyrda »Jägar Malms hustrur» och
»Skalden Wennerbom». Fröding är i sin form en af vår lyriks metriska
nydanare.
