(1200--1521).
Med kristendomens predikande trängdes de gamla folkföreställningarna undan; de gamla gudarne nedsattes till onda makter, och allt hvad med deras dyrkan hade sammanhang, d. v. s. en god del af den hedna odlingen, betraktades såsom trolldom. Fastän gammal sed och gamla föreställningssätt icke lätt kunde utplånas, så var dock sambandet mellan den forna, inhemska odlingen och den nya, som de kristna lärarne införde, mycket ringa. Det dröjde ock länge, innan någon ny, inhemsk litteratur kunde uppspira. Under den första katolska tiden står vår odling mera afskild i förhållande till det öfriga Europa, men under folkungatiden, efter Skeninge möte, 1248, varder Sverige en länk med i den europeiska kulturvärlden och knytes in i den påfliga hierarkiens system. Vår medeltids odling var i det stora hela en återklang från den sydeuropeiska riddartidens halft utblommade kulturlif, endast mindre starkt återgifvande dess grundtoner. Hvad bildningen vidkommer, leddes den hit genom kyrkan. Hon -- »alla folks gemensamma moder» --var vårdarinnan af vetenskaper och konster. De hade sin rot i henne och lefde genom henne. Icke blott den bildande konsten fann hos kyrkan sitt främsta och egentliga skydd, äfven musik och poesi trädde i hennes tjänst, och från kyrka och kloster utgick den vetenskapliga undervisning, som medeltiden lämnade, i det att undervisningsanstalterna mestadels voro knutna vid katedralerna (»domskolor») och klosterstiftelserna, särskildt dominikanernas.
Den bokliga bildningen var hos de utmärktare af kyrkans män och jämväl hos en och annan af de högre ädlingarne för den tiden jämförelsevis stor. Många af de framstående männen i vårt land voro påverkade af tidens allmänna kultursträfvanden. Vetgiriga män från Norden uppsökte högskolorna i utlandet, såsom dominikanernas skola i Köln samt universiteten i Paris och senare i Prag och Nordtyskland. År 1477 grundlade ärkebiskop Jakob Ulfsson Uppsala universitet, som dock snart råkade i förfall. Af stor betydelse var den ursprungligen till Vadstena knutna birgittinordens verksamhet.
Medeltidslitteraturen utgick här som annorstädes mest från klostren. Latinet var de lärdas tungomål och nyttjades för vetenskapliga skrifter, liksom det också delvis användes såsom kyrkospråk. Den på svenskt språk skrifna litteraturen är -- om lagverken undantagas -- jämförelsevis torftig eller ter sig åtminstone så för vår tid. Ty då böcker vid denna tid spriddes genom afskrift och många handskrifter gingo förlorade vid den förstörelse, som under reformationstidehvarfvet drabbade klostren, hvilka ägde de förnämsta boksamlingarna, kan den svenska medeltidskulturen anses endast ofullständigt återspeglad i den litteratur, som finnes kvar.
Språket, som till en början stått det norröna tungomålet helt nära, utvecklar sig under medeltiden så småningom till ett mera säreget svenskt tungomål med förenkling af böjningsformerna, införande af slutartikel, språkljudens omdaning (diftonger sammandragas till enkla vokaler; långt a-ljud öfvergår till å, dock ännu ej återgifvet med å-tecknet) o. s. v., hvarjämte språkförrådet riktas från olika håll, bland annat genom inflytande från latinet (förnämligast kyrkliga ord). Språkforskningen skiljer för öfrigt för denna tid mellan »den klassiska fornsvenskans period» (1200--1350), då ännu dialekterna äro starkt framträdande i litteraturen, och »den yngre eller medelsvenska perioden» (1350--1521), då dialekterna vika för ett gemensamt litteraturspråk, som antagit en modernare karaktär. Under denna senare tid framträder ock inflytande från lågtyskan (särskildt i ord, som röra handel och samhällslif), liksom äfven danskans vekare former tränga in.
Litteratur
a) Samhällelig litteratur
b) Religiös litteratur
c) Historisk litteratur
d) Poetisk litteratur
