K. J. Boström.
Samtida litografi.
Adertonhundratalets första årtionde hade, som vi sett, varit en litteraturens järnålder; det årtionde, som följde efter 1809 års statshvälfning och fosforismens genombrott, hade varit vårlossningens och stridens tid; omkring 1820 är den hetaste striden utkämpad, och det årtionde, som därpå kom och som skänkte Sverige sådana alster som Tegnérs Fritiofs saga, Geijers Svea rikes häfder, Atterboms Lycksalighetens ö, Stagnelius' Liljor i Saron och många andra märkliga arbeten, kan med allt fog kännetecknas såsom vår vitterhets guldålder. Allteftersom tiden gått och den gamla skolans män försvunnit från skådeplatsen, blefvo nyromantikens idéer på skilda områden förhärskande. Det sades, att »den nya skolan flyttat i den gamla», men faktiskt lämpade sig flera af dem, som ursprungligen intagit en afvog eller neutral ställning, efter nyromantikens åskådningssätt. Forna motståndare enade sig till gemensam kamp mot en ny rörelse, som bröt fram.
Denna var närmast af politisk innebörd. Det var den alltifrån 1830-talets början i hela Europa framträdande borgerliga liberalismen, som stäckte den heliga alliansens reaktion och som satte sin prägel på den unga tidens idélif. Äfven inom den litterära världen sker delningen -- i stället för som förut efter estetiska och filosofiska synpunkter -- i ej ringa mån efter politiska. Motsatsen mellan akademister och fosforister aflöses af motsatsen mellan »ultraister» och »rabulister». Som alltid stå många utanför eller mellan grupperna.
Detta starkt framträdande politiska intresse verkade omedelbart på tidningspressen, hvars utveckling till en makt hos oss kan räknas från 1830-talets början, då ett nytt skede inleddes i vår tidningspress' historia genom Aftonbladet (hvars utgifvare var Lars Hierta). Denne öppnade en häftig strid mot de styrande, och bredvid Aftonbladet kämpade äfven andra liberala blad. Dess konservativa motståndare fylkade sig likaledes kring talangfulla skriftställare (bland andra de båda fosforisterna Askelöf och Palmblad). Tidningspressen vann tillika medverkan af framstående vittra krafter och kom att omfatta allt vidsträcktare områden, liksom dess alster spriddes i allt vidare kretsar.
Inom den vittra litteraturen inträdde likaledes med 1830-talet betydelsefulla nydaningar. Af det föregående tidsskedets stormän, hvilka lefde långt in i denna tidrymd, voro företrädesvis Geijer och Atterbom flitigt verksamma, och Geijers s. k. »affall» till de liberala idéerna (1838) är en af den nya tidens viktigaste händelser; men äfven de öfriga skänkte litteraturen nya bidrag. Wallin och Ling kallas bort 1839; och vid seklets midt komma dödsposterna i tät följd: Dahlgren aflider 1844, Tegnér 1846, Järta, Geijer och Franzen 1847, Palmblad 1852; 1855 afslutar Atterbom raden.
Under tiden hade nya personligheter gjort sig gällande i vår vittra värld. I främsta rummet den geniale, fantasirike Almqvist, som först med 1830-talet framträder i främsta ledet, till en början såsom nyromantikens äktborne son och dess största framtidsförhoppning men mot årtiondets slut, ungefär samtidigt med Geijers affall, allt tydligare sällande sig till de liberala idéernas bärare, på samma gång han i sin diktning väljer en realistisk framställningsform. Vidare Runeberg, den finske skalden, som i sin estetiska uppfattning var motståndare till »Sveriges då gällande litteratur» och i en 1832 offentliggjord artikel angrep Tegnér och tegnérismen såväl som fosforismen, hvaremot han framträdde som almqvistbeundrare. I sitt eget skaldskap representerar han en af klassicism och folkdikt inspirerad verklighetspoesi. -- Såsom det tredje betydande namnet från denna tid må framhållas Fredrika Bremer, som i anslutning till det föregående seklets engelska berättelselitteratur skapade en ny, borgerlig romandikt i vårt land, hvilken vann europeiskt rykte och fick talrika efterföljare.
Hade den politiska oppositionen mot nyromantikens idéer sin härd i stockholmspressen (alltifrån Johanssons »Argus»), så utgick det vittra angreppet -- hvad det egentliga Sverige angick -- från samma ort, där en gång fosforismen föddes. Den estetiska oppositionens tidigaste målsman är den unge Karl August Hagberg, som 1835, närmast med anledning af Almqvists skrifter och Atterboms lofordande granskning af dessa, drager i fejd mot nyromantikens idéer, framför allt dess snilleförgudning och öfverskattande af det estetiska på andra makters bekostnad. De angripna svarade. Senare följdes Hagberg af sin vän Bernhard Elis Malmström, som både filosofiskt -- han var liksom denne hegelian -- och i sin vittra alstring ställde sig emot fosforismen, och af K. F. Bergstedt, som i tidskriftspressen yrkade på en medborgerlig, praktisk bildning gentemot esteticismen.
Inom poesien är för öfrigt inflytandet från Tegnér och nyromantiken alltjämt framträdande, hos smärre andar såsom matt efterbildning. Men vid sidan häraf klinga själfständiga och egendomliga toner; utom Malmström äro här att nämna: Karl Vilh. Aug. Strandberg (Talis Qualis) -- den mest betydande kraften; O. P. Sturzen-Becker (hvars skaldskap dock först senare gör sig fullt gällande) och Gunnar Wennerberg. Därjämte på dramats och berättelsens område August Blanche.
Ännu under 1850- och 1860-talen skönjes dock i vår poesi en tydlig efterklang från tegnérism och fosforism.
Af senare årtiondens skriftställare intager Viktor Rydberg en förhärskande och egendomlig ställning. I hans vittra författarskap, som bäres af en ideal åskådning, ena sig romantiska och antika element.
Vid sidan af honom märkes en grupp lyriska skalder, utgångna från Uppsala under 1860-talet, hvilkas främsta namn är Karl Snoilsky.
Adertonhundratalets båda sista årtionden hafva företett en sällsynt rik och mångsidig alstring inom vår diktning. Under 1880-talet är en utprägladt realistisk, stundom starkt naturalistisk riktning förhärskande, som ställer sanningskrafvet i främsta rummet; -- den följes under 1890-talet dels af en fantasirik, skönhetsdyrkande »renässans», ej utan släkt med nyromantiken, dels af en folkligt stämd lyrik och berättelsekonst, som inslagit nya banor.
--
Inom vetenskaperna, humanistiska såväl som naturforskande, fortgår ett framgångsrikt arbete.
På filosofiens område är Kristoffer Jakob Boström (född 1797, död 1866) det främsta namnet. Han grundlade på 1840-talet en filosofisk skola, hvilken räknat talrika lärjungar.
Den historiska vetenskapen såg under 1830--40-talen alltjämt i Geijer sin främste man. Utarbetandet af hans Svenska folkets historia faller nämligen vid ingången till detta tidsskede. Jämte honom och efter honom verkade Anders Fryxell (hvars betydelsefulla strid med Geijer äger rum under 1840-talet) samt flera andra utmärkta forskare ur Geijers skola. Fornforskningen fick, efter det uppsving denna vetenskap tagit i Danmark, äfven hos oss en ny lyftning.
K. J. Boström.
Samtida litografi.
Den fosterländska litteraturhistorien börjar under ifrågavarande tid, sedan Hammarsköld utkastat grunddragen, att alltmera odlas. Atterboms redan omtalade verksamhet på detta område faller under denna tid, och till honom sälla sig andra krafter.
Språkforskningen företer, särskildt hvad modersmålet vidkommer, en mycket fruktbärande verksamhet. Under inflytande från Danmark äfvensom från tyska lärde fick man alltmera blicken öppen för vikten af modersmålets historiska studium såväl som af dess jämförande med samsläktade språk. Johan Erik Rydqvist gjorde svenska språkets lagar till föremål för sin undersöLning. Genom mönstergilla upplagor af de gamla landskapslagarna främjades ej blott rättshistorien utan ock språkvetenskapen. På sista tiden har den nordiska språkforskningen skjutit ny växt; bland annat hafva de svenska allmogemålen vetenskapligt bearbetats, och ett stort ordboksarbete har satts i gång af Svenska akademien.
Ett stort, sedan ett århundrade pågående arbete närmar sig nu sin afslutning; det är Bibelkommissionens öfversättning af bibeln; den af Gamla testamentets böcker är slutgiltigt utförd, och Nya testarnentet undergår den sista öfverarbetningen.
Inom naturvetenskaperna verkade, utom de förutnämnda Fries och And. Retzius, bland annat fysikern Anders Johan Ångström (död 1874) samt polarfararen och upptäcktsresanden Adolf Erik Nordenskiöld (död 1901).
En särskild uppmärksamhet förtjänar detta tidsskedes vackra arbete för att popularisera vetenskaperna. Detta sammanhänger med det rika folkbildningsarbete, som fortgått alltsedan tillkomsten af 1842 års folkskolestadga -- genomdrifven trots motstånd från den äldre tidens män, som ansågo folkupplysning innebära en fara (»drick djupt, men läppja icke!»)
Allt flera fält af facklitteraturen hafva under detta skede vunnits åt nationallitteraturen, och den vetenskapliga forskningens frukter hafva erbjudits en allt större allmänhet.
Mycket hafva härtill tidskrifter och tidningar medverkat.
