Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 21. 21 maj 1930 - Ett höjt finger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 21
Ett höjt finger.
Utgången av katekesfrågans
behandling inom första kammaren
förra onsdagen blev den, som i
föregående nummer antyddes. I och
med att det frisinnade partiets
majoritet av valpolitiska hänsyn
beslutat rösta för avslag å motionen,
fanns ej möjlighet att uppbringa
majoritet för densamma. Man fick
nöja sig med att konstatera att utom
socialdemokraterna i kammaren
även ett antal frisinnade och
liberala kammarledamöter vägrade att,
ens av valtaktiska skäl medverka
till katekesukasens bibehållande.
Bland dem, som vi vid voteringen
uppmärksammade på denna linje,
märktes "de båda förutvarande
frisinnade regeringsledamöterna
Almkvist och Rosén, den gamle kämpen
för religiös frihet och tolerans
Mauritz Hellberg och några andra.
Å andra sidan vunno hr
Lindskog och hans meningsfränder
ingen seger för sin ståndpunkt.
Högerreservanterna hade utformat en
motivering för sitt avslagsyrkande,
som svassade av Bobergskt beröm
över ecklesiastikministerns klokhet
och tolerans. Betecknande för
ställningen var, att ingen enda talare,
icke ens hr Boberg själv, vågade
yrka bifall till högerreservationen.
Ett försök att få något
godkännande av regeringens åtgärd ens i
blygsammaste form skulle ohjälpligen
ha strandat, det visste man, och
därför inskränkte sig alla högertalare
till att yrka ett naket avslag utan
motivering. Men inte ens denna
ståndpunkt ville kammaren ga med
på. Efter dubbla voteringar segrade
hr Jonssons i Lycksele reservation
- alltså ett motiverat avslag. Hela
högerpartiet - inclusive
regeringsmedlemmarna - måste bekväma sig
till att i slutvoteringen underskriva
en motivering, vari bl. a. uttalades,
att den Lindskogska
katekeskungörelsen var »synnerligen svagt
motiverad och därför i det hela
opåkallad», att bestämmelserna i
densamma vore »tvetydiga» o. s. v.
Den press, som på denna och
liknande frågor är angelägen att
anlägga prestigesynpunkter, har sökt
utmåla första kammarens beslut
som ett svårt nederlag för motio-
nären och en lysande seger för
regeringen. Nederlaget erkännes i all
ödmjukhet - det är varken det
första eller förmodligen det sista, som
kommer att möta honom eller
andra, som kämpa för våra
folkskolebarn gentemot en reaktionär
regim. Ödmjukhet eller åtminstone
anspråkslöshet vore det också orätt
att frånkänrta en regering, som ser
en lysande seger i att själv nödgas
medverka till att klassificera sitt
verk på sätt, som gjordes med de
ovan citerade uttalandena.
Bortser man emellertid från
prestigesynpunkter och annan
fåfänglighet och ser uteslutande till
vad årets katekesstrid givit i
praktiskt resultat för folkskolan, så äro
vi icke benägna för att underskriva,
att den varit utan sitt stora gagn.
Genom diskussionen under
remissdebatten bragtes i många
hänseenden klarhet över tolkningen av
författningen. Det såg ett slag ut, som
om ecklesiastikministern skulle
manhaftigt ha velat medverka till
en auktoritativ tolkning av
densamma, innebärande, att endast vissa
partier av de tre första
huvudstyckena - främst förklaringarna till
budorden - borde kunna rymmas
inom ramen av en lojal
författningstolkning. Genom uttalandena i
slutet av remissdebatten om
skoldistriktens beslutandemakt
uppre-vos emellertid förhoppningarna om
en klarhet på denna väg, vilket i
sin ordning nödvändiggjorde
frågans upptagande motionsvägen.
Hans anföranden i onsdags voro
emellertid ägnade att åtminstone i
någon mån förtaga intrycken från
slutet av remissdebatten.
Vi skola, så snart förhållandena
möjliggöra detsamma, söka att på
grundvalen av årets
katekesdebatter göra en objektiv utredning om
katekesförfattningarnas innebörd
och spara till dess ett utförligare
resonemang på denna punkt.
Som ett annat faktum, vilket av
oss under högerpressens raseri
fastslogs redan omedelbart efter
kungörelsens utfärdande, har med all
otvetydighet fastslagits, att intet
enda skoldistrikt behöver ändra en
rad i sina reglementen och
kursplaner. Nu finnas därpå både
ecklesiastikministerns ord och hr Bobergs i
Sanningsvittnet.
Som en vinst betrakta vi också
det verkligen sakliga och lidelsefria
sätt, varpå första kammaren vid
alla tillfällena i år diskuterat
katekesfrågan. Många överord ha ej
fällts under dessa debatter. Man
lämnar årets katekesstrid bakom sig
i en känsla av att man på ömse sidor
börjat lära sig att respektera och
förstå varandras motiv. Och detta
är ett oerhört framsteg f rån tidigare
positioner. Solstads ande har icke
varit första kammarens.
Slutligen kvarstår som ett
faktum, att kammarens majoritet med
sitt beslut icke avsett att sanktionera
den Lindskogska kungörelsen. Man
ser med misstro på det hela, men
man vill vänta något, innan man
fäller en definitiv dom i saken.
»Vänta och se», var biskop
Bergqvist s varmhjärtade vädjan till
motionären. »Visar det sig om ett
par år, att farhågorna äro
grundade, så få vi gå tillbaka till den
Rydénska undervisningsplanens
ursprungliga lydelse», så kunde
meningarna även bland åtskilliga av
katekesens vänner sammanfattas.
Plugg eller katekesdrill ville man
långt in i dessa kretsar betacka
sig för.
För vår del skola vi fullt ut
respektera den mening, som
segrade i första kammaren. Vi skola, så
långt möjligheter finnas, följa
utvecklingen ute i skoldistrikten och
vädja till folkskolans lärare och
lärarinnor att hålla oss
underkunniga om vad som händer och sker.
Att författningen kan tolkas på ett
sätt, som ej behöver släppa ofredens
andar lösa, är tydligen en ärlig
mening bland många av dem, som
hålla på författningen. Första
kammarens beslut kan karakteriseras
som ett höjt finger mot dem, vilka
söka bruka katekesukasens vaga
formulering till katekespluggets
återinförande och undervisningens
läggning i dogmatiserande riktning.
Lärare och lärarinnor vid
Sveriges folkskola ha en stor uppgift
att fylla som rättsinnade rådgivare
och vakna iakttagare i den fortsatta
utvecklingen. I flertalet fall böra
de kunna medverka till att ingen
ändring sker, i andra till en
begränsning av olägenheterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
