Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 28
SVENSK LÄRARETIDNING.
563
Last och återgivet.
Skolan och freden. Bland ämnena i vårens studentskrivningar rörde som bekant ett spörsmålet om ställningen till försvaret. Ett betydande antal abiturienter valde detta ämne. Tidningen Socialdemokraten har berett sig tillfälle att taga del av dessa skripta och har i ett nummer lämnat utdrag av desamma. Det torde ej innebära någon överdrift, om man säger, att dessa utdrag i vida kretsar vållat verklig sensation på grund av den entusiasm för kriget, det nerhånande av fredstankar och fredsarbete, som går såsom en röd tråd genom många av uppsatserna. »Vi, som inte upplevat kriget, radas det icke», skriver skrytsamt en av ynglingarna, och åtskilliga av de andra variera samma tema. T. o. m. en tidning som Nya Dagl. All. talar smått generad om knallpatriotiska orgier. _
Socialdemokratens inlägg har framkallat en ganska omfattande pressdebatt, vari en del högertidningar sökt bagatellisera det hela. Diskussionen har delvis kommit att beröra frågan, i vad mån undervisningen och andan i våra läroverk ha skuld till den mentalitet bland ungdomen, som på detta satt blottats. I en svarsartikel till särskilt Östgöta {korrespondentens redaktör yttrar Socialdemokraten bi. a.:
Vi nämnde särskilt undervisningen i historia och kristendom, som uppenbarligen alltjämt i stor utsträckning traskar på i de gamla spåren, där den inte rent av i ett och annat fall har skärpts i nationalistisk riktning.
Att yrka på ändring häri ter sig för den spirituelle norrköpingsförfattaren som ett »politiskt chronschougeri». Han tycks inte ha tänkt på att dylikt »chronschougeri» fått en oroväckande utbredning under senare ar. Det bekajar t. ex. den av ekumeniska mötet tillsatta kommittén för granskning av våra historiska läroböcker, liksom även Car-negiestiftelsen, som för ej länge sedan gjorde en undersökning beträffande krigs- och revanschandan i de i världskriget deltagande ländernas skolböcker, en undersökning som gav ett högst beklämmande resultat. Till de »politiska chronschougarna» far väl även räknas Nationernas förbunds församling, vilken for några ar sedan ställde en enträgen uppmaning till regeringarna att ge ungdomen i de olika ländernas skolor upplysning om fredsarbetet och väcka dess intresse för folkförbundet och dess syften.
Denna maning har här i Sverige hit-
tills funnit föga genklang hos dem som makten hava. Annars tycker man, att vårt lands medlemskap i Nationernas förbund och vår anslutning till de grundsatser och strävanden, som kommit till uttryck i förbundspakten, borde utgöra en förpliktelse for våra skolmyndigheter att se till, att kunskapen om detta fredsarbete kommer till sin rätt i skolorna. Vi åsyfta icke, som Ö.-C. tycks misstänka, något slags inkvisitorisk kontroll över skolundervisningen. Men om man anser, att den bedrövligt kortsynta åskådning i fråga om krig och fred, som sa många abiturienter givit prov på, vittnar om, att icke allting ar väl beställt i våra skolor när det gäller de betydelsefulla mål som svenska staten själv inom folkförbundet arbetar för - och den åsikten kan man spara långt in i högerlägret - sa måste slutsatsen bli,- att något bör göras for att avhjälpa vad som brister. Att härvidlag bedriva någon förbudspolitik vore givetvis varken ur psykologisk eller principiell synpunkt att tillråda. Däremot bör man rimligen kunna fordra, att undervisningen icke skall direkt befrämja militariseringen, utan i stället genom hela sin läggning i möjligaste mån stödja det universella fredsarbetet. När åtgärfier i den vägen föreslås, får man emellertid hora, att det ar alldeles onödigt, eftersom vårt folk och vår ungdom redan äro sa fredsvänliga man någonsin kan begära. Hur det i verkligheten ar med den saken, ha vi nu fått ett talande exempel på.
Trots vårt omskrutna fredsintresse göres det hos oss mycket mindre an i många andra länder för att genom skolorna främja fredsarbetet. Det ar rätt betecknande, att i en nyligen utgiven skrift, författad av en känd fredsvän, rektor Henri Duchosal i Geneve, där det redogöres för vad som i olika länder har uträttats i detta avseende, står det ingenting alls om Sveriges skolor. Författaren skisserar i fortsättningen av sin skrift ett program for upplysningsarbetet, där han bi. a. framhåller vikten av att få lärarna intresserade samt av att få skolbiblioteken försedda med rikhaltig upplysningslitteratur. Detta senare ar en sak, som man kan hoppas blir beaktad vid den nu pågående rekonstruktionen av vara svenska läroverksbibliotek.
Till slut ger Duchosal en entusiastisk skildring av hur skolornas fredsverk kommer att bära frukt även inom hemmens väggar, oeh hur de yngre generationerna rycka de äldre med sig i kampen mot krigets olycka. Det ar ett perspektiv av en helt annan och mera hopp-givande innebörd an det som de mångomskrivna krigsuppsatserna lata oss ana. Men varför skulle det inte kunna bli verklighet?
Skolan kan icke göra allt. Men, sanningen att saga, göres på många håll intet i det syfte, som här med all rätt
betecknas som det riktiga. Folkskolans undervisningsplan har sökt angiva riktlinjer för en reformerad historieundervisning, därvid även fredstankarna få sitt utrymme. Man har rätt att även av andra skolor kräva förståelse för en sa inriktad undervisning.
Särskilt Sveriges folkskollärarkår har
begagnat sig av de bildningsmöjligheter som sommarkurserna bjuda, framhåller i Stockholmstidningen (1) det kända märket Abbé Coignard. Den korta tid som anslås för denna universitetsutvidgning, som man kallade själva modellen, ar visserligen alldeles för kort för att någon direkt undervisning skall kunna meddelas, men den ger impulser till fortsatta studier och intryck som egga och liva. Magistrar av alla grader ha behov av att ryckas ur det vardagliga och att komma under inflytande av andra omgivningar och nya stämningar. Det ar alltså mera genom sin väckelse an genom omedelbart kunskapsbringande dessa kurser ha betydelse, och att folkskolans lärare allt bättre kunna fylla sin uppgift som kulturombudsmän i orterna far till en del räknas sommarkurserna till godo. Den som en gång sett det levande intresse varmed auditoriet följt både de allmänna föreläsningarna och seminarierna förstår att utsädet icke faller på hälleberget.
I löneagitationen brukar man på vissa håll närmast vjilja lägga Murarna till ]ast, att de ha sina ferier och att de »gå på kurser» under desamma. Skulle man inte även på andra håll och vid andra tillfällen an i hälsningsartiklar till av högskolorna anordnade sommarkurser kunna erkänna, att ferierna behövas, och att stora personliga uppoffringar göras av folkskolans lärare för att vinna förkovran i skickligheten att fullgöra lärargärningen ?
Skalden K. Gr. Ossiannilsson fann ett tillfälle att ge en snärt åt folkskollära-na, då han för några dagar sedan vid en skyttefest höll föredrag om »hembygd och nationalkänsla». En skildring av folkets otacksamhet mot fosterlandet (ref. Norrk. T.) tog sig bi. a. följande utformning:
Man skall bara behöva trycka på en knapp i väggen, sa får man ljus, och trycka på en annan knapp, sa far man musik, och skruva till en kontakt, sa städar ens dammsugare, och skruva till en annan kontakt, sa får man massage eller maten upphissad från köket, och man skall gifta om sig en gång vart tredje ar och helst inte få några barn, och ju färre barnen bli, desto högre löner skall skollärarn ha, och ju kortare arbetstiden, desto större lön får arbetarn, och när man sa far allt detta, sa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
