Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 25
Fritt forum.
For att främja en fri ach saklig diskussion i skolfrågor införas här för denna avdelning lämpade inlägg av medarbetare utanför redaktionen.
Artiklarna skola vara undertecknade av vederbörande författare, och ansvaret för de uttalade meningarna bäres uteslutande av dessa. Inlägg, som
brista i koncentration och språklig reda eller som äro ägnade att skada skolan och karen, införas icke.
Katekesen.
Mycket liar talats och skrivits om kris-tendomsundervisnmgen i skolan och om katekesen såsom lärobok. Enar kristendom ar ett sa viktigt ämne, bör undervisningen däri vara en fråga av vikt inte blott for skolrådsordförande och skolråd, föräldrar och barn utan en fråga även för skolans lärare, vilka skola meddela undervisning i ämnet.
Det var nog mer an en lärare och lärarinna, som med sorg och saknad mottog beslutet enligt 1919 års undervisningsplan såväl om den inskränkta tiden for ämnet som ock att Luthers katekes ej skulle som förr få ligga till grund för kristendomsundervisningen.
Tiden för kristendomsundervisningen ar allt för knappt tilltagen enligt den nya undervisningsplanen. När barnen komma till skolan utan alls någon föregående undervisning, fordras det grundlig tid och arbetsro för läraren for att få i barnen inpräntade de sanningar, de såsom döpta medlemmar i vår evangelisklutherska kyrka ha rätt få insikt uti. Kristendom ar skolans viktigaste ämne och det enda, som kan uppfostra och dana de unga till goda karaktärer, dugliga personligheter och förhjälpa dem till lycka och salighet för tid och evighet.
Det ar även kyrkans plikt att lata barnen få en rätt och grundlig undervisning i den lära, till vars tro de blivit döpta. Jesu ord i hans sista befallning står kvar: »Lären dem att hålla allt det jag har befallt!» Barnen skola icke blott döpas, de skola även undervisas. Men skall läraren i skolan kunna undervisa barnen, måste han ha tid och ro. Ar det ett viktigt och ansvarsfullt ämne, vari det skall undervisas, ar läraren föga hjälpt med’ att tiden för ämnet inskränkes till en tredje-, ja, fjärdedel och att på samma gång en oersättlig lärobok tages ifrån honom.
En lärobok ar nödvändig om undervis-rången i kristendom skall kunna ge den fasthet, som ar nödvändig for rätt uppfattning i vår evangelisk-lutherska lära. Detta fordras i ämnet kristendom lika val om inte ännu mer an i andra skomus åmnen. Då vi nu ha en sa förträfflig barnalära som Luthers katekes, må det väl anses som en billig begäran att få behålla den som lärobok for våra barn i skolan, liksom den varit var egen barndoms lärobok. En bok, som ar sammanfattningen av det tför en kristens liv allra nödvändigaste lärostoffet och som århundraden igenom varit till sa synnerlig hjälp for verkligt fromma själar, en bok, som man själv haft sa stor välsignelse av både som barn och allt sedan, i vars enkla men på samma gång djupa innehåll man vid sa många tillfällen kunnat spåra barnens förmåga att fatta och fattas av, den ha vi val inte råd att kasta bort eller neka barnen undervisning uti.
Det har skrivits sa mycket om att bibeln
nu får vara läroboken, och det har prisats j se som något sa överlyckligt. Men huru många lärare ha väl förmåga eller ens ro i denna tid att ur bibeln framdraga och till enkla men innehållsrika meningar sammanfatta just de viktiga sanningar i kristendomens olika stycken, vilka för barnen behöva framhållas? Och den, som inte själv ar något snille, den må väl vid kristendomsundervisningen sa väl som vid all annan undervisning få begagna sig av ett snilles verk. Eller kan det verkligen bevisas, att något stycke i Luthers katekes står i strid med bibelns ord?
Att det far vara plugg vid katekesläsning, det medgives. Det fordras plugg av både barn och lärare. Men vilket ämne fordras det inte plugg uti, om det skall bli något resultat med ämnets inlärande? Tanka vi t. ex. på räkning och modersmål, får det inte även där vara plugg från ’det barnet börjar skolan, tills det slutar den?
Vilken stötesten ar icke tabellen för somliga barn? Man frestas många gånger tro det ar omöjligt, men man får inte ge sig. Undervisningen i räkning ar nödvändig för barnens framtid. Kr istendomsun der visningen ar fullt lika nödvändig. Gudaktighet ar nyttig till allt. Men skall jag kunna föra ett gudaktigt liv, måste jag veta, vad som ar rätt och orätt.
I våra grannländer användes katekesen som lärobok i skolorna. Äro då de svenska barnen klenare an våra grannländers barn? När det gäller sport, idiott och fäktning av olika slag, då kan den svenska ungdomen visa mästerprov. Svenska folket tycks aldrig vara sa ynkligt svagt och klent, som när det gäller inlärande av några katekesstycken. Var det då verkligen sa svårt för oss själva att under vår skoltid lära oss katekesen? Eller ha vi orsak beklaga oss över att vår kristendomsundervisning blev sa missriktad, just emedan katekesen låg till grund för den? Eller kunna vi vara vissa om att vi kunnat bli sa mycket bättre personligheter om vi sluppit ifrån den nu utdömda katekesen? Dessa frågor måste man göra sig, när man hor allt klander om katekesen som lärobok i skolan. Ar det inte i stället med stor tacksamhet mot både Gud och lärare man ihågkommer den gedigna, fullödiga undervisning man fick mottaga i såväl små- som folkskolan och ar det inte sa, att man med beundran ihågkommer sina lärares nit i all undervisning men särskilt i kristendomsundervisningen, och man undrar hur de kunde hinna med sa mycket i de förhållanden, varunder de arbetade, stort barnantal, flyttande skolor, olämpliga skolsalar m. m. Katekesen skulle inläras, men andra ämnen blevo heller inte försummade.
Men det visar sig sa tydligt, att det inte blott ar katekesen, som skall bort, utan att det ar kristendomsfientlighet, som ligger bakom det hela. Eljest hade väl inte, på samma gång katekesen borttogs som lärobok, tiden for kristendomsämnet beffevt reduceras till en tredje-, ja, fjärdedel mot vad den förr var.
Likaså ar det ofattbart, att en församling skall åläggas betala dryga böter endast därför, att den håller fast vid att barnen skola erhålla undervisning i evangelisk-luthersk lära, när det nu ar en samvetssak för församlingen i fråga, och det i en tid, då just samvetsfriden sa högt respekteras. Vi ha val inte lärt barnen sätta sig upp varken mot Gud eller överhet. När man då samtidigt hor och läser om den pion j ar rörelse, som kommunisterna bedriva bland barn och ungdom i de större städerna, särskilt Stockholm, där barnen i klubbar och söndagsskolor lära att förakta, ja, förneka Gud och lära sig trots och förakt mot allt vad överhet heter, detta får fortgå ostraffat, då ser man ju tydligt vad tiden lider. Denna pionjär rörelse ar inte alldeles ny. Den har fortgått i Stockholm sedan 1924. Skulle det då inte kunna göras något både. for att förekomma och bestraffa sådan fostran av barn, om det tages lika noga därmed som med Bolstad. Ar något en frätskada på samhällskroppen, sa må val detta kommunisternas arbete vara det. Dessa barn, som sa komma under kommunisternas ledning, de äro inte döpta till kommunisternas lära utan till evangelisk-luthersk lära och bekännelse. Men hur illa fostras de inte trots detta?
Vad som sista tiden väckt både glädje och undran ar, att katekesens 400-årsjubileum skall firas i ar även i vart lands kyrkor och skolor. Men ar katekesen värd att jubilera över, då ha val inte Bolstadsborna gjort något orätt i att använda den som lärobok i sina skolor? Eller hur skall det rimligtvis kunna jubileras i skolan över tillkomsten även lärobok, vars begagnande medför dryga böter? Det verkar i hög grad motsägande.
En tidningsredaktör jämför detta jubileum med vad en svensk professor såg vid en resa i södern. Han såg en ståtlig staty, som rests till minne av en forntida statsman och välgörare. Med åren hade folkmeningarna ändrats, och då hade i stället för den ursprungliga berömmande inskriptionen mejslats dit först en och sedan flera klandrande omdömen, sa att reseskildraren gör den anmärkningen, att denna staty måtte vara den enda i världen, som blivit rest till minne av en person, vilken att döma av inskriptionen begått idel ogärningar och illdåd.
Samma känslor väckas också, när man tänker över sambandet mellan katekesens jubileumsfirande och att alldeles samtidigt en församling drabbas av hårt straff, just emedan den begagnat den boken som lärobok i sko* lan. Nu ha vi i var församling på grund av var skolrådsordförandes stora nit och outtröttliga arbete for barnens undervisning i evangelisk-luthersk lära haft förmånen anda hittills ha katekesen i bruk. Sa vi kunna ju därför med berättigad stolthet tala med barnen i skolan om katekesens stora varde och om orsaken till jubileumsglädjen. Men för den, som mast lämna den ifrån sig såsom oduglig, ja, skadlig, för den blir det ingen lätt sak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
