Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 22
SVENSK LÄEARETIDNINÖ.
443
Redan följande ar, 1884, hade föreningen att behandla ännu ett viktigt ärende, nämligen frågan om »Reformering av rättstavningen». Särskilda kommitterade hade även här utarbetat ett förslag till uttalande, vilket tydligen även det var ett verk av Fridtjuv Berg och skrivet med hans prydliga och karakteristiska handstil. Där uppdragas de stora linjerna for en förenklad och mera ljudenlig stavning, \ilken med mindre uppoffring av tid och krafter dock skulle möjliggöra större säkerhet vid modersmålets skrivning även bland den stora allmänheten. Genom stavningsreformen skulle också kunna vinnas mera tid för ämnen med långt större förmåga att intressera och utveckla, vilket for folkbildningens höjande måste varav av synnerligen stor betydelse.
Detta märkliga betänkande ar i vissa stycken betydligt radikalare an den reform, förslagsställaren ungefär 20 ar senare fick kon-trasignera i egenskap av ecklesiastikminister. Det var denna reform, som inom den pedagogiska världen i gemen hälsades med stor tillfredsställelse, men som inom vissa andra kretsar fick det välkända epitetet »pigstav-ningen».
Hur åsikter och uppfattningar kunna växla under olika tider, därom vittna också protokollen.
Sa behandlades ar 1882 frågan om slöjdundervisningen i folkskolan. Därvid fälldes tydligen ganska hårda ord om detta nya ämne. Man förklarade, att folkskolan, om den skulle kunna fylla tidens fordringar, icke hade någon tid övrig för slöjdundervisning. Ja, man talade med ett visst förakt i tonen om Nääs som en träskärarakademi. Majoriteten var bestämt emot slöjden som obligatoriskt ämne i folkskolan, även om man erkände dess uppfostrande betydelse. Enstaka röster höjdes dock för slöjdens införande i skolan. Bland dem var Fridtjuv Berg, som även här såg längre och klarare an flertalet av sina samtida. Han hävdade sålunda, att slöjden borde inga bland folkskolans ämnen men endast under förutsättning, att den sköttes pedagogiskt, icke yrkesmässigt.
Något ar senare drog Alexander Jonsson livligt i härnad för införande av böter för försummad skolgång. Dr Winslow fann det onyttigt med böter och ansåg, att samhället i stället sa mycket som möjligt genom utdelning av mat, kläder, skodon m. m. borde undanrödja hindren för ordentlig skolgång, ävensom genom någorlunda rikliga premiemedel uppmuntra barnen till arbete.
Detta förslag om premier väckte uppenbarligen till liv starka betänkligheter, ty redan vid nästa sammanträde upptog programmet frågan om Premier i folkskolan. Efter inledningsanförande av J. J. Dalström beslöt föreningen kort och gott uttala, att skolpremier voro mera till skada an till gagn.
Däremot godkändes vid samma tillfälle Alexander Jonssons förslag om framställning till centralstyrelsen för S. A. F. att utsända frågan om böter för försummad skolgång till behandling inom kretsföreningarna.
Sa till sist blott några ord om föreningens insats, när det gällde bildandet av vår stora riksorganisation, Sveriges allmänna folkskollärarförening. Det var den nyss bildade Stockholms folkskollärarförening, som tog
J. G. Söderberg.
initiativet till denna sammanslutning med syfte att samla de spridda föreningarna landet runt till en enhet. Förslaget därtill framfördes av dåvarande sekreteraren, A. M. Stefanson, vid ett styrelsesammanträde den 27 november 1879. Styrelsen beslöt med anledning därav, att vid nästa föreningssammankomst skulle som överläggningsämne upptagas frågan: Vilka åtgärder kunna vidtagas för en sammanslutning mellan Sveriges fojk-skollärarföreningar till större gemensamhet i deras strävanden? Vid sammanträdet, som hölls den 8 december, inleddes frågan av Stefanson, och därefter behandlades den vid en rad av sammanträden. Den 7 juni 1880 utsagos till föreningens ombud vid ett blivande sammanträde med representanter för landets övriga lärarföreningar J. Molin, Emil Hammarlund och A. M. Stefanson.
Vad Sveriges allmänna folkskollärarförening betytt och fortfarande betyder för vår folkskola och dess lärarkår, faller .självklart utanför ramen av dessa minnesord. Dess historia håller för övrigt just nu på att skrivas till dess 50-årsjubileum nästa ar.
Vi ha i dag samlats för att fira en minnenas högtid. Ingenting kan då \-ara naturligare, an att våra tankar gå tillbaka till flydda tider. Vi ha för var inre blick skymtat bilden av denna förenings upphovsman, J. Molin, liksom av den alltför tidigt bortgångne A. M. Stefanson, vilken först framkastade tanken på bildandet av en allmän svensk folkskollärarförening. Vi ha också låtit minnets ljus falla över de två främsta föregångsmännen i vår folkskolas historia under gångna tider: den lugne, säkre, städse målmedvetne ledaren Emil Hammarlund och den framsynte, av varm idealitet alltid burne kämpen Fridtjuv Berg jämte flera andra bland folkskolans märkesmän, -vilka gatt Över gränsen till det stora okända. Det höves oss att vid detta tillfälle bringa i erinran deras gärning samt uttala ett djupt känt tack för deras betydelsefulla insats till fromma för vår förening, för vår folkskola och dess lä-
rarkår. Likaså må ett varmt tack framföras till här närvarande veteraner, som voro med redan vid föreningens stiftande och sedan framgent tjänat dess verksamhet på olika sätt.
Men må vi i denna stund icke dröja oss kvar endast i minnenas värld! Låt oss också tänka på nuet och framtiden och sålunda forma denna dag även till en löftets och de ljusa förhoppningarnas dag! Väl kan det vara sant, att föreningens verksamhet liksom allt mänskligt görande och låtande i denna ofullkomlighetens värld varit behäftad med svagheter och brister. Men på en sak kunna vi ej tvivla, nämligen den, att uppsåtet alltid varit det bästa. Den. svenska folkskolans och folkbildningens höjande, skapandet av enhet och god anda inom lärarkåren, det har varit det lösensord, kring vilket gångna generationer av lärare samlat sig. Detta program äger samma giltighet den dag, som i dag ar. Ty endast genom sammanhållning och enighet omkring gemensamma mal kan föreningen vinna den styrka, som ar en nödvändig förutsättning for att den skall kunna fylla sin viktiga uppgift. Må alltså vår förening under det nya halvsekel, i vilket den nu inträder, växa sig allt starkare och starkare. Framåt, ständigt framåt, må de orden vara vår lösen för kommande dagar!
En manskör under ledning av musikdirektör Cyrus Granér sjöng därefter »Muntra musikanter» och »Hulda vår», varpå följde högtidstalet av biskop Sam. Stadener. Talet, som hade till rubrik »Om äganderätten till svenska folkskolan», mottogs med stort bifall. I ett följande nummer torde vi återkomma till detsamma.
Efter högtidstalet framfördes sa en jubileumskantat för soli, blandad kör, piano och stråkorkester till text av hr Ragnar Wirsén. Tonsättningen hade verkställts av Cyrus Granér. Som solister tjänstgjorde fru Amy Guillou och hr Hugo Hammarström. Överlärare Karl Steenberg och direktör Martin Johans-son ackompanjerade på orgel och flygel. Kören bestod av lärare och lärarinnor vid Stockholms folkskolor. Dirigent var kompositören.
Här nedan återgives texten till den sålunda framförda
Kantat
vid Stockholms folkskollärarföre-
nings 5O-årsjubileum den 25
maj 1929.
Blandad kor:
Snabba strömma livets floden, men var gärning ar att vakta invid vårens vattubäckar, som förlora sig däri. Ej vi följa deras öden. Blott från stranden vi betrakta, huru bölja efter bölja glättigt sorlar oss förbi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
