Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Återblick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den vetenskapliga utvecklingen, var en enskild inrättning, icke framkallad hvarken af styrelsen eller ständerna.
Svenska språkets utveckling och den inverkan deraf, som röjde sig i svenska vitterheten under frihetstiden, stod åter onekligen i samband med det fria samhällsskicket så till vida, som i synnerhet talekonsten och äfven skriftställeriet i allmänhet fick ett friare och rikare spelrum; men detta hade blifvit följden af hvilken fri samhällsförfattning som helst, och utvecklingen hade bort kunna blifva långt rikare, om mera verklig yttrande-frihet funnits under detta s. k. fria statsskick, än som var förhållandet. Trycktvång fortfor nemligen att råda under hela frihetstiden, äfven sedan en tryckfrihetsförordning blifvit införd bland rikets grundlagar, och kändes ofta ganska tryckande. Någon synnerlig uppmuntran från de maktegandes sida rönte också ej vitterheten, ty det var mera såsom enskild medlem af styrelsen än å dess vägnar, som Tessin befordrade smaken för vitterhet, och Lovisa Ulrika, vitterhetsidkarnes mest framstående beskyddarinna, tillhörde aldrig de maktegande, huru mycket hon än sträfvade derefter.
Frihetstidens statsskick kan således icke rättvisligen tillskrifvas ens förtjensten af det enda i frihetstidens historia, hvarvid man gerna dröjer, och i sin helhet utgör detta statsskick ett lika afskräckande exempel på folkmaktens missbruk, som slutet af Carl XII:s regering på konungamaktens.
Emellertid, om man också icke har någon anledning att prisa det statsskick, som under frihetstiden utbildade sig, vore det orättvist att icke erkänna svenska folket hafva, väl icke genom, men dock under detta statsskick, vunnit en vida rikare förkofran, så väl i vetenskapligt och litterärt hänseende som i industrielt och materielt i allmänhet, än under det kungliga enväldet och äfven under Sveriges storhetstid i dess helhet. Fredliga värf rönte nu långt mera aktning och omfattades med långt mera allmänt och lifligt intresse än under den föregående tiden, då den krigiska riktningen var alltför öfvervägande och äfven måste vara det, om Sveriges genom krig vunna storhet skulle kunna upprätthållas. Adeln hade vunnit mest på denna storhet, och de öfriga samhällsklasserna hade fått betala den ganska dyrt; men äfven sedan eröfringarnas tid var förbi och konungaväldet efterträdt adelsväldet samt under Carl XI mycket blifvit gjordt för landets förkofran både i materielt välstånd och i bildning, förblef dock Sverige en krigarestat, som måste anstränga alla sina krafter för att mot afundsamma, fiendtligt sinnade grannar försvara de eröfringar det från dem tagit. De flesta af dessa eröfringar gingo under Carl XII:s krig förlorade, och den krigiska storhetens tid var nu förbi; men äfven minnet deraf verkade menligt, emedan det föranledde nya krig, för att söka återtaga det förlorade, och förmådde utländska makter att söka köpa dessa krigare, som en lång tid varit ansedda såsom de främsta i Europa. Det behöfdes två så ömkliga krig som det finska och det pomerska för att skingra denna föreställning och öfvertyga så väl de krigslystne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
