Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredrik - Lovisa Ulrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom vann sådant välde, att han i de flesta fall lydigt följde hennes ledning. En och annan gång hände det visserligen, när någon svårare brytning föranleddes af hennes ingifvelser, att han klagade huru hon skilde från honom hans gamla vänner och ådrog honom nya fiender, tvister och obehag; men vanligen rättade han sig efter hennes föreskrifter äfven när det skedde ogerna. Sedan han uppläst i rådet något hotande anförande eller tillåtit sig någon annan af henne ålagd kraftyttring, vände han helt obekymrad tillbaka till sin svarfstol samt lät sin gemål och längre fram sin äldste son bäst de kunde utkämpa den började striden.
Han hade ingen stark helsa. Redan vid 40 års ålder började han lida af svindel, hufvudvärk och magplågor. Genom begagnande af Loka gyttjebad blef visserligen hans helsa något förbättrad, men aldrig fullt återstäld, i synnerhet som han gerna åt mycket och stark mat samt ofta begick dietfel. Ett sådant var ock närmaste orsaken till hans död. Han hade den 12 Februari 1771 intagit en stark middag, med en blandning af rätter, den han ej kunde fördraga. Under eftermiddagen röjde sig emellertid ingen förändring i hans vanliga lugna och godlynta sätt; men kl. 1/2 9 på aftonen fick han vid spelbordet ett häftigt slaganfall, blef blodröd i ansigtet, lutade hufvudet mot väggen, kramade Fersens hand och dog inom 10 minuter efter anfallets början och innan läkare han infinna sig.
Begrafningen firades den 30 Juli med stor högtidlighet och prakt. Likpredikan hölls af biskopen i Linköping Petrus Filenius och författandet af personalierna uppdrogos åt kanslirådet Berch, som derför erhöll 600 d. s. i arfvode; men Gustaf III skref sjelf en annan lefnadsteckning, som upplästes vid begrafningen och finnes i första bandet af hans 1806 utgifna skrifter. Den ansågs på sin tid såsom ett mästerstycke både till språk och innehåll samt utgör ock onekligen ett af de vackraste bevisen på både Gustaf III:s stora förmåga att behandla svenska språket, och äfven på hans sonliga tillgifvenhet, som på ett särdeles tilltalande sätt förstod att framhålla den aflidnes vackra sidor och undanhålla de svagare.
Denne blef ock, för sin mildhet och välmening, långt mera saknad af sina undersåtar, än man kunnat vänta af hans obetydlighet i öfrigt, och ingen fann någon öfverdrift i de loford sonen egnat honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
