Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Adolf Fredrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af en peruk, fylligt ansigte, vacker mun, krokig näsa, ögon, icke lifliga, men uttryckande godhet och välmening, likasom hela hans personlighet. Sådant var ock hans lynne, men någon gång kunde han, retad till vrede, blifva ytterst häftig. Sådana utbrott förekommo dock sällan och gingo snart öfver. Vanligen var det också han, som först och helst räckte handen till försoning och var beredd att gifva efter, dels i följd af en verklig hjertats godhet, dels ock af stor obenägenhet för hvarje kraftansträngning och misstroende till egen förmåga. Mönstringar, jagter och i synnerhet svarfstolen voro hans mest älskade tidsfördrif, hvaremot de vittra och vetenskapliga nöjen, hvilka drottningen vid hofvet införde, ingalunda voro i konungens smak. Under de långa sorgespelen såg man honom grundligen gäspa, men dock beskedligt och tåligt stanna qvar till slutet. I vetenskapsakademiens sammankomster deltog han sällan; men anskaffade dock betydliga samlingar af naturalster, likasom äfven af kopparstick och taflor, hvaribland flera af stort värde. I sin klädsel iakttog han gerna en viss prydlighet, och om han i början röjde någon böjelse för dryckeslag, så förmådde honom Lovisa Ulrika snart nog att derifrån afstå.
Till lynne och tänkesätt var han, sig sjelf lemnad, mild, rättvis och redbar, så att han för egen del hvarken ville eller behöfde tillgripa olagliga eller klandervärda medel. Vid flera tillfällen visade han ett ömt deltagande för lidande menniskor; vid andra åter en nog småaktig snålhet, som väckte åtlöje. Så t. ex. mötte han en gång en tiggare, som bad om almosa, men sade sig ej kunna gifva honom någon, emedan han ej hade på sig mindre mynt än dukater. »Om ers maj:t», inföll en grefve Hamilton, som åtföljde konungen, »behagade lemna mig en bland dem, så torde tiggaren kunna vexla och gifva tillbaka.» Samme Hamilton fick ock vid ett tillfälle, såsom bevis på konungens bevågenhet, en af honom sjelf svarfvad trädosa, och Lovisa Ulrika sökte framhålla värdet af denna skänk, såsom ett kungligt arbete, hvilket Hamilton förklarade sig med all undersåtlig vördnad och tacksamhet erkänna, men kunde dock ej återhålla den önskan, att hans maj:t måtte hellre hafva valt guldsmeds- än svarfvare-yrket.
Adolf Fredriks själsförmögenheter voro i intet afseende ovanliga, men han hade dock ett sundt och redigt förstånd, som inom en mera begränsad krets röjde en klar uppfattning och godt omdöme, jemte en betänksamhet, som förekom förhastanden, visade mycken benägenhet att höra och äfven följa goda råd samt var redbar och välmenande, så ofta han fick följa sitt hjertas ingifvelser. Hans uppförande som kronprins före sin förmälning var ock i flera hänseenden berömvärdt. Hans arbetsamhet, hans intresse för de allmänna ärendena, hans villiga lyssnande till riksrådens yttranden, hans rena seder – allt detta gjorde ett högst fördelaktigt afbrott mot konung Fredriks lojhet, eftergifvenhet för enskilda gunstlingar och lösaktiga lefnadssätt. Till sin olycka fick Adolf Fredrik i Lovisa Ulrika en gemål, som både i förståndsförmögenheter och viljekraft var honom vida öfverlägsen samt snart öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
