Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ... - Haqvin Spegel - Jesper Svedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
" Carl XII.
nas väl förtjente att omnämnas, och i synnerhet gäller detta om
männen från Carl XI: s tid.
Haqvin Spegel hafva vi förut omtalat såsom den mest framstående
bland svenska kyrkans styresmän under Carl XI:s regering. Vid
konungens död var Spegel sedan 1692 biskop i Linköping, och om hans
verksamhet i denna egenskap har en af hans efterträdare, Andreas
Rhyzelius, yttrat: »Hvad nytta och uppbyggelse han i detta stift vid
kyrkor, skolor och hospital genom sin makalösa verksamhet och
embetes nit uträttat, det kan icke hvarken tillfyllest beskrifvas eller
berömmas, kan ock aldrig glömmas, så "länge något blifver öfrigt af det
skick och den ordning, hvaruti han hafver satt och efter sig lemnat
stiftet i gemen, men enkanneligen beträffande kyrko- och
skolväsendet». Då erkebiskopen Erik Benzelius aflidit i Februari 1709, blef
Spegel presteståndets ordförande vid 1710 års riksmöte, men rönte för
sina konungska tänkesätt, hvilka han visade mot Carl XII lika varmt
som förut mot Carl XI, så mycket motstånd inom presteståndet, att
det gick honom djupt till sinnes och han ville till och med nedlägga
talmansklubban, »emedan», sade han, »jag icke kan uträtta något till
presterskapets heder och statens, hjelp».
Af Carl XII utnämndes Spegel emellertid från Bender i April 1711
till erkebiskop och prokansler för Upsala högskola samt erhöll tillika
från konungen ett ganska nådigt handbref, hvari han anmodades
utöfva kanslers-embetet, emedan akademiekanslern Piper var fortfarande
i rysk fångenskap. Såsom erkebiskop blef han åter presteståndets talman
vid 1713 års oroliga riksdag, hvilken gaf honom ännu större bekymmer
än den förra och då han fann sin gamle vän Jesper Svedberg och sin
egen domprost Lars Molin i spetsen för oppositionen. Lika konungsk
såsom alltid yrkade Spegel, att allt hvad konungen befalt borde efter
bokstafven verkställas, ehvad faror eller olyckor deraf kunde följa, och
då Svedberg, Molin, Steuchius m. fl. förfäktade andra åsigter samt
mente sig icke vara kallade till riksdagen endast för att tiga och
samtycka, gjorde Spegel åtskilliga försök att med sin erkebiskopliga
myndighet tysta detta motstånd, hvilket dock ej lyckades. Missnöjet mellan
honom och flertalet inom presteståndet växte för hvarje dag, och
slutligen begärde den uttröttade, nu nära 69-årige erkebiskopen tillåtelse
att återvända till Upsala, hvilket ock beviljades. Sjuk fördes han dit
i början af Februari 1714 och afled den 14 April samma år.
Slutet af Spegels lefnad förbittrades sålunda af politiska strider,
och han var då föga omtyckt af sitt stånd; men det dröjde dock ej
länge, innan man erkände hans förtjenster såsom en af de
verksammaste, lärdaste, rikast begåfvade och äfven ädlaste styresmän, den
svenska kyrkan egt.
Jesper Svedberg hafva vi äfven förut omtalat. Han var vid Carl
XI:s död förste teologie professor och domprost i Upsala sedan 1694.
Af studenterna var han mycket omtyckt och lyckades äfven göra slut
på de förut så vanliga tvisterna mellan lärarne. Teologien behandlade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
