Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgången. Den driftige och duglige Clas Rålamb hade under de sista åren haft inseendet öfver flottans utrustning, men han var för sina öppet uttalade strängt aristokratiska åsigter ej rätt omtyckt af konungen, och Johan Gyllenstierna, som nu stod högt i Carl XI:s ynnest, förordade sin bror riksrådet Göran Gyllenstierna, hvilken jemte Henrik Horn fick bedrifva stora flottans utrustande. Dermed gick dock ej så fort, som konungen önskade, och skarpa påminnelser sparades icke.
Ändtligen i medlet af Juni kunde flottan lemna Elfsnabben, ehuru 7 eller 8 bland skeppen ännu ej voro fullt rustade. Den nu utgående flottan bestod emellertid af 25 linieskepp, 11 fregatter, 6 brännare och några smärre fartyg, förande tillsammans 1,808 kanoner och fördelade i tre eskadrar, den första under generalamiralen Henrik Horns eget befäl, den andra under amiral Clerck och den tredje under amiral Hans Wachtmeister. Det var således en ganska betydande flotta, som nu åter var utrustad; men olyckligtvis voro besättningarna å dessa talrika fartyg långt ifrån sådana de bort vara. De utgjordes till betydlig del af pressadt och sammanraffsadt folk, som aldrig varit till sjös, och äfven befälet lemnade mycket öfrigt att önska.
Horn utlopp i Östersjön med gynnande vind, men då han ännu ej fått det manskap, de krigsförnödenheter och den spanmål, som skulle föras till Pomern, skyndade han icke särdeles förr, än han fick konungens befallning att segla till sundet, för att hindra danska och holländska flottornas förening samt undsätta Malmö, som då ännu belägrades af danska hufvudstyrkan. Han seglade nu skyndsamt söder ut och kom den 29 Juni till ön Möen, der han ankrade. Danska flottan, bestående af 20 linieskepp och 5 fregatter, tillsammans förande 1,268 kanoner, under amiral Juels öfverbefäl och kommenderad under honom af amiralerna Marcus och Jens Rothstein, blef synlig följande dagen i Kjöge bugt. Den hade färre fartyg och kanoner än den svenska, men besättningarna voro vida bättre öfvade och äfven befälet i allmänhet mera sjövant. I Juel hade den dessutom en befälhafvare, med hvilken ingen af de svenska amiralerna kunde mäta sig i duglighet och erfarenhet. Horn var ock föga hågad att inlåta sig i en strid, men då han af konungen fått sträng befallning att angripa fienden hvar han anträffades, kunde han ej nu med öfverlägsen styrka draga sig undan. Juel åter, som icke önskade någonting högre än att få angripa, hade erhållit sin konungs befallning att undvika strid, till dess den holländska flottan anlände. På förnyad framställning hos konung Christian, som ännu låg utanför Malmö, fick han likväl slutligen tillåtelse att strida, men endast så framt han blefve anfallen.
Juel kunde nu visserligen hafva undvikit en strid med svenska flottan, hvarför dennes befälhafvare sjelf var föga hågad, och hade, enligt sin konungs befallning, bort hellre söka en förening med den snart förväntade holländska flottan; men han skulle då kommit under holländske amiralens öfverbefäl och ej på egen hand fått kämpa om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
