Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säkra hade danskarne gjort sig om stadens intagande; men i stället fingo fartygen nu afhemta deras sårade. Följande nätterna bortförde de belägrande sitt artilleri ur löpgrafvarna, hvarefter svenskarne förstörde deras arbeten, och i böljan af Juli upphäfde konung Christian belägringen samt drog med sin här till Lund.
Under tiden hade svenska flottan börjat taga del i krigshändelserna. Den utrustades dels i Stockholm och dels i Göteborg. Båda afdelningarna skulle utlöpa i medlet af Maj för att förena sig vid pomerska kusten; men blott Göteborgs-afdelningen blef i rätt tid färdig att utlöpa. Den utgjordes af 7 linieskepp, 2 fregatter, 2 jakter och en brännare, förande tillsammans 424 kanoner, samt utlopp den 20 Maj under amiral Sjöblads befäl. Han gick genom Stora Belt, för att undvika danska flottan i Öresund, och kom den 23 Maj till Nyborg på Fyen, der han måste i flera dagar ligga stilla för stiltje, hvilken tid han begagnade att plundra staden och den kringliggande trakten; men emellertid hade hans ankomst blifvit känd i Köpenhamn och amiral Juel utsändes derföre med 9 linieskepp, 2 fregatter, 2 brännare och en galliot, förande tillsammans 584 kanoner, att uppsöka den svenska eskadern och hindra dess insegling i Östersjön. Sjöblad lyckades emellertid kryssa sig fram till närheten af Rostock, men måste der ankra för ihållande motvind. Här upptäcktes han den 30 Maj af Juel, som genast närmade sig svenska eskadern så mycket den svaga vinden tillät. Så snart Sjöblad följande morgonen blef fienden varse, dröjde han ej att kapa ankartågen och styrde så tillbaka mot Langeland för att undkomma den öfverlägsna fiendtliga styrkan; men Juel följde efter och vann småningom på de svenska fartygen, så att han klockan 7 på aftonen kom inom skotthåll. Striden blef dock snart afbruten af mörkret, men begynte ånyo klockan 2 på morgonen den 1 Juni, då svenska eskadern, efter tappert motstånd under flera timmars strid, blef öfverväldigad, fem örlogsskepp, 2 jakter och en brännare togos eller förstördes, 1,500 man af befälet och besättningarna, hvaribland Sjöblad sjelf, blefvo fångna. Endast två svenska skepp och de båda fregatterna undkommo. Juel återvände segrande till sundet, der han lade sig för att reparera erhållna skador under striden och invänta den holländska flottan.
Sedan Göteborgs-eskadern sålunda var förstörd, yrkade konungen så mycket ifrigare på stora flottans snara utlöpande från Stockholm. Det var ej lättt att för den finna någon duglig öfverbefälhafvare. Stenbock kunde icke komma i fråga och Nils Brahe undanbad sig det vådliga värfvet, såsom saknande tillräcklig sjömans-erfarenhet. Slutligen föll konungens val på fältmarskalken Henrik Horn, som varit generalguvernör i Bremen och Verden, der han länge modigt kämpat mot fiendens öfvermakt, men slutligen måst vika för denna. Likasom Gustaf Otto Stenbock och Lorens Creutz, som under de båda sista åren haft öfverbefälet öfver flottan, var äfven Horn fullkomligt främmande för sjöväsendet, hvarföre han ock afsade sig allt ansvar för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
