Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norrland utgick hvar tredje man af allmogen. I skärgården hölls vakt och byggdes skansar, på alla håll tågade krigsfolk genom landet, hvarvid allmogen icke sällan behandlades, som om det varit fiender i stället för landets försvarare. Jorden låg osådd i stora sträckor af Vestergötland. Äfven de inrikes slöjderna afstannade och handeln hämmades af fiendtliga kapare.
Till råga på allt detta rådde söndring och misstroende mellan konungen och rådet, mellan detta inbördes, mellan hög- och lågadeln, mellan adeln och de öfriga samhällsklasserna, samt missnöje hos alla. I Stockholm hade Dulle-Banér samlat borgerskapet, bland hvilka hördes oroligt tal mot öfverståthållaren Clas Rålamb, hvars vänner inom rådet der genomdrefvo en befallning att fängsla Banér och tvänne af borgarena samt att qvarhålla en del af trupperna, under föregifvande att de fruktade ett uppror i hufvudstaden. Bland Banérs papper fans en skrift från rikskanslern, som röjde, att han stod i hemlig förbindelse med franska sändebudet. Då denna upptäckt, som för öfrigt visst icke var oväntad, gaf ytterligare fart åt förbittringen mot De la Gardie, skref denne till dem, som omgåfvo konungen, de mest klagande bref. »Han ville nu, trött som han var, draga sig undan i en vrå. Fienderne måtte få mätta sig med hans blod som de så länge sökt». Kort efteråt uppstod ock en annan oro i rådet, då biskopen i Linköping Terserus insände till riksrådet Knut Kurck ett nyss förut uppfångadt bref från Ludvig XIV till Feuquières, som innehöll åtskilligt om den svenske konungens planer att göra sig enväldig, men sedermera påstods vara understucket. Det väckte dock största uppseende och oro bland riksråden.
Mer och mer visade det sig emellertid huru väsentligt så väl rikets inre lugn som dess räddning ur kriget berodde af den tjuguårige konungen och hans krigslycka. Sjelf mötte han nu med manligt mod alla bekymmer, som hopade sig kring honom. Under det han brutit med hela den föregående förvaltningen, skilt riksmarsken, riksamiralen, rikskanslern och riksskattmästaren från de förvaltningsgrenar, hvilka de förestått, mer och mer nedsatt rådets betydenhet, tillsatt kommissioner att hålla räfst med förmyndarestyrelsen, med befälhafvarne vid hären i Pomern, med kommendanterne, som uppgifvit Wismar och Landskrona, med flottans befäl under det olyckliga sjökriget, med de motspänstige invånarne i Skåne, Bohus län och Jemtland, sökte han tillika lugna den inre jäsningen. Han skref till rådet, att han önskade Banérs sak uppskjuten till en lägligare och lugnare tid, och sökte i öfrigt på bästa sätt lugna sinnena, hvilket han väl insåg bäst kunna ske, om han snart blefve iståndsatt att åter uppträda med kraft och framgång mot fienden, hvarföre han ock gjorde allt för att påskynda de väntade förstärkningarna.
Konung Christian hade den 2 Augusti förmått öfverste Lindenberg att uppgifva Landskrona slott, hvartill Lindenberg skall låtit öfvertala sig af sin hustru och hvarför han sedermera, på Carl XI:s befallning,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
