Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1676
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trupper och bondehopar, som samlat sig på Hunneberg, blefvo af en dansk trupp angripna och skingrade, hvarefter intet försvar mera återstod i landskapet och ej heller någon ordning utefter hela gränsen af Vermland, Dal och Vestergötland. Landet uppmanades till hörsamhet mot konungen af Danmark och hotades i annat fall med död och brand. Nedslagenheten var allmän, och i några härad började man redan hylla danske konungen.
Det var derföre en lycka för dessa landskap, att Gyldenlöwe vid denna tid fick befallning att draga till Göteborg, hvarigenom rådrum erhölls för ordningens återställande och försvarets ordnande. Sedan Vestergötlands ständer å ett landskapsmöte i Mariestad åtagit sig betydande bidrag till landets försvar, lyckades rikskanslern i början af Augusti samla en styrka af 600 soldater och omkring 6,000 bönder, med hvilka han dref norrmännens ströfpartier ur Vestergötland och tvang fienden att draga sig till östra sidan af Göta elf. Den 15 föreföll vid Köpings bro en fäktning, som aflopp fördelaktigt för svenskarne, kort derefter utrymdes Hisingen af norrmännen, och den 8 September uppbröt Gyldenlöwe från Göteborg samt började i stället belägra Bohus fästning, hvilken dock modigt försvarades, till dess De la Gardie närmade sig, då Gyldenlöwe upphäfde belägringen och drog sig tillbaka till Venersborg, hvilket han utrymde och uppbrände den 20 September samt återvände derefter till Norge.
Ännu var dock ställningen ganska oroande. Rådet, fortfarande söndradt inom sig och nu genom konungens frånvaro beröfvadt den återstod af myndighet han låtit det behålla, visade sig liknöjdt. Flottan kunde icke åter utlöpa. Allmogen var missnöjd och orolig. Det, hvaraf allt hufvudsakligen berodde och hvarå uppmärksamheten också var framför allt riktad, var utgången af krigshändelserna i södra Sverige och den förr eller senare inträffande sammanstötningen mellan båda konungarne.
Svenska hären, som sammansmält till 3,500 ryttare och 1,800 man fotfolk, uppbröt den 20 Augusti sedan konungen försett Halmstad med lifsmedel och ammunition samt förstärkt dess besättning till 1,400 man, öfver hvilka generalmajor Sperling fick befälet. Längre norrut vid Syllinge intogs en stark ställning, som skyddades dels af Viska-ån och dels af en mängd befästningar, hvilka Dahlberg lät uppföra. Den ansågs ointaglig, men när man kunde lemna den för att åter uppträda mot fienden, berodde af de väntade förstärkningarnas ankomst, och dermed dröjde länge. Finnarne uppehöllos af motvind, en del af det öfriga fotfolket skulle tåga ända från Norrland, och de utskrifningar, som af landskapsmötena blifvit beviljade för att fylla regementets led, samlade sig helt långsamt. Snapphanekriget var nu i full fart så inom Bohus län som i Skåne och Bleking. Hela Bohus län hade affallit, Vestergötland och Dalsland voro utarmade, i Småland hade allmogen redan flera gånger blifvit uppbådad till krigstjenst, dalkarlar och vermländningar voro nästan ständigt under vapen, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
