Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lifland, sade, att der varit 3,000 man skånskt folk, som nu sammansmält till 300, och af de österbottniska knektarna lågo 200 dödssjuka af hunger. Rådets beslut blef, att »detta beklagades enhälligen» och att kommissarien Palmqvist skulle sätta upp ett »ungefär», huru statsverket stode och hvar medel skulle tagas.
Längre fram i samma månad (den 29 Mars) kom åter »eländet vid fästningarna» till tals i rådet. Rikskanslern yttrade: »Jag vet för Gud ej huru verket står och innan en fullständig undersökning föregått, kan jag intet på en liten framställning votera derom. Mig tyckes bäst låta personalstaten stå och se hvar medlen till bristens betäckande skola tagas.» – Clas Tott inföll: »Men kan garnisonen i Wismar, som löper bort, och de i Lifland och annorstädes, som dö af hunger, tåla till dess vi få göra staten? När soldaten är borta eller död, är hans stat gjord.» Rålamb: »Hvems är skulden, utan deras, som ha medlen om händer i provinserna. När de betjente taga medlen bort, måste soldaten krepera. Enligt den disposition, som en gång är gjord, att provinserna skola draga sig sjelfva, hade de der i orterna medel i disposition. Anordningar kunna ej komma härifrån.» Riksmarsken: »Der äro inga medel.» Rikskanslern: »Jag kan ej tala i en obekant sak, men det finner jag underligt att alla klaga. Militien klagar, amiralitetet klagar, kollegierna få intet det de skola ha, intet garnisonerna, intet de betjente hvarken i militien eller i de civila tjensterna. Intet kan jag veta hvart det tager vägen. Enskilde blifva rika, men konungen och det allmänna lider. Jag ville önska, att jag finge ett års riktig räkenskap på inkomster och utgifter mot hvarandra balancerade. Kammaren säger, att den kan intet göra’t, eftersom böcker från kollegier och provinser intet komma i rättan tid in; men om jag hade en bokhållare som gjorde mig det, fuller torde jag det om ett år eller högst två tåla; men uteblefve han längre, så läte jag visst taga honom för hufvudet.» Rålamb: »Kammarkollegium har ej en, utan flera gånger gjort föreställningar, att verket aldrig kan komma i stånd, der så går, och då befaltes oss att beordra vederbörande infinna sig med riktiga böcker och räkningar, men vi uträtta lika mycket. Der är ingen, som lyder ordern, ja, många, som icke en gång sköta om att svara oss, när vi på embetets vägnar skrifva dem till.» Rikskanslern: »Kammaren skulle sätta upp en lista till exemplarisk bestraffning.» Clas Tott: »Men skola ej de angelägnaste sakerna först hjelpas, att ej knektarne dö?» Rålamb: »Om vi tio gånger beordra något, ja, om konungen sjelf skrifver dem till, så lyda de icke ändå.» Johan Stenbock: »Ingen är, som aktar konungens order mer, utan de låta som de vilja.» – Rådets beslut blef: »Sådant tycktes enhälligen vara illa och oförsvarligt och att det nödvändigt med skarpa allvaren bör remedieras och förekommas.»
Svårligen kunde den rådande penningenöden så väl som slappheten och lojheten i hela förvaltningen mera öppet erkännas, än här skedde af de styrande sjelfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
