Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Krigsväsendet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stod en här af 9,000 man. Vid slutet af Carl XI:s minderårighet uppgafs svenska landthären utgöra i runda tal 33,400 man fotfolk, 12,200 ryttare och 2,600 dragoner, eller tillsammans 48,200 man.
Oredan i drätselförvaltningen och den lojhet, som i allmänhet röjde sig hos förmyndarestyrelsen, särdeles under de sista åren af dess tillvaro, verkade högst menligt äfven på svenska krigsväsendet. Efter Lars Kaggs död i November 1661 stod ingen med framstående administrativ förmåga i spetsen för krigsförvaltningen. Carl Gustaf Wrangel, hvilken såsom riksmarsk hade högsta ledningen af denna förvaltningsgren, egde stort och välförtjent rykte såsom härförare, men visade i allmänhet föga sinne för fredliga värf och var också, så ofta han kunde, frånvarande i Pomern eller vid hären i Tyskland. Bland de generaler, som under hans frånvaro hade ledningen af ärendena i krigskollegium – Gustaf Banér, Axel Lillie, Lorens von der Linde, Arvid Forbus, Carl Lewenhaupt, Gustaf Kurck m. fl. – visade ingen några framstående egenskaper i administrativt hänseende, och den brist på kraft och sammanhållning, hvaraf förmyndarestyrelsen i allmänhet led, röjde sig i hög grad äfven här. Också vittna rådsprotokollen, ju mera denna styrelse närmade sig sitt slut, i allt högre grad om det bedröfliga skick, hvari krigsmakten råkat.
Så anmälde krigskollegium i December 1670, att utskrifningen varit otillräcklig för att göra regementena fulltaliga; att kanoner fattades till fästningarnas bestyckning; att stor skada tillskyndats kronan genom odugliga gevärssorter, samt att folket i garnisonerna dels rymde af brist på underhåll, dels förgicks af köld och vanskötsel. I anledning häraf förnyades en redan förut gifven föreskrift, att krigskollegiets stat skulle af kammarkollegium utfärdas strax vid början af året, med tillägg att, »der likväl något dermed fördröjas skulle», borde kammarkollegium förut underrätta krigskollegium om de medel, som voro anslagna till dess stat, äfvensom kammarkollegium icke skulle på staten till garnisonernas underhåll uppföra några »graverade» medel. Tillika afgick särskild befallning till alla landshöfdingar, att hvad som blifvit uppfördt på krigskollegiets stat skulle blifva »orördt och oförryckt».
Följande året tillsattes en kommission »till återupprättande af militien i Finland», hvars instruktion vittnar om tillståndet derstädes. »Fotfolket i Finland», heter det i denna instruktion, »skulle bestå af sju regementen, men dessa voro mycket afsigkomna. Orsakerna voro, enligt regeringens mening, att mycket stod till rest hos adeln i landet; att vid utskrifningarna mycket ovisst folk togs; att båtsmanshållet var mycket utsträckt, militien till afsaknad; att ryttarne frikallade flera hemman än lofgifvet var, samt att knektarne väl haft sig anslaget ett åttondedels hemman hvar, men att många alltsedan 1652 deraf ej åtnjutit en penning.»
I Mars 1672 klagade riksmarsken, att i Pomern och särdeles i Wismar lupo knektarne, 12 till 16 i sänder, bort, emedan de intet underhåll hade. Clas Tott, som kort förut varit generalguvernör i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
