Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Embetsmännen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han 1653 utnämndes till president i Wismarska tribunalet, hvilket af honom ordnades.
Efter Carl Gustafs anträde till regeringen var Bengt Oxenstierna den förste, som af honom utnämndes till riksråd i Juni 1654 och blef då tillika kansliråd samt användes å nyo i åtskilliga diplomatiska uppdrag: först till flera furstar inom nedersachsiska kretsar, så till hertigen af Mecklenburg och slutligen till kurfursten af Brandenburg, hvarefter han alltifrån Carl Gustafs ankomst till Tyskland åtföljde honom ända till intåget i Warschau, der Bengt Oxenstierna utnämndes till generalguvernör öfver hela Stor-Polen. Hans förvaltning deraf var så berömvärd, att det erkändes äfven af Johan Casimir, som flera gånger besökte honom, medan han, efter det Warschau blifvit af polackarne återtaget, der låg sjuk. Sedan Stor-Polen blifvit af de svenska härarna utrymdt, förordnades Bengt Oxenstierna till generalguvernör i Thorn, i hvars försvar och i synnerhet i de ärofulla vilkoren för dess kapitulation han hade en väsentlig andel, såsom förut är berättadt. Derefter tog han verksam del i fredsunderhandlingarna med Polen, hvarmed han var sysselsatt ännu vid Carl Gustafs död, och i det följande skola vi återfinna honom i en vida mera omfattande verksamhet.
Få svenske regenter hafva fört så många och så mångartade underhandlingar som Carl Gustaf, hvarföre ock diplomaterne intogo en ganska framstående plats bland hans embetsmän. Några bland dem inom rådet, hvilka ofta voro sysselsatta med diplomatiska uppdrag – Erik Oxenstierna, Magnus Gabriel De la Gardie, Christer Bonde, Bengt Oxenstierna – hafva vi i det föregående omtalat. Utom rådet åter voro Corfitz Ulfeldt, Matthias Björnklou och Peter Julius Coijet de mest anlitade diplomaterne, hvilka således väl förtjena särskildt omnämnas bland Carl Gustafs embetsmän.
Corfitz Ulfeldt, den tyske riksgrefven och förre danske rikshofmästaren, hafva vi i det föregående lärt känna såsom en af Christinas gunstlingar, hvilken, ehuru född i Danmark och der hunnen dess högsta embetsmannavärdighet, likväl, af hämnd mot dess konung, gjorde allt för att förmå drottningen till krig mot Danmark. Samma sträfvande skola vi hos honom återfinna under Carl Gustafs regering, men vilja först lemna en kort öfversigt af hans föregående öden, hvilka erbjuda åtskilliga drag, som icke sakna intresse.
Han var född 1606, son af danska riksrådet och rikskanslern Jakob Ulfeldt till Egeskov å Fyen, samt hade icke mindre än sexton syskon. Corfitz, den sjette bland sönerne, sändes af fadern, som sjelf var en lärd man, till flera tyska, italienska och schweiziska lärosäten. År 1619 studerade han i Basel, men visade sådan sjelfrådighet, att hans guvernör förklarade sig ej kunna hålla reda på honom. Fadern indrog då allt penningeunderstöd för att tvinga sonen att återvända hem, men i stället tog han under ett främmande namn tjenst såsom page vid ett tyskt hof, var så någon tid i krigstjenst och uppehöll sig än i Frankrike, än i Italien, samt fick slutligen 1627 åtfölja en till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
