Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stormande bestego vallarne, blef fienden äfven här tillbakaslagen och just som solen gick upp, trängde svenskarne från alla sidor in i fästningen. Danskarne, ehuru talrikare än de anfallande, voro likväl så oberedde på angreppet och så förvirrade deraf, att de upplöste sig och flydde i vild oordning. En stor del skyndade inåt Jutland samt gömde sig bland dess skogar och träsk. Omkring 3,000 man, under sjelfva öfverbefälhafvare Anders Bilde, instängde sig i Bersodde vid yttersta ändan af Fredriksoddes landtunga. Genom en trumpetare uppfordrade Wrangel dem att gifva sig, men fick ett vägrande svar. Då erbjöd sig Dahlberg att rida dit och söka öfvertala danskarne till dagtingan. Wrangel afrådde försöket, sägande, att Dahlberg säkert skulle endast få en kula till svar; men Dahlberg vågade det icke desto mindre och lyckades. Bilde, med alla de trupper, han ännu hade under sitt befäl, gaf sig fången; alla de öfriga hade dels blifvit nedhuggna, dels fullkomligt skingrade. Det i fästningen tagna byte var ock ansenligt stort, emedan den kringboende befolkningen ditfört sina dyrbarheter och konung Fredrik rikligen försett denna fästning, hvilken han sjelf låtit uppföra. Så funnos nu der 73 kanoner, 382 centner krut, 1,000 musköter, 1,200 ryttareharnesk, 700 hjelmar, 39 fanor, 8,200 kulor samt stora förråd af matvaror, hvilket allt jemte 3,000 fångar togs af svenskarna efter knappast en timmes strid och med en förlust å deras sida af endast 75 döda och 195 sårade. Segern, både en af de vigtigaste och äfven en bland de vackraste de svenska vapnen vunnit under Carl Gustafs regering, väckte hos konungen en synnerlig tillfredsställelse. Till belöning utnämndes Wrangel till riksamiral, hvilket embete var ledigt efter den i slutet af föregående året aflidne Gabriel Oxenstierna, och konungen gaf honom dessutom det indrägtiga lagmansdömet öfver Upland samt anstälde och bevistade sjelf i Wismar en stor högtidlighet till firande af den ärofulla segern.
Den hade också ganska vigtiga följder. Hela Jutland var nu bragt under svensk lydnad samt lemnade medel att bekriga det öfriga Danmark. Den svenska hären hemtade nya krafter i ett rikt land och förstärktes, synnerligast med rytteri. Från Fyen, som icke hade någon befäst ort, flyktade en stor mängd af invånarne till Köpenhamn. Der rådde nu det största missnöje öfver det så olyckligt företagna och så bedröfligt förda kriget. Ett rykte spridde sig, att konung Fredrik i förtviflan beslutat draga sig undan till Norge, och Corfits Ulfeldt, som alltid var ifrig att begagna sitt fäderneslands olyckor för tillfredsställandet af sin enskilda hämnd, skickade till en mängd personer inom Danmark bref, hvari han förestälde dem, att danskarne borde öfvergifva konung Fredrik, som icke förmådde längre skydda dem och som dessutom sökte tillintetgöra Danmarks frihet samt införa envälde. De borde i stället vända sig till den svenske konungen, som både ville och kunde beskydda adelns friheter o. s. v. Det visade sig likväl, att danskarne icke voro lika lätta att locka till affall som polackarne vid början af Carl Gustafs uppträdande bland dem, och till danska folkets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
