Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danska kriget 1657
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under belägringen uppfört flera nya försvarsverk, om hvilka svenskarne icke hade närmare kännedom, än de kunnat vinna genom några öfverlöpare, hvilka dock endast voro soldater, som ej voro i stånd att lemna tillräckligt upplysande underrättelser. Nu åtog sig dock öfverstelöjtnanten Erik Dahlberg att skaffa sådana. Under de mörka höstnätterna kröp han på händer och fötter ned i fästningsgrafven och så upp på vallen samt fick på detta sätt någorlunda kännedom om läget.
Natten till den 24 Oktober utsattes till stormningens företagande. Den skulle ske genom tre samtidiga anfall, af hvilka Wrangel sjelf skulle leda det första, generallöjtnanten Jakob Casimir De la Gardie det andra och generalmajor Fabian Berndes det tredje. Främst i det första gick Uplands regemente under Nils Brahe, så Södermanlands under Per Larsson Sparre och sist generalmajoren Fabian von Fersen med värfvade trupper. Detta anfall var riktadt mot fästningsverken vid södra stranden och understöddes af Uplands och Vestgöta ryttare, hvilka under furstens af Anhalt befäl skulle rida utomkring de tre pålrader, dem danskarne nedslagit utanför hvarandra i det långgrunda vattnet, för att hindra svenskarne att på denna väg intränga i fästningen. Den andra anfallskolonnen skulle rikta sitt angrepp mot midten af fästningsverken. Främst gick lifgardet under Jakob Casimir De la Gardie, som tillika ledde anfallet i dess helhet; så helsingarne under öfverstelöjtnant Sanicz och sist vestmanländingarne under öfverste Johan von Essen. Tredje anfallskolonnen, hvars angrepp var riktadt mot fästningsverken vid norra stranden, utgjordes i brist på fotfolk utaf afsutna ryttare, bland hvilka östgötarne gingo främst. I främsta lederna af hvarje anfallskolonn fans manskap, försedt med petarder för att spränga portarna och med yxor för att nedhugga pålverken å vallarne. Äfven stegar medfördes, afpassade efter vallarnes höjd och grafvarnes bredd. Anfallstecknet gafs genom antändning af ett hus i en närbelägen by. Svenskarne buro halmbindlar kring hattarne såsom igenkänningstecken under mörkret, och fältropet var: »Hjelp, Jesu!»
Anfallsplanen hade hållits så hemlig, att danskarne icke hade någon aning derom. Under natten intogo samtliga trupperne sina anvista platser och en timme före solens uppgång den 24 Oktober skedde på samma gång alla anfallen. Erik Dahlberg, i spetsen för Uplands och Vestgöta ryttare, skyndade ut i vattnet, red omkring den första pålraden och likaså omkring den andra; men vid den tredje befans vattnet för djupt. Då hoppade ryttarne af sina hästar och höggo med sina medhafda yxor inom några ögonblick en bred öppning, genom hvilken de redo fram in i fästningen, med detsamma Brahe med upländningarne i första och De la Gardie med lifgardet i andra anfallskolonnen trängde öfver vallarna. De funno mot sig en fiendtlig brigad, som kastades tillbaka, hvarefter äfven de inträngde i fästningen. Svårare blef striden för tredje anfallskolonnen. De, som buro petarderne, sårades, i följd hvaraf porten ej genast kunde sprängas, utan fienden fick tid att samla sig till motstånd; men då allt flere af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
