Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdagen 1655
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sveriges konungar och alla Sveriges invånare evärdeligen observeras.» Genom denna punkt afskars all utsigt att i framtiden kunna sträcka reduktionen längre, än som nu skett, och denna s. k. fjerdeparfs-räfst blef sålunda en slutlig uppgörelse, hvarigenom de kronan afhända godsens innehafvare friköpte sig från hvarje ytterligare reduktion, hvilket på intet sätt öfverensstämde med de ofrälse ståndens fordringar. Under öfverläggningen inom dem anmärktes tillika svårigheten att skilja mellan orter som äro omistande eller icke, då i sjelfva verket alla orter voro omistande. Reduktionstiden borde räknas från 1604 och icke från 1632 års slut. Äfven de kronogods, som blifvit köpta för evärdelig tid, borde lika som de bortgifna återfalla till kronan eller åtminstone förlora naturen af evärdelig besittning. Många, som ej inlagt några utmärkta förtjenster, skulle enligt den nu föreliggande reduktionsstadgan komma att behålla sina kronogods, och i allmänhet vore en närmare undersökning nödvändig, innan det blefve bestämdt, att blott en fjerdedel af de afhända godsen skulle återkomma till kronan. Den 13 Juni förklarade ett borgareståndets utskott inför rådet, att ståndet ej kunde underskrifva detta beslut. Trenne dagar å rad skickade presteståndet till rådet ett utskott att begära uppskof, och bönderne sade, att om de skrefvo under, måste de frukta att vid hemkomsten blifva ihjelslagna af sina medbröder.
Uppträdena vid 1650 års riksdag hotade sålunda att nu blifva förnyade, och rikskansleren yttrade i rådet sin farhåga, att riksdagen kunde gå sönder här såsom i Polen, hvilket vore något i Sverige dittills oerhördt. Den 14 Juni öfverlade rådet hvad som vore att göra, då adeln yrkade på beslutets utfärdande, men de tre öfriga stånden vägrade underskrifva det. Rikskanslern föreslog, att beslutet borde utfärdas, men ej såsom för alltid gällande lag. Detta ville rådet dock ej medgifva, utan föredrog att vädja till konungen, som den 18 Juni infann sig i rådet och gjorde en utförlig framställning af förhållandena, beklagande sig öfver minskningen i kronans inkomster, så väl som deröfver att kronans rättigheter vore underkastade strid, då de inkomster, som trädt i stället för räntorna å kronogodsen, numera såsom bevillningar vore beroende af ständernas beslut. Tvänne meningar uttalade sig nu i rådet: den ena, som i synnerhet förfäktades af Gustaf Bonde, att beslutet skulle blifva beståndande såsom det var fattadt och reduktionen således anses för alltid fulländad; den andra, att hela beslutet skulle förfalla och adeln åtaga sig en kontribution tills vidare. Konungen ansåg det vid riksdagen fattade beslutet innefatta hufvudsakligen trenne punkter: om de omistande godsens återkallande; om de allodiala (för evärdelig tid kronan afhända) godsens förvandling till länegods samt om fjerdepartens indragning. De båda första punkterna kunde blifva beståndande, men, hvad fjerdeparten beträffade, kunde räntan deraf gifvas i penningar tills vidare, till dess en undersökning försiggått, hvarefter först ett för alltid gällande beslut skulle fattas. Vid omröstningen inom rådet utföllo dock de flesta rösterna för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
