Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Borgerskapet, städerna, handel och näringar - Städerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Presterskapet, städerna, handel och näringar.
339
ombuden för städerna rörande sättet för dessas upphjelpande, utbådo
de sig bidrag af kronan till magistraternes aflöning samt anhöllo tillika
om borgmästare förordnade af regeringen. Sådane kunglige borgmästare,
hvartill utsågos lagfarne personer, blefvo härefter anstälde i de
förnämsta städerna, och i stället att förut magistraten valdes hvarje år vid
Valborgsmessan, blef den nu en stadigvarande myndighet, bland hvars
ledamöter ärendena fördelades enligt en af regeringen bestämd ordning.
Vi hafva förut omnämnt de friare grundsatser Oxenstierna
tillämpade i afseende å den utländska handeln, men huru han tillika
framför allt sökte tillvägabringa sträng ordning uti och noggranna kontroller
öfver den inhemska. Ur denna synpunkt påbjöds genom 1635 års
näringsordning för Stockholm en så kallad handelspartering, så att ingen
köpman vidare skulle få handla med alla slags varor, utan hvar och en
måste utvälja ett af de 15 gillen, i hvilka handeln nu fördelades,
enligt vedertaget bruk i de större utländska städerna, der en sådan
fördelning medfört väsentliga fördelar, emedan man egnade en större
omsorg åt hvarje särskild handelsgren, ju mer uteslutande man
sysselsatte sig dermed. Här väckte dock denna handelsfördelning allmänt
missnöje och kunde ingenstädes fullt genomföras.
Å andra sidan sökte man genom införande af flera nya
frimarknader befordra större frihet i den inre handeln, men mot en sådan
frihet utgjorde dock den så kallade lilla tullen å alla ätliga och
förnöt-liga varor, hvilka in- eller utfördes till eller från hvarje stad, ett
fortfarande hinder. Den var dock äfven en anledning till flera nya
städers anläggande för att försäkra kronan om denna tullinkomst. Så
erhöll Helsingfors stadsprivilegier 1639, Falun 1641, Christinehamn och
Säter 1642, Åmål, Askersund, Nora och Linde 1643, Venersborg 1644,
så att städerna i Sverige och Finland 1644 uppgingo till ett antal af
72, för hvilka kanslern 1647 uppsatte en rangordning, att iakttagas vid
riksdagar och andra allmänna möten. Här hade de första tio städerna
följande ordning: Stockholm, Upsala, Norrköping, Göteborg, Kalmar,
Åbo, Viborg, Nyköping, Vestervik och Gefle.
Folkmängden var dock ännu icke särdeles betydlig i dessa
Sveriges förnämsta städer. I sjelfva hufvudstaden öfversteg den icke 20,000
invånare, och i Norrköping, den dernäst folkrikaste staden, utgjorde
den ej öfver 5,000. Såsom handelsstad stod Stockholm ojemförligt
framför alla de öfriga. Dess utländska handel uppgick i kapitalvärde
och tullafkastning till 5/g af samtliga de svenska och finska städernas.
Närmast såsom handelsstad stod redan nu Göteborg, ehuru Norrköping
hade talrikare befolkning och större utförsel. Samtliga städerna, men
framför allt hufvudstaden, hade emellertid under förmyndarestyrelsen
vunnit en betydande uppblomstring, hvaraf hufvudsakliga förtjensten
bör tillskrifvas Oxenstierna, hvars åtgärder härutinnan, hvad man än
kan hafva att anmärka mot vissa deribland, voro i allmänhet så
ändamålsenliga, att resultaten till och med öfverträffade hvad man .väntat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
