Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Förmyndarnes inre styrelse - Riksstyrelsen i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
21 8
Christina.
Sverige lyckliga, och i samma mån hade ock Oxenstiernas inflytande
i Tyskland stigit. Redan å mötet i Heilbronn i Mars 1633 hade fråga
blifvit väckt att upphöja honom till protestantisk kurfurste i Mainz.
Förslaget understöddes af franska regeringen offentligen, men
motarbetades i hemlighet. Då kanslern närmare hösten 1633 sammanträffade
med sin broder i Frankfurt, erhöll denne uppdrag att utforska svenska
rådets tankar i detta ämne. Det förekom dock ej i rådet förr än i
April 1634, och först i Augusti aflät regeringen en skrifvelse, med
tacksägelse för kanslerns stora tjenster samt med tillkännagifvande att,
derest de tyska ständerna skulle hafva i sinnet att förläna honom
någon särskild belöning för »hans stora arbete och flit», såge regeringen
det gerna och förmodade icke, att han kunde derigenom dragas från
fäderneslandet eller det öfvergifva.
Äfven berättades, att kanslerns måg, fältmarskalken Gustaf Horn,
skulle af Ludvig XIII upphöjas till hertig af Elsass och pair af
Frankrike. Dessa högtflygande förslag gingo dock alla om intet genom
nederlaget vid Nördlingen den 27 Augusti 1634.
Underrättelsen om detta nederlag, som var så olycksbringande
för de svenska härarne och bundsförvandterne i Tyskland, verkade
icke mindre nedslående inom Sverige. I ett bref till kanslern af den
5 November lemnade regeringen en högst bedröflig skildring af
tillståndet i riket. »Salig konungen», hette det, »hade haft det generösa
uppsåt att förmedelst kriget, deri han så godt som födder var, sin stat
mer och mer extendera;» men i betraktande deraf att fäderneslandet,
»ju mer det i grenarne växer, ju mer det i roten förvissnar»; att
tredjedelen af riket låg öde, bonden var af kriget utarmad, städerna
öfvergifna och rikets fleste inbyggare så missnöjde, att uppror kunde
befaras, derest de skulle med ytterligare utlagor och utskrifningar
besväras, så ansåg regeringen, att man härefter borde, så mycket möjligt
var, snarare följa Salomos än Davids exempel samt söka med alla
till buds stående medel bilägga kriget och sedan sträfva mera efter
rikets inre än yttre förstoring. Hellre än att ytterligare fortsätta
kriget borde man afstå från all tanke på landvinning och åtnöja sig med
en summa penningar samt, om icke ens en sådan ersättning stode att
erhålla, draga trupperna ur Tyskland och låta de evangeliske sköta
sig sjelfva.
Äfven i andra skrifvelser från denna tid uttryckte regeringen sin
öfvertygelse om nödvändigheten af en snar fred, till följd af det
olyckliga tillståndet inom riket, och skildringarna deraf visa tydligen med
hvilka oerhörda uppoffringar Sverige måst köpa sin stormaktsvärdighet.
Hvad som gjorde ett snart slut på kriget i Tyskland ännu mera
efterlängtadt var ett befaradt krig med Polen, närdetår 1629 ingångna
sexåriga stilleståndet gick till ända. Rustningar till ett sådant krig
måste företagas, men tillgångar saknades, och ställningen blef så
brydsam, att regeringen och rådet ansågo sig böra rådgöra med den andra
statsmakten. Man ville dock undvika en allmän riksdag, och så ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
