Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Hertig Bernhard af Weimar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
fruktan, att de spredo sig i vild flykt, dragande med sig den öfriga
hären.
Efter tre timmars strid vunno de våra en afgjord seger. Grefve
Merode undkom, men dödligt sårad. Flere tusen döde betäckte
slagfältet och inemot 3,000 fångar togos. Vår förlust var obetydlig, blott
några hundra man. Soop och Stålhandske voro sårade. Utom kanoner,
ammunition och all trossen, som blefvo segrarnes byte, togos sex
mulåsnor lastade med silfverkärl och krigskassan.
Slaget vid Oldendorf stod den 28 Juni 1633. Alla svenska
officerare och soldater buro der Gustaf Adolfs bild på bröstet, och hans
naturlige son Gustaf Gustafsson stod vid Kniphausens sida.
Rikskansleren, som enligt sitt bref hem till rådet hoppades, att
efter den afgörande segern fienden »icke snart skulle få någon här på
benen» i dessa trakter, kallade segrarne till Cassel att der med dem
och landtgrefve Wilhelm öfverlägga, huru man med största fördel skulle
begagna sig af segern. Följderna utföllo dock icke efter rikskanslerens
förhoppningar.
Hertig Georg uppträdde här med fordringar liksom hertig Bernhard
i södra Tyskland. Han visade tydligt nog hvad han bar i skölden,
då han vid Hamelns öfvergång, som blef den enda följden af segern
vid Oldendorf, tog hyllning för sig sjelf. Med sådana generaler var
det svårt att reda sig, och rikskansleren måste gå varligt till väga.
För öfrigt är intet att säga om krigsrörelserna 1633 utom en seger
vid PfafTenhofen i Elsass, om hvilken rikskansleren skrifver hem till
rådet i samma bref, som förmäler om segern vid Oldendorf. Vid
PfafTenhofen var det fotfolket som afgjorde saken, »ty rytteriet hafver
sig, såsom jag förmärker» — skrifver rikskansleren — »strax i
begynnelsen något snöpligt debanderat».
På begäran af prinsen af Oranien sände rikskansleren 4,000
ryttare under Stålhandske, Soop och Isak Axelsson till Nederländerna.
Han visste icke rätt — skrifver han — hvartill de skulle brukas, men
han ville hålla holländarne vid godt lynne, eftersom man kunde hafva
gagn af deras vänskap. Han kunde ock nu göra dem denna tjenst,
»ty vi hafva icke stort af fienden att frukta i Westfalen, efter de så på
hufvudet klappade äre». Han skickade svenskt folk, »för att gifva
våra svenske luft och föra dem i sötare bet», och tillägger att
holländarne hade ett mäkta stort förtroende till dem och betalade väl.
Ett återstår af krigshistorien för år 1633, det är den östra
krigsskådeplatsen, der vi hafva Wallenstein, han som efter Tillys död var
den katolska verldens enda hopp och verkligen också, sedan han satte
sig i rörelse, under sina åtgöranden mot Gustaf Adolf visade, att han
var den ende fältherre, som kunde mäta sig med honom, men af
hvilken vi under de nyss skildrade krigsrörelserna i norra och södra
Tyskland blott sett en skymt. Vi skola nu kasta en blick på honom och
följa honom tills han afträder från skådeplatsen, en händelse som
inträffade i början af 1634.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
