Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Det inbördes kriget i Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
styffaders regemente, der han snart steg till öfverste, i hvilken egenskap han
deltog i slaget på Hvita berget.
Pappenheim var af en reslig växt; hans ansigtsuttryck var manligt;
under den höga pannan framblixtrade ett par lifliga ögon på ömse
sidor om en örnnäsa; anansigtet var för öfrigt fylligt. I striden var han tapper ända
till oförvägenhet, blottställande sig lika som den
ringaste soldat, hvarför också Gustaf Adolf kallade
honom soldaten – liksom han kallade Tilly den
gamle korporalen. En viss likhet med Gustaf Adolf
sökte Pappenheim göra ännu märkbarare genom
klädedrägt och sätt att vara, liksom han ock vid alla
tillfällen oförbehållsamt uttalade sin beundran för
sin store fiende. Det var ett drag af ridderlighet,
som ställer denne general högt bland sina samtida. I
slagtningarna såg man alltid Pappenheim på en
hvit häst välja sin plats midt emot konungen,
sökande att sammandrabba med honom.
Detta berodde på en slägtsägen, enligt hvilken en
med ära betäckt och på en hvit häst ridande Pappenheim
skulle besegra en stor och ryktbar konung. Pappenheim
var fullt öfvertygad om, att denna sägen gälde honom,
och han underlät intet för att bringa den till
uppfyllelse. Det lyckades honom dock icke eller blott
till hälften. Ty i det fältslag, der Pappenheim fick
sin bane, hade konungen, som han sökte, redan stupat
före hans ankomst.
Tilly och Pappenheim voro de förnämste af de
generaler, hvilka nu utförde kriget i Tygland.
Det hårda öde, som drabbat kufursten af Pfaltz,
väckte uppseende öfver hela Tyskland. Kejsaren hade
icke rätt att utan de andra riksfurstarnes hörande
förfara på detta sätt. I första rummet var det
naturligtvis de reformerte som klagade. De hade för
sina ögon samma öde som deras trosförvandt Fredrik
af Pfaltz och skulle likt honom lemnas ohulpne
af lutheranerne. Men förföljelserna mot dessa
i Böhmen väckte ovilja äfven hos de lutherske
furstarne. Till och med katolske furstar kunde
icke med likgiltighet se ett så egenmäktigt
handlingssätt af rikets öfverhufvud. Men kejsaren
stod liksom ofvanom alla klagorop, och de katolska
vapnen hade allt jämt framgång.
Efter slaget på Hvita berget var Mansfeld den ende,
som vågade göra segrarne motstånd. Han kunde dock
icke hålla sig i Böhmen, utan drog sig in i öfra
Pfaltz för att försvara detta land, hvilket anfölls
af Maximilian af Baiern. Men icke heller här kunde
Mansfeld länge håll stånd mot öfvermakten, utan
tågade utför Main till Neder-Pfaltz, der han blef
alldeles omringad af Maximilian och Tilly, och skulle
hafva varit förlorad, om han icke egt denna ovanliga
förmåga att finna utvägar och hjelpmedel, der ingen
annan kunde finna sådana.
Nu uppdök en ny fiende mot kejsaren i markgrefven af Baden-Durlach,
men så väl han som Mansfeld blefvo slagne af Tilly,
som nu var befälhafvande general öfver den ligistiska
hären. Mansfeld var dock snart åter i fält och erhöll en
bundsförvandt i administratorn af Halberstadt, Christian
af Braunschwig. Denne hade högt förklarat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
